tisdag 30 november 2010

Ateismen och sanningsbegreppet

Teologiska rummet i P1 för ett par veckor sedan handlade om ateism och religionskritik. PC Jersild menade att de religiösa kritikerna av ateismen har en tendens att gå runt sanningsfrågorna. Jonna Bornemark invände direkt med en filosofisk utläggning om sanningsbegreppet. (Grattis förresten till doktorsgraden i filosofi, Jonna!)

Jonna kritiserade den traditionella "korrespondensteorin" om sanning, som de fyrkantiga ateisterna tydligen håller fast vid. Hon formulerade teorin ungefär så här: ett subjekt har kunskap om ett objekt, om subjektets uppfattning överensstämmer med hur objektet är. Att tro sig veta något innebär att tro att det går att ställa sig utanför subjektet och objektet, och därmed kunna jämföra dessa. Eller med andra ord se med Guds öga (där fick ateisterna!).

Jonnas argumentation är en variant av ett traditionellt idealistiskt resonemang. Tankegången utgår gärna från bilden av en filosof, som sittande i en fåtölj betraktar ett bord och grubblar över frågan om han kan vara säker på bordets existens . Bertrand Russell är ett typiskt exempel i "Problems of Philosophy" - han ansåg sig faktiskt ha lyckats med att vederlägga idealisternas argument mot yttervärldens existens, men inte med att ha bevisat den.

Hur kan vi kontrollera om våra uppfattningar stämmer? Ja, det räcker ju inte med att använda sina sinnen och sitt förnuft. Det gäller att prova sina uppfattningar praktiskt, genom att förändra "objekten". I naturvetenskaperna kallas detta för experiment.

PC Jersild invände mot Jonna att "om vi inte kan använda förnuftet, vad ska vi då använda?", och Jonna svarade att vi ska "använda förnuftet mot förnuftet". För att därigenom hitta ett "kryphål" för Gud?

Men - kan man fråga sig - är inte ovanstående försvar för "korrespondensteorin" lite för enkel? Sanningen i t.ex. påståendet att bordet är 1 m högt är en trivial sanning. Dessutom går det aldrig att övertyga en benhård skeptiker, med så enkla resonemang.

Det kanske finns en sorts "djupare" sanningar, som varken går att avgöra med iakttagelser, resonemang eller tester? Som exempelvis frågan om det finns en Gud... Det avgörande är nog vad man menar med Gud i så fall.

Det finns gudsuppfattningar av mystik art, som jag inte tror kräver ett "djupare sanningsbegrepp", utan snarare består i andra sätt att tolka världen. T.ex. tanken att Gud är immanent i världen som en sorts kraft, eller t.o.m är världen i enlighet med Spinoza. Att Gud handlar mer om mening än om vara, o.s.v.. Sådana uppfattningar borde väl inte ateister ha några problem med.

3 kommentarer:

  1. Jag tycker det är ologiskt att kritisera ateismen eftersom ateismen i sig innebär en avsaknad av tro på övernaturliga väsen. Om existensen av sådan väsen var bevisade så kunde en kritik vara giltig. I realiteten så ligger nu bevisbördan på de religiösa att bevisa att de har rätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den där striden mellan ateister och teister om var bevisbördan för Guds existens/icke-existens ska ligga, känns lite tröttsam, tycker jag.

      Det går inte att med naturvetenskapliga metoder bevisa att Gud finns (vad man nu menar med Gud).

      Men det går inte heller att med naturvetenskapliga metoder bevisa att en människas liv är meningsfullt. Detsamma gäller frågan om det finns en mening med världens existens - vilket onekligen känns som en "religiös fråga".

      Människan kanske har skapat Gud - bokstavligen talat - genom att tro att det finns en mening utöver det rent biologiska?

      Radera