måndag 21 mars 2016

Maos dialektik

"Mao Zedong om filosofiska frågor" är en antologi, som det återuppståndna Oktoberförlaget gett ut i år. Förutom klassiska texter som "Om motsättningar", "Om praktiken" och "Om det rätta sättet att behandla motsättningar inom folket", så innehåller boken också texter som tidigare inte funnits i svensk översättning. Tyvärr är översättningarna inte av bästa kvalitet ur språklig synvinkel, och blev  heller aldrig auktoriserade av författaren själv, men man får ändå en god uppfattning om Maos sätt att tänka.

Den intressantaste av de nya texterna tycker jag är "Tal om filosofiska frågor" från 1964. Den har funnits tidigare översatt i Stuart Schrams urval "Politiska skrifter" från 1974. Mao framstår i detta tal som en i högsta grad odogmatisk marxist, som inte drar sig för att skarpt kritisera Friedrich Engels formuleringar i "Anti-Dühring" om dialektikens natur.

"Engels talade om de tre kategorierna, men jag för min del tror inte på två av dessa kategorier. (Motsatsernas enhet är den mest grundläggande lagen, kvalitetens och kvantitetens omvandling till varandra är motsatsen kvalitets och kvantitets enhet, och negationens negation existerar överhuvudtaget inte.)"

" Det finns inget sådant som som negationens negation. Bekräftelse, negation, bekräftelse, negation ... när saker utvecklas innehåller varje länk i kedjan både bekräftelse och negation. Slavsamhället är en negation i förhållande till det primitiva samhället, men i förhållande till feodalsamhället innebär det i sin tur en bekräftelse."

Jag har själv inte heller känt mig nöjd med Engels formuleringar i hans försök att popularisera dialektiken  utifrån Hegels idealistiska dialektik. Men i motsats till Mao är jag tveksam till att överhuvudtaget använda ordet lag i detta sammanhang. Det är lätt att få för sig att det handlar om något i stil med naturvetenskapliga lagar. Men hur testar man i så fall "dialektiska lagar"? Begreppen lag och dialektik tillhör två skilda nivåer av beskrivningar av verkligheten.

Möjligen skulle man kunna se dessa lagar som regelbundenheter på en högre nivå än vanliga lagar. D är  de mest generella principer man kan - provisoriskt  i alla fall - kan destillera fram ur de empiriska vetenskaperna. (Ungefär så uttrycker sig också Engels!) Dessa "lagar" tjänar då som ledtrådar i sökandet efter nya empiriska lagar, men är inte i sig själva lagar i vanlig mening.

Enligt Mao är alltså Engels två senare "lagar" specialfall av den grundläggande lagen om "motsatsernas enhet och kamp". Men kan man verkligen härleda dessa två logiskt ur den första? "Kvantitativa förändringars  förvandling till kvalitativa förändringar" är, som jag ser det,  ett exempel på att både i naturen och samhället uppstår hela tiden nya företeelser. "Negationens negation" antyder i sin tur att dessa nya företeelser kan innebära en utveckling från lägre till högre, mer komplexa företeelser. Det fanns alltså en anledning till att Engels tog med dessa två "lagar", som ursprungligen formulerades av Hegel.

Mao är också lite orättvis mot Hegel! Hegels "negation" ska inte tolkas som  ett förnekande, utan innebar ett "upphävande", varvid det gamla även bibehålls inom det nyas ram.

Det visar sig att Mao studerat både  buddistisk och taoistisk dialektik, två idealistiska system som även innehåll materialistiska inslag.  I sitt betonande av "motsatsernas enhet" ansluter Mao sig i flera av texterna till den förenklade synen i den antika dialektiken  där "ting" består av "motsatser" som förvandlas till varandra. Det är lite förvånande då Mao  själv  i "Om motsättninar" betonade  existensen av  flera motsättningar, där vissa spelar huvudrollen under olika tidsepoker medan andra är sekundära. Därmed utvecklade Mao formulerandet av den materialistiska dialektiken och kom på sätt och vis längre än Lenin,  som höll fast vid "motsatsernas enhet och kamp" som varande dialektikens grund.

"Om motsättningar" kan sägas formulera i klartext  den dialektik som Marx tillämpade i Kapitalet. Exemplen hämtar han inte från den politiska ekonomin utan från den politiska kampen i Kina Se förra inlägget om "Liedman, Marx, Hegel och dialektiken"!

"Om motsättningar" är skriven med ett materialistiskt språk. Den handlar t.ex. om motsättningar, inte om motsatser. Och den logiska "kampen mellan motsatser" har där ersatts av verklig politisk och militär kamp.

8 kommentarer:

  1. På tal om Engels så etiketterade den nutida kanadensiske maoistiske filosofen Josh Moufawad-Paul "Naturens dialektik" som "shitty". Han gillade inte heller Engels' "Ludwig Feuerbach". Nu håller JMP på att publicera ett eget manuskript om dialektisk materialism på nätet. Kan bli intressant att se hur han står sig mot de gamla mästarna!

    Dessutom kan man undra hur stor praktisk roll filosofin spelat under 1900-talets revolutioner. Lenin, Stalin och Mao har filosoferat, men har det inte varit den politiska fingertoppskänslan som spelat huvudrollen? Och kan man peka på att uttalad dialektisk materialism spelat någon större roll i vetenskaplig forskning?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Engels skrev ju faktiskt på 1800-talet, så idag måste den dialektiska materialismen formuleras lite annorlunda än då. Den bästa systematiska 1900-talsversionen av den dialektiska materialismen, som jag känner till, är "Philosophical Arabesques" av Bucharin (jag skrev om den här).

      Jag tror inte det är en slump att framgångsrika revolutionära ledare intresserat sig för filosofi, speciellt för dialektik, som ju handlar om förändring och utveckling.

      Mao ansåg att rötterna till Stalins s.k. misstag, låg i hans bristande förståelse för dialektiken - vilket tog sig uttryck t.ex. i en tendens att betrakta meningsmotståndare som fiender. Man kan nog se Maos "Om motsättningar" som en polemik mot Stalin, även om det inte kunde sägas rakt ut, när Mao skrev den.

      Vad gäller den dialektiska materialismens relation till vetenskaplig forskning, så är inte sambandet enkelt. Många naturvetenskapsmän har också varit filosofer, antagligen för att bättre kunna förstå vad de hållit på med i sin vetenskap. Aristoteles och Descartes är ju två exempel. Kant ett tredje, även om hans naturvetenskap stod skyhögt över hans filosofi (enligt Engels!).

      Bland de nutida biologerna finns också dialektiska materialister - det är naturligt om ägnar sig åt evolutionen. Inom fysiken kom Niels Bohr rätt nära en dialektisk uppfattning.

      Men givetvis kan inte en filosofisk inriktning någonsin ersätta behovet av experiment och empiriska tester. Engels använder ju begreppet "ledtråd". Ingen forskning är förutsättningslös utan det behövs hjälp att hitta idéer som fungerar.

      Radera
  2. En annan filosofisk kritik som Mao hade mot Engels, och som jag gillar, är kritiken av Engels stöd av Hegels tes om att "friheten är insedd nödvändighet".

    Mao invänder i "Tal om filosofiska frågor" : "Denna mening är inte fullständig, den säger bara halva sanningen och lämnar resten osagd. Kan enbart förståelse frigöra någon? Friheten är att förstå nödvändigheten och nödvändighetens omvandling - man måste arbeta en del också." (Min kursivering) Mycket bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast jag tror ju inte Engels hade invänt mot detta...

      Radera
  3. Kanske tid att läsa om Sven-Erik Liedmans bok om Engels' filosofi ("Motsättningarnas spel")?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den har jag inte läst, men ska försöka låna den här på biblioteket.

      Liedman är annars lite för akademiskt "objektiv" för min smak.

      Jag blev ganska besviken på Liedmans Marx-biografi, även om den fick en positiv kommentar här på bloggen...

      Radera
  4. På tal om negationens negation så kan man i ”Mao Zedong om filosofiska frågor” se dialektiken det vill säga förändringen i Maos eget tänkande.
    I AA, artikeln ”Exempel på dialektik” från 1959 står det i sista stycket på sidan 159 "Saker och ting strävar mot sina motsatser. Greklands dialektik, medeltidens och renässansens metafysik. Detta är negationens negation. Kina var också på det viset. Rivaliteten mellan de hundra tankeskolorna under de stridande staternas period var dialektisk och den klassiska inlärningen under den feodala tiden var metafysisk. Nu har vi återvänt till att tala om dialektik, eller hur?”
    På nästa sida fortsätter Mao ”Även om stormaktschauvinism uppträder i framtiden kommer den också sträva mot sin motsats. Om det finns en korrekt företeelse, som kommer att ersätta stormaktschauvinism, vad finns att frukta? Det är inte möjligt att för alla länder socialistiska länder att bli chauvinistiska. Lenins dialektik, Stalins metafysik och dagens dialektik. Allt detta är negationens negation.”
    Och som Hannu Komulainen (HK) skriver här ovan menar Mao - bara 5 år senare - i ”Tal om filosofiska frågor” i AA att negationens negation inte är en verklig kategori.
    "Engels talade om de tre kategorierna, men jag för min del tror inte på två av dessa kategorier. (Motsatsernas enhet är den mest grundläggande lagen, kvalitetens och kvantitetens omvandling till varandra är motsatsen kvalitets och kvantitets enhet, och negationens negation existerar överhuvudtaget inte.)"
    " Det finns inget sådant som negationens negation. Bekräftelse, negation, bekräftelse, negation ... när saker utvecklas innehåller varje länk i kedjan både bekräftelse och negation. Slavsamhället är en negation i förhållande till det primitiva samhället, men i förhållande till feodalsamhället innebär det i sin tur en bekräftelse." (sidan 212 AA)
    Själv lutar jag åt att Mao hade rätt i detta om ”negationens negation” om man inte helt enkelt med uttrycket menar det självklara och triviala att negationen alltid själv kommer att upphävas.
    Men till skillnad från Hannu menar jag att ”motsatsernas enhet och kamp” (MEK) är en lag. HK skriver ”Men i motsats till Mao är jag tveksam till att överhuvudtaget använda ordet lag i detta sammanhang. Det är lätt att få för sig att det handlar om något i stil med naturvetenskapliga lagar. Men hur testar man i så fall ’dialektiska lagar’? Begreppen lag och dialektik tillhör två skilda nivåer av beskrivningar av verkligheten. Möjligen skulle man kunna se dessa lagar som regelbundenheter på en högre nivå än vanliga lagar. De är de mest generella principer man kan - provisoriskt i alla fall - kan destillera fram ur de empiriska vetenskaperna. (Ungefär så uttrycker sig också Engels!) Dessa ’lagar’ tjänar då som ledtrådar i sökandet efter nya empiriska lagar, men är inte i sig själva lagar i vanlig mening. ”
    Men visst kan man även i sväv mening testa MEK, testet är finna ett verkligt ting eller en verklig företeelse som inte innehåller motsättningar, förändras eller är förgängligt. Gör man det är lagen om MEK inte generell.

    Ta till exempel entropilagen, som brukar kallas termodynamikens andra huvudsats och som säger oordningen hela tiden ökar inom ett slutet system. Den är i stort sett lika generell som MEK.
    HK frågar också om man verkligen kan härleda "Kvantitativa förändringars förvandling till kvalitativa förändringar" ur ”motsatsernas enhet och kamp”.
    Jo, därför den förra är följden av den senare. Det är kampen mellan motsatserna som förändrar styrkeförhållandena dem i mellan. Det vill säga de kvantitativa förändringarna mellan motsatserna i en process eller ett ting som gör att de slår om i en annan kvalité. Identiteten i ett ting bestäms av motsättningen och den dominerande sidan.

    SvaraRadera
  5. Tack för dina synpunkter! Jag ska fundera på dina argument...

    Dialektiken har tenderat att behandlas vördnadsfullt, som bara accepteras som eviga sanningar, men som man inte behöver använda i praktiken eller ens begripa.

    Det finns ett intressant kapitel, "Althusser and Mao: A Missed Encounter", i "The Idea of Communism 3, The Seoul Conference". Claudia Pozzana menar ungefär att Mao liksom Althusser försökte frigöra sig från Hegel idealistiska inflytande, men att de inte lyckades fullt ut. Jag ska nog skriva ett inlägg om detta. Nu när jag ser att det finns någon som är intresserad av dessa frågor...:-)

    SvaraRadera