Materialism kontra idealism 14

 Ilya Prigogine och tidens irreversibilitet 

Nobelpristagaren  i kemi, Ilya Prigogines "The End of Certainty, Time Chaos and the New Laws of Nature" är en kritik inte bara av den newtonska mekanikens determinism utan även av kvantmekanikens. Naturlagarna medger inte fullständig förutsägbarhet utan måste innehålla en viss grad av sannolikhet. 

Kvantmekanikens berömda Schrödingerekvation är lika deterministisk som Newtons lagar. Att kvantmekaniken brukar anses medföra en grad av slumpmässighet beror inte på ekvationerna utan på mätningsprocessen, vilken"kollapsar" Schrödingers vågfunktion och därmed inför ett subjektivt element i teorin, vilket Prigogine ogillar. Fysikens lagar ska inte vara beroende observatören! Därför gör han en tolkning och utvidgning av kvantmekaniken, så att den helt bygger på "verkliga" sannolikheter. Det jag tycker är intressant med denna teori är att den förnekar att det kollektiva beteendet hos "partiklarna" skulle kunna reduceras till summan av de individuella partiklarnas  beteende. 

Kritiken av determinismen hänger på något sätt samman hos Prigogine med tanken att tiden inte kan vara reversibel, som den är i både Newtons mekanik och kvantmekaniken. Intuitionen säger oss däremot att det finns en "tidspil", att den har en riktning. Därför måste dessa teorier sakna något väsentligt. 

Nu finns det ju en fysikalisk teori, termodynamiken, som stöder vår intuition. Entropin är en storhet som ökar, eller åtminstone inte minskar,  med tiden i ett slutet system. Prigogine är kritisk mot den tolkning av termodynamiken, den mekaniska värmeteorin, som brukar förknippas med Ludwig Boltzmann, vilken kopplade entropin till mängden av oordning i ett system. Att oordningen har en tendens att öka beror på att sannolikheten är större  för oordnade än för ordnade konfigurationer. Men det innebär, ansåg Prigogine, att det inte finns en verklig tidspil. Sannolikheten kan visserligen vara mycket liten, men inte noll, att systemet återvänder till sitt utgångsläge.  Och egentligen måste det ske oändligt många gånger om tillräcklig tid ges! 

Prigogine har i sin forskning ägnat sig ät system som är instabila, som är långt ifrån en jämvikt och som därför kan "självorganisera" och vara kreativa. Uppkomsten av helt nya företeelser kan därför förstås, men behöver för den skull inte kunna förutsägas. Han tar också upp kaosteorin, där det också finns processer, vars resultat inte kan förutsägas, trots att de lagar som styr dem är strikt deterministiska. Här har vi alltså förslag på fysikaliska orsaker till Hegels idealistiska "negationer".  

Materialism kontra idealism 13

Georgij Plechanov och upplysningsmännens materialism

På det marxistiska internetarkivet finns en mängd artiklar av den ryska marxismens fader, Georgij Plechanov. Flera av dessa handlar om skillnaden mellan materialismen hos upplysningsmän som Holbach och Helvetius. kontra den "moderna materialismen" hos Marx och Engels. 

Skriften "Utvecklingen av den monistiska historieuppfattningen" försöker visa begränsningen hos upplysningsmännen vad gäller synen på den historiska utvecklingen av samhällena. Han visar där varför förklaringarna utifrån t.ex. den "allmänna opinionen", inte håller på grund av sin cirkelkaraktär. Miljön bestäms av åsikter och åsikterna bestäms av miljön! Den historiska materialismen undgick denna onda cirkel genom att peka på den underliggande gemensamma orsaken till både opinionen och miljön: produktivkrafternas tillväxt. Plechanov  inspirerade antagligen den inom rysk marxism vanliga s.k. teorin om produktivkrafterna.

Enligt  Plechanov hade 1700-talsmarxisterna däremot en riktig syn på förhållandet mellan materien och tänkandet. Materien besitter förmågan att tänka. Medvetandet är en lika fundamental existensform för materien som rörelsen.  Tänkandet reduceras inte helt till materia som hos vissa vulgära materialister. Visserligen förekom idéer bland upplysningsfilosoferna  som att "hjärnan alstrar tankar på samma sätt som levern utsöndrar galla". Men det väsentliga var att materien i allmänhet endast sågs som primär och medvetandet sekundärt. Utan materia, inget medvetande. 

Men det fanns olika åsikter bland upplysningstänkarna om på vilken nivå som medvetandet uppstått. Om all materia eller endast levande varelser har detta medvetande. Denis Diderot lutade åt "panpsykismen", tanken att all materia mer eller mindre har egenskapen att vara medveten. För Plechanov var detta en underordnad fråga som materialister inte behövde ta ställning till. 

Skillnaden mellan den s.k. mekaniska och den dialektiska materialismen har, tror jag, överdrivits av marxister under påverkan av Hegels "dialektiska logik".  Det är sant att A är lika med icke-A, om man tar hänsyn till tiden, att allt förändras. Men denna dialektiska "lag" säger ju inget om vad icke-A är för något och är alltså ingen större hjälp i upptäckten av naturlagarna. Det är den  materialistiska inställningen, att "söka sanningen ur fakta", som är grundläggande. Den idealistiska inställningen att utgå från idéerna kompletterar materialismen genom att frågorna vi ställer till naturen är uppkommer som idéer i våra huvuden i form av hypoteser och teorier. 

Materialism kontra idealism 12

 A. N. Whitehead och processfilosofin

Stanford Encyclopedia of Philosophy har en lång artikel om Whitehead, vilken fick mig att delvis läsa hans "Of Concept of Nature" och ögna lite i "The Principle of Relativity". Den senare är mycket teknisk och använder t.ex. tensorkalkyl, som var den matematiska teknik som Einstein behövde för att formulera lagarna för sin allmänna relativitetsteori.

Enligt den länkade artikeln utformade Whitehead sin egen gravitationsteori, vilken skiljde sig ifrån Einsteins, men Whiteheads teori har på senare tid konstaterats stämma sämre  överens med experimenten än Einsteins. Whiteheads fysikaiska insatser bör väl därför kunna betraktas som mindre intressanta. Whitehead skiljde sig från Einstein bl.a. i att han till skillnad från denna ansåg att begreppet "samtidighet" har en mening, även om samtidigheten är relativ. För mig verkar det mest handla om en strid om ord. 

Whitehead gillade inte heller den särställning som Einstein gav åt ljushastigheten. Men denna förklarade vad jag förstå Einstein enkelt med att "ljuspartiklarna", fotoner, inte har någon vilomassa. 

Whiteheads sätt att filosofiskt grunda relativitetstanken kan möjligen vara intressantare. Särskilt som Einsteins filosofisk inspirationskälla, Ernst Machs "neutrala monism", knappast har så många anhängare idag. Machs filsofi gavs förresten en svidande uppgörelse av ingen mindre än Lenin, i dennes filosofisk huvudverk "Materialism och empiriokriticism". 

Whiteheads filosofi tycks ändå i "The Concept of Nature" vara mycket lika Machs monism. Det som han kallar Natur är i själva verket vad vi uppfattar med våra sinnen. Det handlar  i själva verket om en förklädd idealism. 

Det för mig intressanta med Whiteheads tänkande är att han betraktar händelser som det grundläggande i naturen. Rummet och tiden är abstraktioner. Hans krångliga sätt att motivera det här, övertygar däremot inte mig. Men i sak tror jag att han har rätt. Åtminstone tycks Einsteins relativitetsteori tyda på det, även om en riktigt övertygande tolkning av denna nog fortfarande saknas. Där skulle antagligen en utveckling av Whiteheads tankar möjligen kunna vara till hjälp.

Som sammanfattning hade Whitehead några intressanta idéer, men han nådde inte ända fram!