torsdag 5 februari 2015

Den unge Hegel, Marx och Lukacs, del 4

Jag blev förvånad över att Lukacs i "The Young Hegel", menar att det var Schelling och Hegel, som uppfann den objektiva idealismen. Nog var väl Platon långt före? Och de flesta religioner måste väl sägas representera former av "objektiv idealism"? Gud är en ande, som inte sammanfaller med individens ande, utan är åtminstone delvis "transcendent".

Den objektiva idealismen är alltså den traditionella, etablerade och dominerande varianten. Finns det överhuvudtaget någon filosof som själv sagt sig vara en subjektiv idealist?

Immanuel Kant förnekade indignerat att han skulle förfäktat någon sorts subjektiv idealism. Men Hegel tog ingen notis om det utan påstod helt frankt att  - jodå, Kant var objektivt sett skyldig till denna skamliga lära. Enligt Kant kan man ju inte veta något alls om "tinget-i-sig", så hur kunde han samtidigt vara säker på att det finns ett ting-i-sig?

Det här är typiskt - ingen vill själv erkänna sig vara det, trots att alla andra smädar en med beteckningen. För vad innebär subjektiv idealism? Jo, att de egna tankarna och det egna medvetandet är det enda man kan vara säker på, och - mer eller mindre klart uttalat - det enda som existerar.

Den renodlade solipsismen - "världen är en skapelse av mina tankar" - är alltså den absurda logiska slutsatsen man måste dra av en sådan filosofi.

Biskop Berkeley kom väldigt nära solipsismen, men räddade sig genom att på slutet smuggla in Gud, som varande den som framkallar "mina" tankar och sinnesförnimmelser.  Kant gick inte på det där utan förkastade Berkeleys filosofi som rena rama subjektiva idealismen...

Lukacs beskriver i sin bok, hur Kants otillfredsställande försök till kompromiss mellan idealism och materialism ledde Fichte till en form av subjektiv idealism, där  jaget skapar världen.  Men  om man som Fichte kallar jaget för "Egot", skapar för "sätter" och Världen för "icke-egot", så låter det ju lite mindre orimligt kanske...

Schelling och Hegel var först medarbetare i den klassiska tyska idealismens övergång från subjektiv  till objektiv idealism, men de skilde sig åt i detaljerna. Personligen tror jag att Lukacs överdriver skillnaderna dem emellan. Slutresultatet för båda var nämligen varianter av försoning med luthersk teologi och  Kyrkan. Marxistiska hegelianer som Lukacs och Slavoj Zizek vill inte riktigt låtsas om Hegel slutade som konservativ lutheran.

Den tyska idealismen utgick ifrån den som man tyckte gåtfulla klyftan mellan "subjektet" och "objektet", vilket filosofin på något sätt borde brygga över. Det var förstås medvetande kontra materia, det rörde sig om, uttryckt på ett filosofiskt finare sätt.

Schellings "lösning" var att helt enkelt kalla den sökta enheten för subjekt-objektet. Subjektet är ju faktiskt ett objekt för andra subjekt och vice versa! /Lukacs  själv var i sin ungdom inspirerad av den här tanken - i sin "Historia och klassmedvetande" utropade han det revolutionära proletariatet till det historiska "subjekt-objektet"!)

Att Hegels idealism kan kallas "objektiv" beror på hans begrepp "Anden",  i dess olika varianter: folkande, världsande, absolut ande o.s.v. Anden är skild från enskilda personers medvetanden, men samtidigt är den inte det!  Så vad han  egentligen ansåg är något oklart, och det kommer alltid finnas utrymme för nya tolkningar.

Det här får bli den sista delen i serien om reflektioner över Lukacs bok. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar