tisdag 13 augusti 2013

"The Spiritual Imperative" - en originell helhetssyn

Denna bok, med underrubriken "Sex, Age and the Last Caste", av Lawrence Taub, har precis kommit ut i en tredje upplaga. Jag har läst den andra från 2002, där vissa av profetiorna från första upplagan, korrigeras, medan andra tydligen har bekräftats av händelseutvecklingen sedan 1995, då första upplagan kom ut. Sovjets sönderfall förutsas i den till exempel.

Första intrycket är att bokens teser är ganska galna. Historien beskrivs utifrån tre "modeller", först enligt den urgamla hinduiska historiesynen där olika kaster växelvis dominerar i olika cykliska skeden. För det andra tillämpas en "åldersmodell" enligt vilken mänskligheten växer upp och mognar - idag befinner den sig i de sena tonåren! Och för det tredje en "könsmodell", där historien börjar med en kvinnlig yin-period, övergår i en manlig yang-fas och nu är på väg in i ett harmoniskt androgynt slutskede.

Dessa tre modeller växelverkar sedan med varandra på ett ganska intrikat sätt under beskrivningen av de olika stadierna av världshistorien. Det är intressant att se hur det går att "få ihop" de olika perspektiven i en rätt detaljerad berättelse om inte bara människans historia även om vad som troligen kommer att hända de närmaste 50-100 åren.

Taub tar uttryckligen avstånd från idéer som att historien skulle tagit slut eller att de stora berättelserna är döda. Han anser även att det finns en riktning hos historien, att människan utvecklats till något högre och även kommer att nå en "övermänsklig" nivå så småningom.  Frågan är hur hans tolkning står sig jämfört med alternativ som t.ex. marxismens materialistiska historieuppfattning eller Oswald Spenglers syn på civilisationerna som organismer, som föds, växer upp och dör. Eller jämfört med Alvin Tofflers en gång så populära teorier om den "tredje vågen" efter jordbrukssamhälle och industrialism.

Det finns både likheter och skillnader mellan Taubs historievision och dessa alternativ, som han uppenbarligen blivit inspirerad av.

Vid beskrivningen av skillnaderna kan det vara praktiskt att utgå från motsatserna materialistim kontra idealistism, samt mellan dialektiska kontra statiska synsätt. Marxismen vill t.ex. vara både materialistisk och dialektisk, då den vill förklara "människans samhälleliga medvetande" ur hennes "samhälleliga vara", och dessutom ser motsättningarna i samhället som drivkrafterna till ständiga förändringar och utveckling.

Taub skriver själv att hans "kastsamhällen" har stora likheter med marxismens schematiska perioder, urkommunism, slaveri, feodalism, kapitalism och kommunism. Dessa stadier karakteriseras av dessa samhällssystems bas, produktionssättet, medan den ideologiska och kulturella överbyggnaden i huvudsak bestäms av den ekonomiska basen. Taub utgår däremot på ett mer  idealistiskt sätt från överbyggnaden och de ideal som präglar de olika kastsamhällena, och lägger mindre vikt vid det ekonomiska systemets skillnader. Den feodala utsugningen av arrendebönder beskrivs inte som grunden för "krigarkastens" hyllande av kriget och äran.

"Kastmodellen" och den marxistiska "klassmodellen" ger olika resultat speciellt för det nutida samhällssystemet i Väst. Taub menar att det är arbetarkasten som dominerat både de privatkapitalistiska länderna i Väst och de "socialistiska" i Öst!  "Arbetaren" karakteriseras inte av att vara utsugen av kapitalet utan av att sätta arbetet och karriären framför pengarna, i motsats till köpmannakasten. Kastmodellen förklarar därför till synes väl varför de svenska moderaterna kallar sig för det "nya arbetarpartiet". Marxismen därmot kan ju tendera att underskatta skillnaderna gentemot 1800-talets konkurrenskapitalism.

En stor likhet mellan marxismen och Taubs system är att båda förutsäger att vårt nuvarande samhällssystem kommer att avlösas av något mycket bättre. Innehållet i det nya har också stora likheter. I motsats till marxister tänker han sig visserligen att det nya systemet blir "religiöst-andligt". Den första religiösa kastens revolution har redan skett i Iran!

Den ekonomiska basen i det framtida samhället  karakteriseras som "anarkism", men skulle lika gärna kunna kalla kommunism, då klasserna, pengarna, hierarkierna och staten i den försvunnit.

Övergången till det nya "andliga" stadiet, där pengar och karriär inte längre är viktiga, beskrivs på ett ganska idealistiskt sätt. Kommer verkligen finanskapitalister och VD:ar med feta bonusar att självmant ändra sina värderingar och frivilligt acceptera den nya, jämlika anarkismen? Det är svårsmält för en marxist, som anammat Marx ekonomiska teori om hur konkurrensen helt enkelt tvingar företagen att ackumulera mervärde.

Taub anser att han med sin kastmodell har kunnat rätta vissa brister i den marxistiska historieuppfattningen. Det finns nämligen två slags övergång mellan olika historiska stadier: revolution och evolution. Revolutioner blir det normalt inte i kärnländer utan i periferin, där systemet är svagt. Och det förklarar varför "arbetarrevolutionerna" kom i Ryssland och Kina, och inte - som marxisterna trodde - i de avancerade kapitalistiska länderna i Väst. Där segrade "arbetarkasten" istället genom socialdemokratisk välfärdspolitik och keynesianism, varför Väst och Öst en tid tycktes konvergera mot samma byråkratiskt-teknokratiska system.

2 kommentarer:

  1. Men er du overbevist, så?

    - - -

    SvaraRadera
  2. Nej, inte om att förutsägelserna om t.ex. vilka länder som kommer att ingå i de olika maktblocken i framtiden. Eller om vilka maktblock som kommer att uppstå. Jag tror det är omöjligt att så detaljerat förutse vad som kommer att hända. "Slumpen" spelar för stor roll.

    Men samtidigt är det intressant med mer eller mindre spekulativa resonemang om vad som kommer att hända på längre sikt, speciellt som massmedia har ett perspektiv som ofta handlar om veckor eller dagar, och inte ser några som helst sammanhang mellan sina s.k. nyheter.

    På riktigt lång sikt tror jag att huvuddragen i bokens beskrivning är "nödvändiga" att slå in. (Klimatförändringar är lättare att förutsäga än väderleksförändringar...)

    Alternativet till det slutstadium, som utmålas, är mänsklighetens undergång, tror jag. Optimismen i boken är hoppfull, även om jag själv är mycket mindre säker än författaren på utgången.

    Jag ser de tre modellerna som används - kast-, köns- och åldersmodellen - mer som användbara schemor att placera in beskrivningen av världshistorien i. Något större förklaringsvärde kan jag däremot inte se i dem (t.ex. i gamla hinduiska myter). I det avseendet tror jag den marxistiska materialismen ger mer för förståelsen.

    SvaraRadera