tisdag 6 november 2018

Lena Andersson som filosof

"Verkligheten och resten", DN-krönikor 2015 - 2017, av Lena Andersson innehåller en hel del läsvärda artiklar. Hennes kritik av postmodernism, s.k. normkritik och andra företeelser i tiden innehåller väl inte direkt några nya tankar. Men de är välskrivna. Artikeln om postmodern skidåkning (masstarten i femtiokilometerslopp!) är rolig, även om jag inte är övertygad om att det är de postmoderna filosoferna som inspirerat till denna tveksamma tävlingsgren.

Lena Andersson kan ur marxistisk synvinkel betraktas som en "mekanisk materialist". Hon går tillbaka till upplysningstidens idéer, vilka  jämfört med nutida idealistisk filosofi måste ses som framsteg och inte som tillbakagång. Men hon förstår därmed inte de framsteg inom filosofin, som Hegel och Marx representerade, dialektiken.

För några år sedan skrev jag några dialoger som polemiserade mot hennes odialektiska påstående att "det hela inte är mer än summan av dess delar". (Tyvärr är de inläggen idag osynliga f.n. av någon anledning.)

I stort sett håller Lena Andersson fast vid denna tes, vilket är tydligt i hennes extrema syn, liknande Margaret Thatchers,  på samhället som en abstraktion och att det endast är individer som existerar. Det kommer fram i  hennes syn på i ekonomi i allmänhet och skatter i synnerhet. "Skatt är den sanna girigheten" är t.ex. rubriken på en av artiklarna i boken. "Kollektivism" är alltid något ont för henne, medan individualismen är det Goda.

Synen på demokrati är följdriktigt denna: "Demokratin är varken folkrörelser, majoritetsstyre eller val till politiska församlingar, utan möjligheten att slippa underkastelse, och möjligheten att söka den för egen del."

Men Lena Andersson avstår från att dra de yttersta konsekvenserna av sin liberala anarkism. Hon tycks motvilligt acceptera statens existens, men förklarar inte varför.

Kan hennes tveksamhet beror på att hon börjat tvivla lite på sin filosofiska ståndpunkt, den odialektiska materialismen? Krönikan "Popper som postmodernist" kan tyda på det. Karl Poppers "Det öppna samhället och dess fiender" var  ju ett våldsamt angrepp på Hegel och Marx, som sågs som arvtagare till Platon. Även om Lena Andersson sympatiserar med detta angrepp, så inser hon att Poppers kritik bygger på ett avvisande av objektiva vetenskapliga lagar, vilket leder till den postmoderna  relativismen, som ju är Lena Anderssons huvudmotståndare.

Men för att acceptera att vetenskap är möjlig filosofiskt räcker inte den mekaniska materialismens världsbild! Lena Andersson borde kanske börja studera inte bara nyliberaler som Nozick och Hayek, utan även Hegel och Marx...




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar