"Varför filosoferar man?"

Pär Segerdahls artikel diskuterar ovanstående fråga i "Filosofisk tidskrift"nr 1, 2011. Segerdahl exemplifierar sitt svar med en bok han skrivit, "Hur naturligt kan husdjur leva?". Han har en poäng i att svaret på vad som är naturligt beteende knappast kan besvaras uttömmande av experterna på området, etologerna. Det finns moraliska aspekter på frågan, där filosofer och andra lekmän kan bidra.

Men enligt min mening går Segerdahl för långt i sin skepsis mot "experterna". Vi måste "som Edmund Husserl sa, sätta de vetenskapliga perspektiven inom parentes, av det enkla skälet att det inte handlar om empiriska företeelser utanför oss själva. Det handlar om hur vi är böjda att tänka." Må så vara, men att medvetet "kringgå vad som kan se ut som expertisen på området" kan rimligen bara begränsa relevansen i ens reflektioner.

Visst sägs det en del, som jag tycker kloka saker i artikeln: att filosofin måste vara öppen för det som händer i samtiden, i vetenskaperna, i politiken o.s.v., och att den gamla uppfattningen måste förkastas att filosofin har en högre auktoritet, som ger den rollen av "vetenskapernas drottning". Men öppenheten gäller tydligen bara vilka problem andra upptäckt, inte deras egna lösningsförslag.

Två artiklar i tidskriften berör det klassiska filosofiska kunskapsproblemet, i form av attacker på den "kritiska rationalismen". Det här är en följetong, och jag har kommenterat frågan tidigare. Ingemar Nordin håller fast vid att man mycket väl kan fungera i det praktiska livet trots att man är filosofisk skeptiker. "Självklart innebär det att vi ibland väljer att intressera oss för de mest välkorroberade hypoteserna. Men att gå från detta till att säga att vi bör ta dem för sanna (min kursivering) riskerar att leda oss in på den okritiska och dogmatiska vägen." Nordin lär vara den främste filosofiske försvararen av nyliberalismen i Sverige. Det är ju tänkvärt att nyliberalismen då för honom på sin höjd är något att "intressera sig för" och inget att ta på blodigt allvar?

Marco Tiozzo försöker också propagera för skepticismen i sin artikel "Om fiktion och verklighet". Hans slutsats är att "skillnaden mellan fiktion och verklighet är mer av en gradskillnad än en väsensskillnad." Hans "bevis" är att litterära verk ibland blandar dokumentära inslag med fiktiva!

"Litteraturen som guide till godhet" av Johan Brännmark var ganska läsvärd. Det har blivit vanligt bland filosofer att utgå från skönlitterära exempel, när de resonerar om moraliska frågor. Samtidigt som det blivit ovanligare att konstruera egna, extrema exempel. Båda metoderna har förstås både för- och nackdelar.

"Att vara en kuf kan snart vara en sjukdom"

Apropå förra inlägget om Karin Johannesons bok om melankoli, så måste jag ta upp en artikel i senaste "Forskning och Framsteg" (nr 2 2011), som handlar om den nya, kommande versionen av psykiatrikernas manual, DSM, Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders.

"Kritiker varnar för att massor av friska människor kommer att bli sjukförklarade" står det i ingressen till artikeln. Men det är inte den aspekten jag tänkte beröra här. I motsats till Karin Johannesons bok, som behandlar det psykiska lidandet ur historiska, samhälleliga, klassmässiga och könsperspektiv, så tycks klassiceringen i DSM vara ytligt "empiristisk" och mekaniskt "metafysisk" ur en dialektiskt materialistisk synvinkel.

Syftet med DSM är att standardisera psykiatriska diagnoser. Det underlättar för läkare att ge samma diagnos för samma symptom, vilket ju är positivt också för läkemedels- och försäkringsbolag.

"Experterna som skrev manualen försökte ta bort alla de omstridda teorierna om vad sjukdomarna beror på." Istället gjorde man upp "listor med tydliga kriterier". "För diagnosen depression gäller till exempel att minst fem av nio olika kriterier ska vara uppfyllda. De två första ingår alltid." Men som Fredrik Sveneus säger till FoF, "Numera kan läkare på olika håll i världen utan större svårigheter ställa samma diagnos på en given patient. - Problemet är att man inte kan vara lika säker på att diagnoserna fångar en underliggande sjukdom." Vi har alltså fått ett perfekt klassifikationssystem, men vi vet inte vad det klassificerar!

Det förefaller mig att den vetenskapliga grunden för DSM är ungefär lika övertygande som astrologi. Man skulle kunna invända, att den klassificering av arter, släkten o.s.v. som gjordes av biologer var värdefull även innan man kände till att arterna hänger ihop under evolutionen och mekanismerna för utvecklingen. Men nog är djur- och växtarter mer stabilt skilda från varandra än olika psykiska besvär?

DSM kan säkert fylla vissa praktiska funktioner. Men den stora faran är väl, om folk tror att den på något sätt skulle öka förståelsen för psykiska åkommor.

Melankolisk?

Idéhistorikern Karin Johannissons "Melankoliska rum" finns numera i pocket, med underrubriken "om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid". En analytisk filosof skulle säkert lätt kunna kritisera sönder Johannissons sätt att föra in alla möjliga former av själsligt lidande under beteckningen "melankoli". Det är dessutom förvirrande att "melankoli" också får beteckna en särskild form av den generella känslan av olycka, nämligen känslan av förlust (av mening eller av världen).

Andra underkategorier till den generella melankolin som beskrivs, är acedi (likgiltighet), sensibilitet (sårbarhet), spleen (leda), insomnia (sömnlöshet), fuga (att ge sig iväg, försvinna), nervositet, fatigue (trötthet) och anomi (allmän vilsenhet i tillvaron).

Depression t.ex. kan vara en övergående stämning, en känsla eller t.o.m. bli en egenskap hos en person. Ett lidande kan också bli så starkt att den får en medicin diagnos och betraktas som en sjukdom.

Boken visar hur det själsliga lidandets uttryck varierar historiskt, att lidandets uttryck är avhängigt samhällssituationen, vilken klass och vilket kön man tillhör. Johannisson låter nästan som en marxist ibland, men det är hon knappast, utan hon plockar åsikter från många håll.

Acedian, likgiltigheten, som uttrycktes sig i leda och utbrändhet, drabbade de kristna eremiterna i Egyptens öknar. Johannisson avstår från att påpeka att sådana reaktioner mot ett omänskligt avstående från föda, dryck och socialt liv, nog är helt naturligt. Ur den kristna, religiösa synvinkeln, sågs acedian istället som en synd mot Gud. Men praktiskt arbete ansågs allmänt av munkarna i de europeiska klostren vara ett effektivt botemedel mot denna åkomma!

På flera ställen beskrivs problem hos den samhällets övre skikt, som drabbades av överansträngning, sömnlöshet, nervösa sammanbrott. Här återfinns också den egentlige melankolikern, som åtnjöt hög prestige trots många avkopplande resor till kurorter. Nedstämdheten växlade också ofta med euforisk skaparkraft.

Man kan väl anta att det psykiska lidandet var större inom de lägre samhällsklasserna. Men det finns förstås färre dokument därifrån. Kategorin "fuga", flykten, handlar faktiskt bara om hantverkare och lägre tjänstemän, liksom även soldater, som plötsligt kunde ge sig av till fjärran belägna länder. Och när de återfanns, led de av minnesförlust.

Kapitlet om anomin innehåller följande, samhällskritiska fundering: "Vad innebär det att ett marknadssamhälle, i vissa faser, producerar i så höga mängder anomi? Kanske handlar det om en obehaglig insikt: att det anomiska tillståndet inte är effekten av, utan villkoret för detta samhälles existens. Att styrkraften bakom livsprojekten (framgång, synlighet, konsumtion) inte handlar om individens tillfredsställelse, utan om att hålla kvar hennes otillfredsställelse. Det skulle innebära att de socialt värdefulla målen frikopplas från människan i människan, hennes djupare känslobehov."

Roy Bhaskar, dialektik och matematik

Jag hade inte tänkt skriva om Roy Bhaskars "Dialectic The Pulse of Freedom", eftersom jag inte inbillar mig att jag förstått denna lärda bok. Tyvärr är den skriven på ett sådant akademiskt fikonspråk, som jag varken vill eller kan tränga igenom.

Jag hade stora förhoppningar på boken eftersom "A Realist Theory Of Science" av Bhaskar var ett lysande försvar av den dialektiska materialismen. Denna bok koncentrerade sig huvudsakligen på materialismen, vilket jag kommenterade i ett inlägg i april 2010. "Dialectic The Pulse of Freedom" däremot handlar om den dialektiska sidan av den dialektiska materialismen, men misslyckas enligt min mening att komma med något verkligt nytt. Visserligen finns det delvis intressant kritik av Hegels och Marx´ varianter. Men jag är inte säker på att det är så stort framsteg att t.ex. ersätta begreppet "negation" med "negativitet".

Ska man utveckla en dialektik som är materialistisk, måste man utgå från vetenskapernas nuvarande läge, anser jag. Bhaskar däremot utgår från filosofin och filosofihistorien. Av det jag förstått av boken skulle hans nya idéer likaväl ha kunnat formuleras under antiken!

Enligt Bhaskar bör dialektiken utgå från att "negativitet" är mer grundläggande än det positiva. "Frånvaron" kommer före "närvaron". Det måste finnas tomrum för att en kropp ska kunna röra sig överhuvudtaget, o.s.v. Hans resonemang påminner alltså om antika tänkares som Aristoteles. Men ska man diskutera "tomrum" idag kan man inte bortse från vad den moderna fysiken säger om saken.

Anledningen till att jag ändå kommenterar Bhaskars bok om dialektik är att när jag lyssnade på Filosofiska rummets program om matematikens filosofi, så såg jag plötsligt en likhet mellan Bhaskar och Alain Badious filosofi, vilken grundas i matematiken. (Jag har kommenterat Badiou här. Badiou har förresten diskuterats på den intressanta websajten khukuri, där odogmatiska maoister, anarkister, trotskister m.fl. debatterar hur marxismen ska utvecklas idag.)

Ulf Danielsson, som är fysiker, hade en materialistisk syn på matematiken, som jag bara kan instämma i. Matematikern Gunnar Berg däremot lutade åt det hos matematiker vanliga platonistiska tankesättet, nämligen att matematiken har en självständig existens vid sidan om den materiella. Berg beskrev hur man i början på 1900-talet försökte grunda matematiken genom att bygga upp axiomsystem. Det som jag tyckte var intressant är att dessa axiomsystem - liksom Bhaskar - utgår från den "tomma mängden", alltså från "ingenting". Men den "tomma mängden" finns och därmed har man trollat fram talet ett. Sen är det en smal sak att konstruera två o.s.v..

Nu ska det sägas att Bhaskar antagligen inte skulle skriva under på den filosofiska betydelsen av just detta sätt att konstruera matematiken ur "intet". Han skriver nämligen i boken att det vore möjligt att ingenting finns, att världen på sätt och vis är tom. Men att i en värld där det finns något, det dessutom är tvunget att finnas "intet", tomrum.

Michel Foucault och makten

Förlaget Tankekraft har börjat ge ut Michel Foucaults föreläsningsserie åren 1970 - 84 vid Collège de France. Första boken, som ges ut under titeln "Samhället måste försvaras" innehåller föreläsningarna från 1975 - 1976, handlar om ett central tema hos Foucault: vad är makt, och vilka uttryck tar den sig i dagens samhälle?

Foucault tycks ha haft ambitionen att utforma en till marxismen alternativ teori om maktens natur. Han prövade flera idéer, som den om "disciplinering" av individer, och den om den s.k. biopolitiken. Men någon slutlig teori kom han aldrig fram till. Den marxistiska uppfattningen om den ekonomiska makten som grund för den politiska, militära o.s.v. står sig än!

Det som gör den här boken läsvärd är inte Foucaults teoretiska hugskott, utan hans noggranna idéhistoriska beskrivningar av de ideologier som utformades av kungamakten, adeln och borgerskapet för att legitimera sin politiska makt.

Foucault har en intressant kritik av den gängse synen på Hobbes och dennes tes om "allas krig mot alla". Det handlade inte om krig i egentlig mening, enligt Foucault. För Hobbes var människorna i stort sett jämlika i naturtillståndet. Det var osäkerheten om styrkeförhållandena som ledde till överenskommelsen om den suveräne härskarens makt.

Istället för Clausewitz berömda tes om att kriget är politikens fortsättning med andra medel, provar Foucault att vända på det: "politiken är krigets fortsättning med andra medel". De som krigar är då inte individer utan "raser" i betydelsen folkgrupper. Den här uppfattningen, "diskursen", ledde så småningom fram till uppfattningen om klasskampen som drivkraft i historien. Underförstått att den marxistiska teorin är en "diskurs" bland alla andra....

Visserligen är detta den första bok jag läst av Foucault, men ändå är jag redan förvånad över hur han kan ha fått ett sådant gott rykte som filosof. På det området tycks han bara vara en sådan där relativist, som det finns tretton på dussinet av. Diskursbegreppet är t.ex. underlägset det marxistiska ideologibegreppet.

Filosofernas kommunism

I mars 2009 hölls en filosofisk konferens i England om ämnet "den kommunistiska idén". Nu har boken med anförandena kommit ut under titeln "The Idea of Communism", redigerad av Slavoj Žižek och Costas Douzinas, på förlaget Verso. Det gemensamma för inläggen är att idén om kommunismen fortsätter leva, trots att den betraktats som död sedan den "reella socialismen" gick under för ett par decennier sedan.

Men vad är då innebörden i denna idé? Ett enkelt svar vore att den innebär att egendom ska vara gemensam. I så fall är idén gammal. De första kristna ska ju enligt Bibeln ha praktiserat egendomsgemenskap, liksom senare klostren. Drömmen dyker sedan upp gång på gång under historiens lopp, t.ex. under de medeltida bondeupproren . Men den formulerades också i "Kung Lear" av Shakespeare, i Thomas Mores "Utopia", och andra, senare "utopier".

Alain Badiou hänvisar uppskattande till Platons uppfattning att de filosofer som bör styra staten ska leva i egendomsgemenskap. Jacques Rancière invänder att för Platon var egendomsgemenskapen förbehållen en elit, medan för hantverkarna som arbetade med sina händer, privategendom fortsatt skulle gälla. Staten var för Platon "kommunisternas styre över arbetarna", vilket Ranciére försmädligt påpekar, påminner om dagens Kina!

Flera av filosoferna kritiserar, med rätta tycker jag, platonisten Badious tanke om att det skulle existera en överhistorisk Idé om kommunismen. Den "moderna" kommunismen uppstod med Marx och Engels framställning i "Kommunistiska Manifestet" 1847. De anknöt förvisso till tidigare uppfattningar, när de sammanfattade kommunismen som "privategendomens upphävande". Men samtidigt menade de att kommunismen inte är ett ideal, utan den "verkliga rörelsen" för att avskaffa det rådande samhällstillståndet.

För marxisterna var kommunismen inte längre en dröm, utan ett resultat av att lönarbetarna i fabrikerna inte kunde avskaffa löneslaveriet genom att hitta en ny klass att suga ut. Istället var de för sin befrielse tvungna att avskaffa alla klasser, inklusive sin egen.

Trots att kommunismen alltså inte var ett ideal som skulle förverkligas, så hävdade Marx att den skulle förverkliga principen om "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Denna motsägelse, som någon av filosoferna pekar på, förefaller mig ganska skenbar. Vilken definition man än använder, "gemensamt ägande" eller "produktion för behov", så är det uppenbart att vi aldrig haft länder som förverkligat kommunism i den marxistiska betydelsen.

Men det har som bekant funnits politiska rörelser under 1800- och 1900-talet, vilka satt kommunismen som mål, och även regerat i en stor del av världen i flera decennier. På frågan varför dessa partier och stater misslyckades har filosoferna i denna bok inte mycket av värde att komma med, tyvärr.

Bl. a. Alain Badiou och Antonio Negri, är beredda att som lärdom av Sovjetsystemet, avfärda organisering i form av partier och stater överhuvudtaget. Žižek däremot är inte lika anarkistisk. Men han ser pessimistisk på utsikten att arbetarklassen någonsin ska ta steget från "klass i sig" till "klass för sig", eller med andra ord att medvetet ta på sig sitt "historiska uppdrag", att förverkliga det klasslösa samhället.

En, som jag tycker, underlig idé hos några av de 15 filosoferna är att det skulle finnas två "idéer om kommunism", en filosofisk och en politisk, och att - antyds det - bara den filosofiska idén fortsätter vara levande.

Majoriteten anser ändå att finanskraschen 2008 ställde frågan på den politiska dagordningen. Men ändå är jag lite förvånad och besviken över elfenbenstornskaraktären på flera av inläggen. Ett par av dem uppfattade jag t.o.m. som innehållslöst svammel. Och för några gäller det att visa att man har läst Heidegger, Nietzsche, Derrida och Foucault, men dessa herrar hade inte mycket relevant att säga i ämnet...

Vad är "moderniteten"?

Diskussionerna om modernitet, postmodernitet, altermodernitet kan vara ganska förvirrande. Vad är modernitet t.ex.?

Bakom beteckningen det "moderna" ligger framstegstanken från upplysningstankarna, att allt blir bättre med tiden. Ju modernare desto bättre... Men att säga att något är modernt, säger alltså i princip ingenting om hur det är eller vilka egenskaper det har. Begreppet är tomt på innehåll!

När Microsoft skulle kopiera Apples teknik, så kallade man sitt nya operativsystem för "New Technology", NT. Det här var i början på 1990-talet, och denna "nya" teknik känns ju inte så ny längre. Vad ska den teknik som kommer efter den nya kallas? Den postnya? Samma dilemma uppstår med begreppet "modern". Och det underliga ordet "postmodernism" uppstod, för att nyligen avlösas av postpostmodernismen...

Modernitets- och postmodernitetsbegreppen är centrala i Hardts och Negris imperietrilogi. Det är förvånande med tanke på att de säger sig utgå från marxismen. Det är svårt att förstå varför de likt många icke-marxister blandar ihop kapitalism, industrialism och upplysningstänkande i ett enda begrepp, "det moderna".

Hardt och Negri hävdar faktiskt att den marxistiska skillnaden mellan samhällets ekonomiska "bas" och dess politiska och kulturella "överbyggnad" är föråldrad i dagens postmoderna samhälle. Men även i sin beskrivningen av hela den "moderna" perioden utgår de från förändringarna i idéerna, inte i produktionssätten och klassrelationerna. Förändringarna i suveränitetstanken framhålls. Stor vikt läggs vid att de amerikanska grundlagsfäderna knöt an till det gamla Roms imperieideologi. Osv.

Resultatet av detta idealistiska sätt att beskriva historien blir sådana konstigheter, som att de som bekämpade kapitalister och imperialister, kallas för anti-modernister. Medan de borgerliga och feodala krafter som slogs mot upplysningsidéerna bara sägs stå för en annan typ modernism.

När Hardt och Negri drar upp den stora skiljelinjen mellan modernitet och postmodernitet, så bortser de från att det handlar om faser i ett i grunden samma kapitalistiska samhällssystem. Därför tenderar de t.ex. att överdriva skillnaden mellan "fordism" och "postfordism", mellan jättefabriker med löpande band respektive "just-in-time"-produktion och nätverkskommunikation.

Det postmoderna arbetet sägs vara dominerat av intellektuellt och affektivt arbete, vilket resulterar i immateriella produkter, idéer och känslor. Visst finns det sådana tendenser, men de tycks blanda ihop vad Marx kallade "konkret" och "abstrakt" arbete.

Så länge det är det "abstrakta" arbetet som skapar värden, kvantitativt realiserade i pengar, så har i grunden inget förändrats. Det är ökningen av mervärdena som fortfarande är drivkraften i systemet.

Arbetsvärdeteorin anses föråldrad, därför att skiljelinjen mellan arbets- respektive fritid suddas ut mer och mer. Det kan kanske vara ett argument för att exploateringen ökar, att kapitalismen fungerar sämre, men inte för att priserna fortfarande används för kvantitativa jämförelser mellan arbetsprodukter.

Det är beskrivningen av ekonomin som är den stora svagheten i imperietrilogin. Det gäller både ekonomin idag och det nya ekonomiska system som tänks avlösa det nuvarande. Hur konkret ska de ekonomiska relationerna inom "multituden" se ut? (En märklig idé som de har är att det är dagens finanskapitalism som kommer att utgöra modellen för framtiden - den är ju så "immateriell"...)