lördag 9 april 2016

Engels "metafysik"

I förra inlägget kom jag in på Friedrich Engels syn på "dialektiken", den ena huvudbeståndsdelen i den dialektiska materialismen, som ju är marxismens filosofi. Den andra beståndsdelen är förstås materialismen, med rötter i antikens atomlära men även i Aristoteles fysik.

Engels uttryckte sin  speciella variant av dialektisk materialism såhär koncist som att  "världen består av materia i rörelse". Och det ansåg redan Demokritos, även om denne var mer konkret: materien består av atomer med olika geometriska former, som befinner sig i rörelse. Engels tillade att materien kan ha olika "rörelseformer", varför den kan uppträda som  fria atomer, som molekyler bestående av flera atomer, som levande organismer, och t.o.m. som medvetna, tänkande varelser.

Alltså för Engels in ett ytterligare ontologiskt begrepp (som beskriver vad världen består av), förutom materia och rörelse: begreppet form! Men vad är form? Är det något rent geometriskt?

Jag har skrivit tidigare om formbegreppet hos Aristoteles, som tenderade att hänföra allt det till "formen" som inte hör till den egenskapslösa "substansen". Världen består av olika substanser med varsin form!

I formuleringen "materia i rörelse" inbegrips underförstått två ontologiska begrepp: rum och tid. För rörelse brukar man ju mena en lägesförändring under en viss tid. Och läge förutsätter "rummet" (eller en "plats" med Aristoteles mindre abstrakta uttryckssätt).

Mekaniken skulle man kunna se som den vetenskap som behandlar "kroppar" som rör sig i förhållande till varandra på ett "ordnat sätt". Medan värmeteorin behandlar kaotisk rörelse inom "kroppar". Kemin i sin tur behandlar rörelse mellan atomer inom molekyler. Biologin, som Engels karakteriserade som äggviteämnenas kemi, handlar om bl. a. hur näringsämnen kommer in i organismer och håller dem vid liv. Och medvetande är förknippat med elektriska och kemiska signaler i nervsystem.

Det är alltså någon form av rörelse inblandad i alla dessa typer av "materia". Men förstår vi deras beteende  bättre för att vi konstaterar det? Nej, kanske inte, men poängen är att vi inte behöver anta existensen av ytterligare ontologiska ting, som själar och andar!

Aristoteles ansåg att det finns hela 10 "kategorier", som krävs för att beskriva världen. "Substans" kan väl någotsånär jämställas med  Engels materia. Rum och tid är redan nämnda. Men Aristoteles tar även med kvantitet och kvalitet, som inbegrips i en av Engels "tre dialektiska lagar".

Rum och tid - och därmed rörelsen - kan beskrivas kvantitativt, matematiskt. Men vad är kvalitet och vad är dess relation till materian och rörelsen? (Relation är förresten ytterligare en av Aristoteles ontologiska kategorier - ett rätt svårdefinierbart begrepp!)

Går det att reducera alla materiens egenskaper till rörelse? I så fall kunde man klara sig utan kvaliten som ontologisk kategori!

Enligt dagens fysik måste egenskaper som t.ex. massa och elektrisk laddning användas i beskrivningen av hur "materia", partiklar, rör sig. Måste inte de då också betraktas som ontologiska kategorier (i Aristoteles mening)? Och alltså ingå i en uppdaterad version av Engels "metafysik"?

Men sådana egenskaper kanske istället kan sammanföras under Aristoteles (liksom Hegels och Engels) begrepp kvalitet? Däremot platsar nog inte sekundära egenskaper som temperatur, eller temperament! (Liedman resonerar om skillnaden mellan egenskaper och kvaliteter i sin bok utan att komma fram till något klargörande. )

Saknas det inte något väsentligt i formuleringen "världen är materia i rörelse"? Har inte rörelselagarna som materien följer sin egen ontologiska existens? Den "kritiska realismen", som jag skrivit om tidigare anser just det. Naturlagarna tycks lika verkliga som atomerna, tiden och rummet.  Världen tycks vara en ordnad värld - även om det även råder oordning. Frågan kanske ska lämnas öppen tills vidare...


3 kommentarer:

  1. Kant kanske var bättre på 'form' och 'materia' (om man nu förstår honom). 'Materia' som det som våra förnimmelser uppfattar, och 'form' när vi ordnar till det vi uppfattar till något begripligt enligt våra à priori-kunskaper. Antar att det är 'förståndet' som gör det jobbet. Men Engels avfärdade Kant väldigt kort i 'Ludwig Feurbach' och verkade inte uppskatta Kant så mycket. Å andra sidan har doktor Moufawad-Paul dissat en del av Engels skrifter, så det kanske jämnar ut sig.

    Är det inte onödigt att tala om 'materia i rörelse'? Skulle det finnas materia som inte, i något avseende, rör sig (i Kants tid och rum, eller i Einsteins rum-tid)?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, Kants filosofi var en tillbakagång jämfört med Aristoteles!

      Aristoteles var så gott som materialist och hans "former" var - till skillnad från Platon - objektivt existerande. Det var materians former. Medan Kants former var subjektiva, tankeformer.

      Engels gjorde rätt i att avfärda Kant, i likhet med Hegel som beskrev Kant som en subjektiv idealist. (Redan i samtiden beskylldes Kant för subjektiv idealism, vilket han sårat förnekade. Men Kant försökte kompromissa mellan materialism och idealism, vilket är omöjligt - det är Kants idealistiska sida som gjort honom populär bland akademiska filosofer!)

      "Rörelsen" i formeln "materia i rörelse", är nödvändig för en dialektisk materialism. Förändring och utveckling är resultat av rörelsen. Men då krävs också att det finns olika "rörelseformer", som utvecklas ur varandra. Separata men sammanhängande...

      Frågan om den s.k. reduktionismen är intressant. Liedman uppfattade Engels materialism som "irreduktiv". Men jag undrar om inte motsägelsen mellan "reduktiv" och "irreduktiv" materialism är en dialektisk motsägelse.

      Då uppstår frågan vad som egentligen var skillnaden mellan det som marxister kallat för "mekanisk materialism", upplysningsmännens materialism på 1700-talet, och den dialektiska materialismen. Det kanske inte finns någon avgörande principiell skillnad däremellan?

      Det som Marx och Engels reagerade mot var kanske i första hand den "vulgära materialism", som var stark under 1800-talet (Haeckel, Büchner, m.fl.). Var det något mer än deras vulgära formuleringar och bristande respekt för Hegel som de reagerade mot?

      Liedman menar i boken att Lenin var en osofistikerad 1700-talsmaterialist. Det är ju visserligen vad en akademisk marxist förväntas tycka, men Liedman kanske har rätt på sätt och vis. Marx och Engels polemik mot de "mekaniska materialisterna" kanske överdrev skillnaderna gentemot deras egen uppfattning.

      Det har varit en intressant serie i TV-kanalen "Axess" om "Medvetandets återkomst". Kanalen hade fått de stora kanonerna i den s.k. medvetandefilosofin att komma till Sverige och debattera med varandra. I ett av programmen visade det sig att dagens "reduktiva" och "irreduktiva" materialister (filosofer och hjärnforskare) hade oerhört svårt att sätta fingret på vad exakt det är om skiljer mellan dem. Trots att utgånspunkterna såg ut att vara oförenliga.

      Radera
  2. Tycker det känns lite tråkigt att skåpa ut Kant just när man börjar fatta litegrann vad han är ute efter ...

    SvaraRadera