Lucien Goldmanns "The Philosophy of the Enlightenment", eller "Der christliche Burger und die Aufklärung" skrevs 1960 som ett kapitel i en bok som skulle handla om den kristna tankens historia. Själva boken kom aldrig ut, men kapitlet publicerades separat och är mycket mer intressant än vad man skulle kunna tro av den tyska titeln att döma.
Den hegelianskt färgade marxisten Goldmann beskriver upplysningsprojektets betydelse inte bara för de kristna utan i ett mycket bredare perspektiv. Uppkomsten av ett samhälle som domineras av varuproduktion leder automatiskt till tankekategorier som krävs för varutransaktionen: kontrakt, frihet, jämlikhet, individualism, tolerans. Dessa ideal, menar Goldmann, är visserligen rent formella - de har ju inget specifikt innehåll. Och även om den dialektiska filosofin, Hegel, Marx och (något förvånande) Goethe, har överskridit upplysningstänkandets individualism, så är dessa formella ideal landvinningar att hålla fast vid, och ska inte överges vilket skett i de socialistiska länderna.
Upplysningsidéerna bars upp av den uppåtstigande revolutionära borgarklassen. Och ändå skapade den två diametralt motsatta filosofier, rationalism och empirism. Den förra ser kunskapens ursprung i förnuftet och i de klara tydliga idéerna (Descartes), medan den senare istället ser den i sinneserfarenheten (Locke). Men, säger Goldmann, båda riktningarna är överens om att kunskapens källa är det individuella medvetandet. Individualism och atomism är alltså grundstenarna i tänkandet. De franska upplysningsmännen på 1700-talet hade inga problem med att kombinera rationalismen med empirismen.
Goldmann påvisar också vad som gick förlorat med upplysningstänkandet. Det är omöjligt att grunda en moral på den autonoma, suveräna individen som inte erkänner några andra auktoriteter än sitt eget individuella förnuft. Kants kategoriska imperativ var exempelvis en formell princip och helt innehållslös. En utväg som formulerades av Adam Smith, var att säga att det inte behövs någon moral! Om alla utgår egoistiskt från sina egna intressen, så kommer det sammanlagda resultatet ändå på något magiskt vis gynna helheten. Detta är den berömda osynliga handens princip.
En annan lösning på detta "nihilismproblem", som Goldmann kallar det, var markis de Sades, som förkastade all traditionell moral och hängav sig åt sina perversa lustar.
Upplysningsfilosoferna attackerade som bekant alla kristendomen och kyrkan, vilka representerade motsatsen till Förnuftet. Kristendomen bygger ju på uppenbarelser och yttre auktoriteter. Avsnitten i boken om filosofernas alternativ, allt från deism till radikal ateism, är läsvärda.
Men Goldmann menar att även de som fortsatte se sig själva som kristna, ändrades radikalt. Det religiösa blev en privatsak, och slutade prägla det dagliga livet som på medeltiden. Guds vakande öga och syndamedvetandet försvann från vardagen. Likaså gamla begrepp som "rättvist" eller "orättvist" pris, vilka ersattes av marknadspriset.
För de "dialektiska filosoferna" låg lösningen av upplysningstänkandets problem enligt Goldmann i en syntes av upplysningstidens förnuftstro och en ny sorts "tro". Inte den medeltida kristna tron, men en ny sorts "tro" på att människorna kollektivt skapar sin historia. Därmed håller Goldmann, kan man tycka, med dem som anklagat marxismen för att vara en halvreligiös lära.
bra och intressant läsning!
SvaraRadera