Det här är Harraris tredje bok efter "Sapiens: en kort historik över mänskligheten" och "Homo Deus: kort historik över morgondagen". Medan den andra boken behandlar mänsklighetens långsiktiga problem med den artificiella intelligensens och bioteknologins påverkan på människan som art, så tar denna bok upp mänsklighetens mera närliggande problem under de närmaste tre decennierna, fram till 2050.
Temat från andra boken dyker ändå upp här och där. Algoritmer spelar nämligen redan en stor roll i våra liv: "vi söker inte information längre, vi googlar". Informationsteknologi och bioteknik i förening är redan på väg att förändra människans. Risken är att en liten elit upprättar en "digital teknik" innan den gudomliga människan, Homo Deus, hinner uppstå.
Dessa frågor är onekligen intressant att diskutera, även om jag tycker att Harrari blev för extrem i sina spekulationer i "Homo Deus". Den tredje boken tar upp mer närliggande problem med AI, som snart kommer att få mängder med yrkesgrupper att försvinna. Risken är att större delen av mänskligheten blir obehövlig. (En brist är att han inte kopplar ihop denna fråga med samhällssytemet. Kapitalismen tycks för honom ibland mer vara en idelogi och en "berättelse" än ett ekonomiskt system.)
En del av de 21 "tankarna" är sympatiska och läsvärda, men inte särskilt kontroversiella. Diskussionerna om invandring, nationalism och om religionens roll är sådana exempel. Andra kapitel lämpar sig väl för diskussioner i en studiecirkel, t.ex. de om "livets mening" (det finns ingen!) och om "sekularismen" som universell ideologi som skulle kunna omfattas av både religiösa och ateister.
Boken om "Sapiens" beskrev hur den framgångsrika människoapan är en skapare av fiktioner. Det är fiktionerna - pengar, nationer, myter och religioner - som bundit samman människor och gjort dem förmögna att samarbeta kring stora projekt. Vi låtsas t.ex. att pengar har ett värde, och då fungerar de.
Den här idén om fiktionerna är nog lite för enkel och filosofiskt tvivelaktig. "Fiktionen" pengar är rimligen mer "verklig" än t.ex. fiktionen jultomten. (Inom filosofin är det ju ontologin, som behandlar sådana frågor.)
Begreppet fiktion hos Harrari påminner om begreppet illusion inom buddismen. Och det är ingen slump, då Harrari i slutet av boken avslöjar att han varje dag ägnar två timmar åt den buddistiska vipassana-meditationen. Den går ut på att endast iaktta vad som händer, speciellt i olika delar av kroppen, och försöka avstå från att tolka förnimmelserna. Då kommer man fram till att jaget inte existerar och att ingenting har någon mening, d.v.s. ingår i något större sammanhang. Det är faktiskt en positiv insikt för då försvinner lidandet.
Insikten om alltings meningslöshet är nog väldigt svår att uppnå. Det strider tydligt, tycker jag, mot Harraris egna åsikter om värdet av sanning, frihet, jämlikhet m.m..
Harrari har rätt i att allt förändras. Men det betyder ju inte att allt är kaos. Han är en sorts materialist, men dialektiken har han inte nått fram till i sitt tänkande.
tisdag 18 december 2018
tisdag 6 november 2018
Lena Andersson som filosof
"Verkligheten och resten", DN-krönikor 2015 - 2017, av Lena Andersson innehåller en hel del läsvärda artiklar. Hennes kritik av postmodernism, s.k. normkritik och andra företeelser i tiden innehåller väl inte direkt några nya tankar. Men de är välskrivna. Artikeln om postmodern skidåkning (masstarten i femtiokilometerslopp!) är rolig, även om jag inte är övertygad om att det är de postmoderna filosoferna som inspirerat till denna tveksamma tävlingsgren.
Lena Andersson kan ur marxistisk synvinkel betraktas som en "mekanisk materialist". Hon går tillbaka till upplysningstidens idéer, vilka jämfört med nutida idealistisk filosofi måste ses som framsteg och inte som tillbakagång. Men hon förstår därmed inte de framsteg inom filosofin, som Hegel och Marx representerade, dialektiken.
För några år sedan skrev jag några dialoger som polemiserade mot hennes odialektiska påstående att "det hela inte är mer än summan av dess delar". (Tyvärr är de inläggen idag osynliga f.n. av någon anledning.)
I stort sett håller Lena Andersson fast vid denna tes, vilket är tydligt i hennes extrema syn, liknande Margaret Thatchers, på samhället som en abstraktion och att det endast är individer som existerar. Det kommer fram i hennes syn på i ekonomi i allmänhet och skatter i synnerhet. "Skatt är den sanna girigheten" är t.ex. rubriken på en av artiklarna i boken. "Kollektivism" är alltid något ont för henne, medan individualismen är det Goda.
Synen på demokrati är följdriktigt denna: "Demokratin är varken folkrörelser, majoritetsstyre eller val till politiska församlingar, utan möjligheten att slippa underkastelse, och möjligheten att söka den för egen del."
Men Lena Andersson avstår från att dra de yttersta konsekvenserna av sin liberala anarkism. Hon tycks motvilligt acceptera statens existens, men förklarar inte varför.
Kan hennes tveksamhet beror på att hon börjat tvivla lite på sin filosofiska ståndpunkt, den odialektiska materialismen? Krönikan "Popper som postmodernist" kan tyda på det. Karl Poppers "Det öppna samhället och dess fiender" var ju ett våldsamt angrepp på Hegel och Marx, som sågs som arvtagare till Platon. Även om Lena Andersson sympatiserar med detta angrepp, så inser hon att Poppers kritik bygger på ett avvisande av objektiva vetenskapliga lagar, vilket leder till den postmoderna relativismen, som ju är Lena Anderssons huvudmotståndare.
Men för att acceptera att vetenskap är möjlig filosofiskt räcker inte den mekaniska materialismens världsbild! Lena Andersson borde kanske börja studera inte bara nyliberaler som Nozick och Hayek, utan även Hegel och Marx...
Lena Andersson kan ur marxistisk synvinkel betraktas som en "mekanisk materialist". Hon går tillbaka till upplysningstidens idéer, vilka jämfört med nutida idealistisk filosofi måste ses som framsteg och inte som tillbakagång. Men hon förstår därmed inte de framsteg inom filosofin, som Hegel och Marx representerade, dialektiken.
För några år sedan skrev jag några dialoger som polemiserade mot hennes odialektiska påstående att "det hela inte är mer än summan av dess delar". (Tyvärr är de inläggen idag osynliga f.n. av någon anledning.)
I stort sett håller Lena Andersson fast vid denna tes, vilket är tydligt i hennes extrema syn, liknande Margaret Thatchers, på samhället som en abstraktion och att det endast är individer som existerar. Det kommer fram i hennes syn på i ekonomi i allmänhet och skatter i synnerhet. "Skatt är den sanna girigheten" är t.ex. rubriken på en av artiklarna i boken. "Kollektivism" är alltid något ont för henne, medan individualismen är det Goda.
Synen på demokrati är följdriktigt denna: "Demokratin är varken folkrörelser, majoritetsstyre eller val till politiska församlingar, utan möjligheten att slippa underkastelse, och möjligheten att söka den för egen del."
Men Lena Andersson avstår från att dra de yttersta konsekvenserna av sin liberala anarkism. Hon tycks motvilligt acceptera statens existens, men förklarar inte varför.
Kan hennes tveksamhet beror på att hon börjat tvivla lite på sin filosofiska ståndpunkt, den odialektiska materialismen? Krönikan "Popper som postmodernist" kan tyda på det. Karl Poppers "Det öppna samhället och dess fiender" var ju ett våldsamt angrepp på Hegel och Marx, som sågs som arvtagare till Platon. Även om Lena Andersson sympatiserar med detta angrepp, så inser hon att Poppers kritik bygger på ett avvisande av objektiva vetenskapliga lagar, vilket leder till den postmoderna relativismen, som ju är Lena Anderssons huvudmotståndare.
Men för att acceptera att vetenskap är möjlig filosofiskt räcker inte den mekaniska materialismens världsbild! Lena Andersson borde kanske börja studera inte bara nyliberaler som Nozick och Hayek, utan även Hegel och Marx...
måndag 22 oktober 2018
Teser om populismen
1. Populistiska rörelser stod till vänster fram till andra världskriget. Exempel är de populistiska partierna i USA liksom narodnikerna i Ryssland under senare hälften av 1800-talet. Perons populistiska rörelse är ett exempel på 1900-talet.
2. "Högerpopulismen" uppstod i Frankrike på 1950-talet i och med Poujadismen, ett småborgerligt skattesänkar- och missnöjesparti. Därefter har populismen i västvärlden dominerats av högerpopulismen.
3. Vänsterpopulismen är en mer genuin populism än högerpopulismen, då den kämpar för "folkets" intressen mot de härskande klasserna, medan högerpopulismen demagogiskt bekämpar "eliterna" men i praktiken splittrar folket i den härskande klassens intresse.
4. Högerpopulismen är i sin demagogiska propaganda släkt med fascismen utan att uttryckligen vilja avskaffa den borgerliga demokratin.
5. Alla rörelser som kämpar för "folkets intressen" är inte populistiska. Det gäller t.ex. socialistiska och kommunistiska partier, som har som mål att införa ett annat, postkapitalistiskt samhällssystem.
6. Vänsterpopulismen är antingen uttalat reformistisk (se artikel av Chantal Mouffe) eller så förbigår den i praktiken frågan om samhällssystem (Podemos i Spanien). Därmed är vänsterpopulismen släkt med 1900-talets reformistiska socialdemokrati (som i allmänhet övergav sina socialistiska mål även programmatiskt).
7. I förhållande till rörelser med socialismen som slutmål är vänsterpopulismen idag ett historiskt steg tillbaka till 1800-talet.
8. Frågan är om vänsterpopulismen ändå idag skulle kunna vara ett praktiskt politiskt alternativ till en socialdemokratisk eller kommunistisk vänster som knappt existerar längre. Behövs vänsterpopulism som alternativ till högerpopulismen?
9. Även om det skulle gå att bygga ett vänsterpopulistiskt parti, så skulle det ställas inför svåra problem om det blev så framgångsrikt att det kunde erövra regeringsmakten! Se på Syriza i Grekland, som trots sitt radikala program, vek sig när motståndet från det internationella finanskapitalet blev för starkt, och övergick till att administera den grekiska kapitalismen.
10. Ett alternativ till ett vänsterpopulistiskt parti skulle kunna vara en vänsterpopulistisk enhets- eller folkfront, någonting liknande 30-talets folkfronter. Skillnaden är bl.a. att de hade en mer tydlig och akut fiende, fascismen och att initativet till dem togs av starka kommunistiska partier.
2. "Högerpopulismen" uppstod i Frankrike på 1950-talet i och med Poujadismen, ett småborgerligt skattesänkar- och missnöjesparti. Därefter har populismen i västvärlden dominerats av högerpopulismen.
3. Vänsterpopulismen är en mer genuin populism än högerpopulismen, då den kämpar för "folkets" intressen mot de härskande klasserna, medan högerpopulismen demagogiskt bekämpar "eliterna" men i praktiken splittrar folket i den härskande klassens intresse.
4. Högerpopulismen är i sin demagogiska propaganda släkt med fascismen utan att uttryckligen vilja avskaffa den borgerliga demokratin.
5. Alla rörelser som kämpar för "folkets intressen" är inte populistiska. Det gäller t.ex. socialistiska och kommunistiska partier, som har som mål att införa ett annat, postkapitalistiskt samhällssystem.
6. Vänsterpopulismen är antingen uttalat reformistisk (se artikel av Chantal Mouffe) eller så förbigår den i praktiken frågan om samhällssystem (Podemos i Spanien). Därmed är vänsterpopulismen släkt med 1900-talets reformistiska socialdemokrati (som i allmänhet övergav sina socialistiska mål även programmatiskt).
7. I förhållande till rörelser med socialismen som slutmål är vänsterpopulismen idag ett historiskt steg tillbaka till 1800-talet.
8. Frågan är om vänsterpopulismen ändå idag skulle kunna vara ett praktiskt politiskt alternativ till en socialdemokratisk eller kommunistisk vänster som knappt existerar längre. Behövs vänsterpopulism som alternativ till högerpopulismen?
9. Även om det skulle gå att bygga ett vänsterpopulistiskt parti, så skulle det ställas inför svåra problem om det blev så framgångsrikt att det kunde erövra regeringsmakten! Se på Syriza i Grekland, som trots sitt radikala program, vek sig när motståndet från det internationella finanskapitalet blev för starkt, och övergick till att administera den grekiska kapitalismen.
10. Ett alternativ till ett vänsterpopulistiskt parti skulle kunna vara en vänsterpopulistisk enhets- eller folkfront, någonting liknande 30-talets folkfronter. Skillnaden är bl.a. att de hade en mer tydlig och akut fiende, fascismen och att initativet till dem togs av starka kommunistiska partier.
tisdag 11 september 2018
Vad är pengar? MMT?
Frågan i rubriken om "pengars natur" är förbryllande. Det blir ännu mer förbryllande när man ställs inför påståenden som att dagens affärsbanker och stater "skapar pengar ur intet genom knapptryckningar i en dator".
