tisdag 16 mars 2010

Hegels estetik

"Inledning till estetiken" av G.W.F. Hegel, är som jag skrev i förra inlägget, inte bara läslig utan och också läsvärd. Dels får man en bra inblick i Hegels filosofi, dels innehåller den intressanta synpunkter på konstens natur. Den kritiska beskrivningen av Kant är också upplysande.

Hegel är i första hand intresserad av vilken betydelse konsten har för filosofin. Konsten är ett steg på vägen mot filosofin, närmare bestämt mot Hegels eget idealistiska system. Konsten framställer verkligheten i sinnlig form, varför religionen som gör det i symbolisk form står högre och filosofin som uttrycker det verkliga i begrepp, står
allra högst.

Hegel hade alltså en mer negativ syn på konsten än romantikerna vilka satte konsten allra högst. Ändå formulerar sig han på ett sätt som får en att undra hur långt han stod från romantikerna egentligen. Konstverken ingår i en värld, vars innehåll "är det sköna, och det sanna sköna är som vi sett den gestaltade andligheten, idealet, närmare bestämt den absoluta anden, sanningen själv." Behövs det då verkligen nivåer som överskrider denna konstvärld, där Idén och det sinnliga sammansmälter till ett konkret "Ideal"?

Hegel ansåg sig uppfatta en historisk utveckling till högre former inom konsten från arkitektur, via skulptur till måleri, musik och poesi. Anmärkningsvärt nog utelämnade han romanen. I denna uppfattning kommer hans allmänna idealism tydligt fram. Att poesin skulle stå högre än arkitekturen, för att den består av ord och därför står närmare filosofin, än byggnader bestående av "mekanisk tung massa", är ju svårt att hålla med om idag. Ändå är beskrivningarna av de olika konstformerna i all sin konkretion väl värda att läsa.

Hegels svar på frågan "vad är konst" är förstås inte det slutgiltiga. Men han avfärdar en del dåliga svar med goda argument. Exempelvis idén att konst går ut på att avbilda verkligheten, och idén att konstens uppgift ar att illustrera filosofiska idéer. Båda dessa idéer lever och frodas idag.

En annan populär men uppgiven idé är att konst är helt enkelt det som ställs ut på ett konstgalleri (Ernst Billgren). Ytterligare en är tanken att konstens uppgift är att provocera och reta upp maximalt många människor (Lars Vilks?) Personer med sådana åsikter skulle kanske ha glädje av att läsa Hegel...

3 kommentarer:

  1. Vad menas egentligen med ett "dåligt" svar på frågan om vad konst är? Jag menar, det är ju inte som att definiera en triangel eller dylikt... Sedan verkar det ju oftast finnas en normativ dimension i själva definierandet: en del anser att det finns en viss dignitet i att upphöja saker till status av konst, och då kan man ju inte släppa in vad som helst (och när det gäller dessa normativa kriterier så är det ju lika knivigt som i andra värdefrågor att hitta kriterier på vad som är bra och dåliga värden).

    När det gäller den empiriska beskrivningen av fenomenet "konst" så är det ju sant att man varken kan definiera konst som något som avbildar verkligheten, något som ställs ut på galleri eller något som provocerar. Frågan är om det finns någon gemensam nämnare för allt som kallas konst, annat än just det faktum att vissa människor kallar det konst (en ostensiv definition?).

    SvaraRadera
  2. Nej, jag har inte heller någon bra definition av vad konst är. Men det kanske ändå går att vaska fram något gemensamt ur de olika konstverk som människor pekar på.

    Den "rena" konsten är ju ganska ny i människans historia. Konstnären avskildes från hantverkaren bara några århundraden sedan. Men det estetiska har väl alltid varit en aspekt av det religiösa, arkitekturen och det "nyttiga" överhuvudtaget. Homeros berättelser kanske användes för att hålla minnet av den grekiska historien vid liv, men samtidigt njöt man förstås av det poetiska språket.

    Måleriet fyllde naturligtvis länge det praktiska behov, som fotografin gör idag. Det är bara att se på alla tråkiga porträtt av adelsmän i våra slott. Kulturkonservativas tanke att gå tillbaka till den klassiska konsten är nog ganska dödfödd. Men det modernistiska måleriet under 1900-talet har istället tyckts befinna sig i en permanent kris. Lösningen kanske vore, som förvisso vissa konstriktningar varit inne på, att se den rena konsten som en parentes, och låta konsten genomsyra allt.

    SvaraRadera
  3. För att undvika missförstånd: den klassiska konsten kommer antagligen alltid leva kvar, liksom Homeros, Sofokles, Aischylos o.s.v., men jag tror knappast att de flesta av dagens konstnärer är intresserade av att måla som Rembrandt och Rubens.

    Och slutklämmen om den rena konsten som en parentes, betyder inte att amatörerna kommer att ersätta proffsen. Det kommer förstås alltid att finnas de som är skickligare än andra. Men någon form av konstskapande skulle nog alla potentiellt kunna hålla på med.

    SvaraRadera