Ilya Prigogine och tidens irreversibilitet
Nobelpristagaren i kemi, Ilya Prigogines "The End of Certainty, Time Chaos and the New Laws of Nature" är en kritik inte bara av den newtonska mekanikens determinism utan även av kvantmekanikens. Naturlagarna medger inte fullständig förutsägbarhet utan måste innehålla en viss grad av sannolikhet.
Kvantmekanikens berömda Schrödingerekvation är lika deterministisk som Newtons lagar. Att kvantmekaniken brukar anses medföra en grad av slumpmässighet beror inte på ekvationerna utan på mätningsprocessen, vilken"kollapsar" Schrödingers vågfunktion och därmed inför ett subjektivt element i teorin, vilket Prigogine ogillar. Fysikens lagar ska inte vara beroende observatören! Därför gör han en tolkning och utvidgning av kvantmekaniken, så att den helt bygger på "verkliga" sannolikheter. Det jag tycker är intressant med denna teori är att den förnekar att det kollektiva beteendet hos "partiklarna" skulle kunna reduceras till summan av de individuella partiklarnas beteende.
Kritiken av determinismen hänger på något sätt samman hos Prigogine med tanken att tiden inte kan vara reversibel, som den är i både Newtons mekanik och kvantmekaniken. Intuitionen säger oss däremot att det finns en "tidspil", att den har en riktning. Därför måste dessa teorier sakna något väsentligt.
Nu finns det ju en fysikalisk teori, termodynamiken, som stöder vår intuition. Entropin är en storhet som ökar, eller åtminstone inte minskar, med tiden i ett slutet system. Prigogine är kritisk mot den tolkning av termodynamiken, den mekaniska värmeteorin, som brukar förknippas med Ludwig Boltzmann, vilken kopplade entropin till mängden av oordning i ett system. Att oordningen har en tendens att öka beror på att sannolikheten är större för oordnade än för ordnade konfigurationer. Men det innebär, ansåg Prigogine, att det inte finns en verklig tidspil. Sannolikheten kan visserligen vara mycket liten, men inte noll, att systemet återvänder till sitt utgångsläge. Och egentligen måste det ske oändligt många gånger om tillräcklig tid ges!
Prigogine har i sin forskning ägnat sig ät system som är instabila, som är långt ifrån en jämvikt och som därför kan "självorganisera" och vara kreativa. Uppkomsten av helt nya företeelser kan därför förstås, men behöver för den skull inte kunna förutsägas. Han tar också upp kaosteorin, där det också finns processer, vars resultat inte kan förutsägas, trots att de lagar som styr dem är strikt deterministiska. Här har vi alltså förslag på fysikaliska orsaker till Hegels idealistiska "negationer".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar