Mjukvaran är hårdvarans form

Skillnaden mellan hårdvara och mjukvara är något som kan verka förbryllande . Det finns t.ex. inom medvetandefilosofin en idé om att medvetandet skulle kunna förstås som mjukvara som driver hårdvara bestående av nervceller i hjärnan. Den uppfattningen anser jag inte förklarar någonting, och har troligen uppstått för att man inte förstått hur en dator fungerar.

Finessen med en dator är att man enkelt kan byta det program som datorns processor kör. Programmet ligger i ett minne, i form av ett mönster av de berömda ettorna och nollorna. Men "ettor" och "nollor" är lite missvisande beteckningar, eftersom de syftar på en vanlig tolkning av de två olika fysiska lägen som en minnesposition kan inta.

Datorns arbetsminne, som dess processor "läser" och "skriver", är en del av datorns hårdvara. Programmet, mjukvaran, är konfigurationen, mönstret hos denna hårdvara. Eller för att anknyta till förra inlägget, om C.J. Arthurs "nya dialektik", mjukvaran är materiens "form".

Arthur tog upp i sin bok att "form" kan ses som motsats till dels materia, dels innehåll. Men oavsett vilket, så finns det inga rena, "icke-materiella" former i verkligheten. Att idealister ändå kan få för sig det, beror nog på att människan när hon tänker kan "abstrahera" materians former, alltså betrakta formerna som om de kan lösgöras från sin materia.

Begreppet "mjukvara" leder alltså tanken fel, till att det skulle finnas ett "spöke i maskinen", en sorts ande i datorn (eller hjärnan). Det som är rationellt i talet om mjukvara, är att dataprogrammens funktion och uppgift, är mänskliga konstruktioner. Programmen skrivs i för människan relativt begripliga "högnivåspråk", vilka sedan översätts till de berömda "ettorna" och "nollorna", som sedan laddas ned i datorns minneskretsar. Men där går det inte att skilja "mjukvaran" från hårdvaran.

Det finns mer att säga om begreppet "form". För Platon och Aristoteles var det ett viktigt begrepp. Det moderna begreppet "struktur" tror jag kan ses som en vidareutveckling av formbegreppet. Det hade kanske varit bättre att i rubriken ovan skriva att mjukvaran är hårdvarans struktur istället.

Medvetandefilosofin och Hegel

Jaegwon Kims "Philosophy of Mind", som Daniel refererat till i sin blogg, redogör på ett begripligt, och till synes objektivt sätt, för ett antal teorier inom medvetandefilosofin idag. Detta filosofiområde försöker definiera relationen mellan det mentala och det fysiska. Han är själv verksam inom området, så hans egen "fysikalistiska" inställning skiner igenom, speciellt i hans slutsatser.

Kim accepterar att "qualia", t.ex. upplevelsen av rött i motsats till blått, är något som inte kan reduceras till något som dagens fysik kan beskriva. Men qualia är en ganska oviktig "restpost", enligt honom, eftersom det för människans beteende inte spelar någon roll om min upplevelse av rött, skulle vara densamma som din upplevelse av blått. Huvudsaken är att vi pekar på samma färg hos föremålet när vi använder orden "rött" och "blått".

Hegel hade nog nickat instämmande i Kims påstående att qualia inte är så viktiga! För honom var perceptionen den lägsta av medvetandets former, medan människans förnuftet står oändligt mycket högre genom sin förmåga att förstå verkligheten. Men Hegel skulle ändå inte ha ställt sig på samma sida som Kims huvudfiende, "substansdualismen" hos Descartes. Medvetandet är inte ett simpelt ting, inte någon sorts immateriell materia.

Som idealist hade Hegel inte heller svaret på medvetandets gåta, enligt min mening. Men i hans filosofi finns verktyg som medvetandefilosoferna borde kunna använda. Istället står de kvar på vad Hegel kallade för "förståndets antingen-eller tänkande". Ett sådant tänkande som passar bra för matematiken, klarar inte av att begripa den enklaste förändring. Att A blir B, dvs blir icke-A, kan bara förstås formellt logiskt som att A försvinner och B oförklarligt dyker upp från intet. Det vill säga, det förstås inte alls.

Kim förnekar en grundsats i det dialektiska tänkandet, att helt nya företeelser, kan uppstå ur befintliga. Eller rättare sagt, att om det förekommer, så är det enligt honom helt och hållet oförklarligt. Därför kommer förhållandet kropp - medvetande aldrig heller att förstås, utifrån hans utgångspunkter. Medvetande kan helt enkelt inte uppstå ur materia - punkt och slut.

Men å andra sidan menar jag inte att man har förstått relationen materia - medvetande genom att slänga ur sig begreppet dialektik. Det behövs en konkret förklaring. Och dit är det lång väg, vad jag kan se.