Själv har jag tyckt att Marx förklaring i de första kapitlen i "Kapitalet" ger en tillfredsställande beskrivning. Frågan "vad är pengarnas natur" är fel ställd. Pengarna har inte en bestämd "natur" utan har under den ekonomiska utvecklingen antagit fler och fler skilda funktioner. I början som köp- och bytesmedel, som varornas cirkulationsmedel och värdeenhet, som betalningsmedel, symbolpengar, "kreditpengar" och slutligen som kapital.
"Pengar" är alltså ett begrepp som har förändrats under historiens gång och som inte kan naglas fast med hjälp av en enda egenskap. Marx analys är dialektisk genom att den beskriver dessa funktionstillägg och funktionsförändringar som pengarna genomgått. Analysen är även materialistisk genom att den avspeglar vad som hänt med pengarna historiskt.
Det finns ju alternativa teorier som hävdar att Marx hade fel i att pengarnas uppstod ur varubytet. En teori bland vissa antroprologer är att pengar från början var gåvor och gengåvor, som knöt ihop människor socialt och som inte hade något med ekonomi att göra. Denna teori kan väl mycket väl stämma även om det är omöjligt att veta säkert vad som hände i historiens gryning. Men även om teorin skulle vara riktig så kan jag inte se att den drabbar Marx penningteori , då den gäller ekonomier där varuutbyte förekommer.
En annan teori går ut på att pengar skapas av stater. Teorin har funnits flera århundraden och kallats "chartalism". Keynes var attraherad av den. En nutida populär variant kallas MMT, "Modern Money Theory". En läsvärd bok som propagerar för MMT är skriven av L. Randall Wray och heter just "Modern Money Theory". MMT-skolan uppstod enligt boken ur ett försök att empiriskt beskriva hur penningsystemet fungerar idag med flytande valutakurser och s.k. fiatpengar (pengar utan någon täckning). Jag tror att den beskrivning MMT kom fram till över relationerna mellan banker, centralbanker och stater i huvudsak stämmer. MMT:s politiskt progresiva förslag om statlig jobbgaranti är sympatiska. Problemet är MMT:s penningteori.
MMT menar nämligen att 1) "pengarnas natur" är att de är skuldsedlar ("IOU:s") 2) staten kan skapar hur mycket pengar som helst "ur intet" genom att öka centralbankens tillgångssida i dess balansräkning "med en enkel knapptryckning" 3) att staten kan köpa varor av sina medborgare för pengarna den skapar beror på att den juridiskt tvingar befolkningen att betala skatt med statens pengar. "Skatter driver pengarna". "Fiatpengar" har inget med förtroende att göra utan med hot om straff!
Vad gäller punkt 1) så tycks det onekligen som att allt större andel av pengarna finns på bankkonton, vilka kan betraktas bankernas skulder till insättarna. De lovar ju oss att ge oss kontanter om vi begär det - och de kommer från staten! I ett kontantlöst samhälle skulle vi aldrig behöva eller kunna kräva att få "riktiga pengar". Men så länge vi inte har ett kontantlöst samhälle gäller knappast 1). (MMT:s påstående att kontanter är skuldsedlar är inte övertygande...)
Punkt 2) tar i praktiken Randall Wray själv tillbaka genom att hålla med om att staten måste ta in skatter - inte för att den behöver dem som inkomster, utan för att staten behöver dra in efterfrågan för att inte skapa inflation. Därmed faller ju de mest blåögda MMT:arnas förhoppningar...
Punkt 3), förklaringen av varför vi accepterar "i sig värdelösa fiatpengar" som betalning övertygar inte heller. Nu gav inte Marx heller någon förklaring på hur fiatpengarna kan fungera - de spelade ingen praktisk roll på 1800-talet. Och dagens marxister har olika uppfattningar i denna fråga.
Personligen tror jag att man helt enkelt kan se fiatpengarna (pappersedlar utan täckning) som ett nästa steg i "utvecklingen" efter symbolpengarna (sedlar utgivna av staten men med täckning i t.ex. guld). Priset man får betala är en ständig penningvärdesförsämring, men så länge som det fungerar någorlunda så...
En marxist som Sam Williams, som kritiserat MMT i tre långa artiklar (den första här) intar en drastisk ståndpunkt: fiatpengar existerar inte då guldet enligt honom på något sätt i slutändan ändå styr. Jag ser det som att han tappat den materialistiska sidan i den materialistiska dialektiken, vilken alltid måste låta begreppen och teorierna framgå ur den empiriska verkligheten.
Själv har jag tyckt att Marx förklaring i de första kapitlen i "Kapitalet" ger en tillfredsställande beskrivning. Frågan "vad är pengarnas natur" är fel ställd. Pengarna har inte en bestämd "natur" utan har under den ekonomiska utvecklingen antagit fler och fler skilda funktioner. I början som köp- och bytesmedel, som varornas cirkulationsmedel och värdeenhet, som betalningsmedel, symbolpengar, "kreditpengar" och slutligen som kapital.
"Pengar" är alltså ett begrepp som har förändrats under historiens gång och som inte kan naglas fast med hjälp av en enda egenskap. Marx analys är dialektisk genom att den beskriver dessa funktionstillägg och funktionsförändringar som pengarna genomgått. Analysen är även materialistisk genom att den avspeglar vad som hänt med pengarna historiskt.
Det finns ju alternativa teorier som hävdar att Marx hade fel i att pengarnas uppstod ur varubytet. En teori bland vissa antroprologer är att pengar från början var gåvor och gengåvor, som knöt ihop människor socialt och som inte hade något med ekonomi att göra. Denna teori kan väl mycket väl stämma även om det är omöjligt att veta säkert vad som hände i historiens gryning. Men även om teorin skulle vara riktig så kan jag inte se att den drabbar Marx penningteori , då den gäller ekonomier där varuutbyte förekommer.
En annan teori går ut på att pengar skapas av stater. Teorin har funnits flera århundraden och kallats "chartalism". Keynes var attraherad av den. En nutida populär variant kallas MMT, "Modern Money Theory". En läsvärd bok som propagerar för MMT är skriven av L. Randall Wray och heter just "Modern Money Theory". MMT-skolan uppstod enligt boken ur ett försök att empiriskt beskriva hur penningsystemet fungerar idag med flytande valutakurser och s.k. fiatpengar (pengar utan någon täckning). Jag tror att den beskrivning MMT kom fram till över relationerna mellan banker, centralbanker och stater i huvudsak stämmer. MMT:s politiskt progresiva förslag om statlig jobbgaranti är sympatiska. Problemet är MMT:s penningteori.
MMT menar nämligen att 1) "pengarnas natur" är att de är skuldsedlar ("IOU:s") 2) staten kan skapar hur mycket pengar som helst "ur intet" genom att öka centralbankens tillgångssida i dess balansräkning "med en enkel knapptryckning" 3) att staten kan köpa varor av sina medborgare för pengarna den skapar beror på att den juridiskt tvingar befolkningen att betala skatt med statens pengar. "Skatter driver pengarna". "Fiatpengar" har inget med förtroende att göra utan med hot om straff!
Vad gäller punkt 1) så tycks det onekligen som att allt större andel av pengarna finns på bankkonton, vilka kan betraktas bankernas skulder till insättarna. De lovar ju oss att ge oss kontanter om vi begär det - och de kommer från staten! I ett kontantlöst samhälle skulle vi aldrig behöva eller kunna kräva att få "riktiga pengar". Men så länge vi inte har ett kontantlöst samhälle gäller knappast 1). (MMT:s påstående att kontanter är skuldsedlar är inte övertygande...)
Punkt 2) tar i praktiken Randall Wray själv tillbaka genom att hålla med om att staten måste ta in skatter - inte för att den behöver dem som inkomster, utan för att staten behöver dra in efterfrågan för att inte skapa inflation. Därmed faller ju de mest blåögda MMT:arnas förhoppningar...
Punkt 3), förklaringen av varför vi accepterar "i sig värdelösa fiatpengar" som betalning övertygar inte heller. Nu gav inte Marx heller någon förklaring på hur fiatpengarna kan fungera - de spelade ingen praktisk roll på 1800-talet. Och dagens marxister har olika uppfattningar i denna fråga.
Personligen tror jag att man helt enkelt kan se fiatpengarna (pappersedlar utan täckning) som ett nästa steg i "utvecklingen" efter symbolpengarna (sedlar utgivna av staten men med täckning i t.ex. guld). Priset man får betala är en ständig penningvärdesförsämring, men så länge som det fungerar någorlunda så...
En marxist som Sam Williams, som kritiserat MMT i tre långa artiklar (den första här) intar en drastisk ståndpunkt: fiatpengar existerar inte då guldet enligt honom på något sätt i slutändan ändå styr. Jag ser det som att han tappat den materialistiska sidan i den materialistiska dialektiken, vilken alltid måste låta begreppen och teorierna framgå ur den empiriska verkligheten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)