"Prolegomena till framtida metafysik som skall uppträda som vetenskap" var menad som inledning till kanske det mest kända filosofiska verket genom tiderna, "Kritik av det rena förnuftet". (Möjligen är Platons "Staten" mera känd).
Till skillnad från "Kritiken" är "Prolegomena" kort, under 150 sidor, och förvånansvärt lättläst och läsvärd. Kant beskriver sitt filosofiska projekt, som kort uttryckt är att försvara både naturvetenskapens resultat, moralen, metafysiken och religionen. Systemet han bygger upp är beundransvärt fiffigt, och stoltheten över prestationen lyser igenom på många ställen.
Tyvärr faller allt ihop som ett korthus om man inte accepterar den knivskarpa skillnad han gör mellan vår erfarenhet av tingen kontra tingen som de är "i sig själva". Den skillnaden tycks han ta för nästan självklar, men troligen har han bara övertagit Lockes, Humes och biskop Berkeleys resonemang. Det verkar som att man måste plöja igenom "Kritiken" i alla fall för att få klarhet. Pust...
Men en tanke slog mig under läsningen. Kanske Kant tänker sig att en t.ex en sten skulle kunna medvetet uppleva omgivningen. Då är det meningsfullt att säga att vi inte kan veta något om hur stenen i sig erfar världen inifrån. Det här är ju en uppfatting som förekommer bland vissa andliga riktingar. Ett argument för att Kant föreställde sig något sådant är att han anser i varje fall människan faktiskt har någon sorts kontakt med sitt eget "ting i sig" genom det som han kallar Förnuftet. Vi vet att Schopenhauer trodde att vi genom att iaktta oss själva kan komma fram till att Tinget i sig är vad han kallar Viljan.
Hur trovärdigt är det att en sten t.ex. skulle ha ett spirande medvetande? Inte speciellt stort eftersom det borde manifesteras på något yttre sätt. En tankeläsare läser ju en persons tankar utifrån hans kroppsspråk och beteende, och behöver inte krypa in i huvudet på denne och registrera hans tankar inifrån. På samma sätt är det troligt att t.ex. en hund har upplevelser - den är inte en programmerad robot. Men kan växter känna smärta, eller en sten lida? Knappast. (Men osvuret är bäst.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar