lördag 5 mars 2011

Karl Korsch, "vänsterkommunismens" filosof

Karl Korsch och György Lukàcs var båda av den tyska idealismen inspirerade filosofer, och båda blev marxister under intryck av 2:a Internationalens sammanbrott vid första världskrigets utbrott, och av den ryska revolutionen. Båda blev också hårt kritiserade av företrädare för den nya kommunistiska internationalen, som de anslutit sig till. Men medan Lukàcs så småningom gjorde självkritik för sina "idealistiska avvikelser", och stannade kvar i Komintern, så bröt Korsch med "marxismen-leninismen" och företrädde istället "vänsterkommunismen", en riktning Lenin kritiserade för ultravänsterism i "Radikalismen, kommunismens barnsjukdom".

Då den sovjetiska formen av kommunism idag måste anses ha misslyckats, så kan man misstänka att marxister idag borde ha mer att hämta hos vänsterkommunisten Korsch än hos leninisten Lukàcs. Men efter att ha läst igenom Korschs bok om "Marxism och filosofi", liksom Lukàcs "Historia och klassmedvetande", så tycks det mig som att det är tvärtom. Lukàcs återkommer jag till, men här ska jag försöka motivera min negativa bedömning av Korschs tänkande.

En intressant idé i "Marxism och filosofi" är tanken att Marx materialistiska historieuppfattning borde tillämpas på marxismens egen utveckling. Men Korschs tillämpning av idén förefaller alltför förenklad. Han skiljer mellan tre faser i marxismen, den revolutionära 1843 - 1848, den icke-revolutionära fram till 1900 och den tredje därefter en fas, återigen präglad av revolutionen.

Problemet är att han helt dömer ut mellanperiodens "ortodoxa marxism". Och då är det inte bara Karl Kautsky, andra internatiolens ledande teoretiker, och Rudolf Hilferding, som ryker utan, förefaller det, också Marx och Engels själva...

En enhetlig, praktiskt inriktad teori, splittrades enligt Korsch upp i ett antal enskilda "kritiker" av borgerlig ekonomi, stat, utbildning, religion m.m., vilka resulterar i krav på reformer. För Korsch däremot (i motsats till Engels) var den dialektiska materialismen helt igenom en filosofisk lära, och fick inte ses som summan av enskilda vetenskaper. (Engels lämnade ett utrymme för filosofin i tankens lagar, formell logik och dialektik.)

De "ortodoxa marxisterna" försökte, enligt Korsch, upprätthålla tanken på en social revolution, men i den rena teorins form. Men, kan man fråga sig, fanns det något "filosofiskt" alternativ under den andra fasen? Lukács menar i sin bok att den västeuropeiska partivänsterns avgörande misstag inte var de teoretiska bristerna, utan att de - i motsats till de ryska bolsjevikerna - avstod man från att bryta organisatoriskt med "opportunisterna", alltså med de marxister som anpassat sig till det borgerliga samhället.

Det är tydligt i många formuleringar, som de om "medvetandets och verklighetens sammanfallande", att Korsch (liksom Lukàcs) aldrig lyckades frigöra sig från den hegelianska idealismen. I detta avseende forsätter båda dessa filosofers kamp mot den "naiva realismen" eller materialismen, att utöva ett negativt inflytande än idag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar