Heisenberg och Zenon

En traditionell tolkning av Heisenbergs obestämdhetsrelation, som tidigare kallades för hans osäkerhetsrelation, är att den inte handlar om mätningars noggrannhet, utan om en sorts grundläggande brist hos verkligheten. En partikel kan inte samtidigt befinna sig på en bestämd plats och ha en bestämd hastighet. Slavoj Zizek  har mer eller mindre skämtsamt sagt att Gud på grund av lättja konstruerade världen på den mikroskopiska nivån på ett defekt sätt. 

Jag tror att den traditionella tolkningen överdriver kvantmekanikens förmåga att avslöja verklighetens innersta natur. Kvantmekaniken visar bara att den newtonska mekaniken inte räcker till för att beskriva elementarpartiklarnas "rörelselagar". Partiklarna på dessa nivåer är inte små hård kulor som rör sig längs räta linjer. 

Redan under antiken visade Zenon genom sina paradoxer att en till synes enkel rörelse mellan två  punkter. är behäftad med logiska motsägelser. Dessa uppkommer när man för in den matematiska oändligheten i beskrivningen av linjen mellan de två punkterna. Det som för de mänskliga sinnena ter sig trivialt kan vara  extremt förbryllande när man med tankens hjälp försöker beskriva det. Ändå måste sinnenas vittnesbörd väga tyngre än alla teoretiska resonemang!

Ett föremål som rör sig har en viss hastighet. Jämn hastighet kan beskrivas med en enkel matematisk formel, sträckan genom tiden. Fysiken har sedan Newton även en matematisk beskrivning av hastigheter, som ändrar sig, accelererar. De kan ses som kvoter mellan oändligt små storheter, infinitesimaler. Dessa doldes senare på 1800-talet genom det matematiska gränsvärdesbegreppet,

Hastighet är trots detta något som existerat innan dessa matematiska definitioner uppfanns!. Rörelsen kan beskrivas som att ett föremål i varje ögonblick befinner sig både i en punkt  och inte, på väg bort från den. Rörelsen är en existerande motsägelse, som Engels skrev. Men det visar bara att den mänskliga tanken är ofullkomlig, att den aldrig helt täcker verkligheten. Den är sekundär.

Olika existensformer

Vad är det som existerar? Var existerar de naturliga talen, om de över huvud taget existerar? Vad är pengar? På vilket sätt existerar tankar, medvetande? Finns Gud? Detta  är frågor som brukar betecknas som ontologiska i filosofin.  Redan Aristoteles försökte särskilja mellan olika typer av existens, speciellt mellan företeelser, som kan existera självständigt respektive sådant som är beroende av andra existenser. Den förra typen av ting kallade han substanser, medan exempel på den senare kunde vara "kvalitéer", egenskaper, hos tingen. 

Vi har en ingrodd vana att vilja hänföra alla former av existens till den s.k. materiella existensen. Något som vi kan "ta på", erfara med våra sinnen, som "finns därute", utanför oss själva. Radikal materialism menar att detta är den enda formen av existens som finns. Men det kan inte stämma! Pengar har en social existens t.ex. Känslor har en psykologisk existens. De naturliga talen har en matematisk existens: talet två finns!

Ett sätt att komma undan det här problemet är att säga att det finns en verklig form av existens, den "materiella". Men att det därutöver finns "fiktiva" ting, t.ex. hos Yuval Harari. Eller "virtuella" företeelser som hos vissa nutida filosofer. Det är "som om" något finns men egentligen finns det inte.. 

Ett problem med  de icke-materiella existensformerna är att man kan fråga sig var t.ex. talet två finns. I en Platonsk idévärld? På vilket sätt har den i så fall koppling till vår vanliga värld? Hur kan vi skåda in i denna mystiska matematiska värld? Antroposofernas andeskådande krävde träning i meditation, men vi har någon sorts direkt kontakt med matematiska objekt. Karl Popper kallade mängden av den här typen av objekt för den "tredje världen". Det känns dock otillfredsställande att förlägga de här objekten till ett ställe skilt från vår värld. 

Vad är lösningen på problemet? Jag tror att det är att inse, acceptera, att problemet egentligen inte finns . Det har uppstått ur vår reduktionistiska strävan. Vi vill att en form av existens är den enda äkta formen och att de andra ärhärledda ur den.

Det är ändå tänkbart att den materiella existensformen är den grundläggande genom att de andra formerna skulle kunna vara beroende av existensen av denna. Fast då får vi acceptera att vi inte vet mer om vad det materiella är. mer än att det är sådant som dagens naturvetenskaper beskriver. Den sociala existensen av bytesvärde, pengar, kapital m.m. beskrivs i Marx politiska ekonomi utan någon direkt hänvisning till naturvetenskapen.