Om man accepterar den dialektiska materialismen som filosofi, så förefaller svaret "ja" som självklart. Men en betydande marxistisk filosof som Lukàcs ansåg inte det. Hans argument var att dialektiken mellan subjekt och objekt, respektive frihet och nödvändighet, inte är relevant för naturen, vilket ju är rimligt.
En orsak till denna skepsis hos marxistiska filosofer mot naturdialektiken kan vara att Hegels variant av den var ett misslyckande, medan Marx och Engels ägnade sin krafter åt att tillämpa dialektiken på samhällets historia, inte på naturen. Och naturvetenskaperna har helt enkelt haft väldigt liten nytta av Hegels och Marx dialektik.
Hegels syn på naturen var statisk. Han var på sätt och vis materialistisk i detta eftersom han utgick från sin tids naturvetenskap. Han kunde ju inte veta att Darwin några decennier senare skulle lägga fram sin teori om arternas utveckling, vilken borde ha passat bättre för hans dialektik. Samhällen har en historia, så varför skulle inte naturen ha det?
Marx och Engels välkomnade entusiastiskt Darwins teorier, vilka bekräftade deras allmänna filosofiska syn på att allt i tillvaron utvecklas från lägre till högre stadier. Däremot gick de såvitt jag vet, inte in på vilken betydelse Darwins teori om orsaken till utvecklingen, hade för dialektiken.
Ja, naturen är dialektisk. I den meningen att det sker utveckling där, att det uppstår nya företeelser. Människan är inte bara en samhällsvarelse, också en naturvarelse, och hon har sitt ursprung i den "rena" naturen.
Men Lukács hade rätt i att den mänskliga världen innehåller nya "motsägelser", ny dialektik. Och de nya lagbundenheter som uppstår i samhällen, kan bara förstås om man utgår från människans specifika egenskaper. Att de ekonomiska "naturlagarna" är uttryck för relationer mellan klasser av människor. Filosofin måste ha en helhetssyn, till skillnad från specialvetenskaperna. Och då bidrar insikten i t.ex. det dialektiska förhållandet mellan subjekt och objekt till förståelsen av samhället.
Man skulle kunna säga att naturen är dialektisk, eftersom den utvecklas. Men vi kan inte säga för den skull att vi förstår varför den utvecklas med utgångspunkt från Hegels och Marx dialektiska kategorier. Rimligen måste naturdialektikens kategorier istället abstraheras ur naturvetenskapen. Förståelse uppstår knappast ur fraser om att tingens utveckling skulle drivas fram genom deras "inre motsägelser". Sådant betraktar jag som ett arv från hegeliansk idealism.
En grundläggande kategori för naturdialektiken tror jag är sannolikhetens kategori. Hegels dialektik mellan nödvändighet och tillfällighet handlar om något annat, som jag ser det. Men detta får jag återkomma till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar