onsdag 13 januari 2010

Aristoteles och ändamålsorsaker

Aristoteles beskrev fyra typer av orsaker. Numera föredrar kommentatorer att hellre tala om fyra olika förklaringssätt. Som exempel kan man ta en staty av en viss person. Den materiella "orsaken" är statyns material, t.ex. marmor. Materien är alltid nödvändig. Den formella "orsaken" är statyns form, av vilken vi ser vilken person som är avbildad. Sedan har vi ändamålsorsaken, som är konstnärens avsikt att avbilda just den personen. Och slutligen den effektiva orsaken, vilken liknar det som idag vanligen kallas "orsak", konstnärens direkta arbete med bildhuggandet.

Av dessa fyra typer är det märkligt nog egentligen endast den effektiva orsaken som erkänns idag. Den kallas på fint språk kausalitet, men blev också den ifrågasatt av David Hume. Aristoteles hade nog blivit oerhört förvånad av Humes resonemang. Hume menade nämligen att man inte kan iaktta sambandet mellan orsak och verkan, bara att verkan tidsmässigt brukar komma efter orsaken. Men bildhuggarens arbete går väl att iaktta, skulle nog Aristoteles ha invänt. Hume tänkte dock i första hand på exempel från naturen som "solens uppgång" på morgnarna, vilken han ansåg att vi tror på av vanans makt och som är nödvändig eller garanterad. Nuförtiden menar vi nog snarare att det är naturlagarna som förklarar solens uppgång. Skeptiker av Humes sort kan då invända att vi av liknande skäl inte kan vara säkra på att naturlagarna "i princip" slutar gälla imorgon. I praktiken bryr väl sig de flesta inte om Humes resonemang, utan vi fortsätter tro att "orsakslagen" gäller.

Den mest kontroversiella av Aristoteles orsakstyper är ändå ändamålsorsaken. Många filosofer har förnekat den helt och hållet, Spinoza är ett exempel. Det är ganska förvånande med tanke på att vi alla har daglig erfarenhet av att sätta små och stora mål som vi framgånsgrikt förverkligar. Det pågår idag en debatt bland darwinister, där en falang försöker utrota alla uttryckssätt som skulle kunna påminna om ändamål i naturen. Sådant är ovetenskapligt - punkt och slut!

Immanuel Kant våndades över den uppenbara ändamålsenligheten i naturen. För människoarten hade han visserligen en speciallösning som räddade den fria viljan (vilket jag skrivit om tidigare). Men vad gäller djur och växter var det värre. Han behandlade problemet i "Kritik av omdömeskraften". Lösningen var lite förenklat att visserligen är det enda som verkar i naturen, de effektiva orsakerna, men det är ändå praktiskt för biologen att resonera som om det skulle finnas ändamålsorsaker. Men Kant hade ju ingen bra förklaring till varför det ändå ser ut som om naturen är ändamålsenlig. Han fick dock beröm av Hegel för att ändå ha behandlat den "immanenta" ändamålsenligheten i naturen. (Immanent i motsats till konstnären vars avsikt att tillverka statyn är extern i förhållande till denna.) Hegel hade inga problem med ändamålsenligheten, men så bestod ju verkligheten ytterst av tankar.

För mig är ändamålsorsaker i Aristoteles mening uppenbart något som existerar. Problemet är på vilken nivå de uppstår och hur. Övergången är knappast skarp från "effektiva" orsaker till ändamålsorsaker, och en viktig faktor där tror jag är slumpmässighetens roll enligt Darwins ursprungliga teorier. Kontentan är i varje fall att det finns samband mellan Aristoteles olika orsaksbegrepp vilka han inte kände till och därför behandlade som skilt från varandra.

2 kommentarer:

  1. Hjälp,
    Sitter och funderar lite över determinism och fri vilja, känns rörigt och svamligt,men har kommit fram till:
    1)Kan en determinist verkligen argumentera för determinismen? Om allt redan är orsaksbestämt, var passar argumentation in i denna verklighetsbild? För mig känns det något motsägelsefullt.
    2)Efter vad jag tror och vet, så är det ingen som föds som determinist, utan en determinist har valt att tro på att verkligheten är orsaksbestämd.
    3)Filosofer genom tiderna har studerat varandra, studerat för varandra, läst om varandra och alla har ur varandra och sig själva tolkat sin egen uppfattning av verkligheten, dvs. de har VALT sin egen uppfattning.
    Virrigt, eller?

    SvaraRadera
  2. Hej, jag tycker inte alls att det det var virrigt! Jag håller tvärtom med dig. Determinismen är enligt min mening en ytterst märklig tankeriktning. Det är svårt att förstå hur någon verkligen kan tro att allt är förutbestämt i motsats till erfarenheten av att kunna välja mellan olika saker. Tanken kan rimligen bara uppstå ur tron på att vissa teorier är absolut sanna oavsett ens egna upplevelser. Det mest berömda exemplet är ju Laplace och hans tankeexperiment med demonen som känner till läge och hastighet hos alla partiklar i universum vid en viss tidpunkt och därmed ur Newtons ekvationer skulle kunna teoretiskt räkna ut allt som sker i framtiden. Newton själv hade knappast denna övertro på sin mekanik. Han sysslade ju också med (al)kemi och bibelstudier.

    SvaraRadera