En konkurrent till Wallersteins världssystemteori

I en av kommentarerna till ett inlägg av Björn Axén, rekommenderade han boken "International systems in World History. Remaking the study of international relations" av Barry Buzan och Richard Little. Den skulle representera ett bättre sätt att använda systembegreppet på de mänskliga samhällenas historia än Wallersteins, som skulle överbetona den ekonomiska sektorns roll.

Först ska det sägas att boken innehåller en hel del intressant historiskt material. Speciellt gillade jag avsnittet om jägar- och samlargruppernas "förinternationella system". Där kan författarna i sin kritik av Wallersteins begrepp om oberoende "småsystem" mycket väl ha rätt eftersom dessa grupper på ca 25 personer dels var tvungna att för sin överlevnads skull ha kontakter med många andra likadana grupper. Dels förekom det en primitiv form av handel som kunde sträcka sig över oerhörda avstånd.

Ursprunget för teorin om "internationella system" tycks vara otillfredsställelsen med teoretiska brister i det akademiska ämnet "internationella relationer". Ämnet behandlar frågor som maktbalans, diplomati och krig mellan oberoende stater. Och har då ohistoriskt betraktat t.ex. krigen mellan stadsstaterna i det antika Grekland på samma sätt som krigen mellan europeiska staterna under de senaste århundradena.

Författarna menar att den grundläggande enhet som de "internationella systemen" har bestått av, har växlat mellan t.ex. stadsstater, agrara imperier, nomadimperier, och "moderna stater" (som uppstod efter ca 1500). Varje epok behandlas väldigt schematiskt utifrån en "verktygslåda" bestående dominerande enhet, interaktionens styrka, processer och strukturer. Och visst ger det en ram för beskrivningen men vad som saknas är en systematisk uppfattning om vad som driver utvecklingen, det som Wallersteins teori har, och som gör att den förklarar mycket mer.

Man rycker ju till när man läser sådant som "”The main economic process in the ancient and classical world was trade.” Och "Trade within the Roman Empire was largely geared to the needs of a small, wealthy elite, and the army, and did not much affect the mass of the empire’s population who were still locked into selfsubsistence economies...” Vart försvann slavekonomin? Överhuvudtaget behandlas knappt alls klassrelationer och exploatering.

Visst finns stora likheter med Wallersteins teorier. T.ex i att vi numera har ett system som omfattar hela världen och som ekonomiskt är ett marknadssystem (Buzan) / kapitalistiskt (Wallerstein). Men som sagt, där de skiljer sig åt, föredrar jag Wallerstein.

Hegels estetik

"Inledning till estetiken" av G.W.F. Hegel, är som jag skrev i förra inlägget, inte bara läslig utan och också läsvärd. Dels får man en bra inblick i Hegels filosofi, dels innehåller den intressanta synpunkter på konstens natur. Den kritiska beskrivningen av Kant är också upplysande.

Hegel är i första hand intresserad av vilken betydelse konsten har för filosofin. Konsten är ett steg på vägen mot filosofin, närmare bestämt mot Hegels eget idealistiska system. Konsten framställer verkligheten i sinnlig form, varför religionen som gör det i symbolisk form står högre och filosofin som uttrycker det verkliga i begrepp, står
allra högst.

Hegel hade alltså en mer negativ syn på konsten än romantikerna vilka satte konsten allra högst. Ändå formulerar sig han på ett sätt som får en att undra hur långt han stod från romantikerna egentligen. Konstverken ingår i en värld, vars innehåll "är det sköna, och det sanna sköna är som vi sett den gestaltade andligheten, idealet, närmare bestämt den absoluta anden, sanningen själv." Behövs det då verkligen nivåer som överskrider denna konstvärld, där Idén och det sinnliga sammansmälter till ett konkret "Ideal"?

Hegel ansåg sig uppfatta en historisk utveckling till högre former inom konsten från arkitektur, via skulptur till måleri, musik och poesi. Anmärkningsvärt nog utelämnade han romanen. I denna uppfattning kommer hans allmänna idealism tydligt fram. Att poesin skulle stå högre än arkitekturen, för att den består av ord och därför står närmare filosofin, än byggnader bestående av "mekanisk tung massa", är ju svårt att hålla med om idag. Ändå är beskrivningarna av de olika konstformerna i all sin konkretion väl värda att läsa.

Hegels svar på frågan "vad är konst" är förstås inte det slutgiltiga. Men han avfärdar en del dåliga svar med goda argument. Exempelvis idén att konst går ut på att avbilda verkligheten, och idén att konstens uppgift ar att illustrera filosofiska idéer. Båda dessa idéer lever och frodas idag.

En annan populär men uppgiven idé är att konst är helt enkelt det som ställs ut på ett konstgalleri (Ernst Billgren). Ytterligare en är tanken att konstens uppgift är att provocera och reta upp maximalt många människor (Lars Vilks?) Personer med sådana åsikter skulle kanske ha glädje av att läsa Hegel...

Hegel om filosofins grundfråga

Filosofen Schopenhauer hade många beska ord att säga om Hegels dunkla skrivsätt. Och det är sant att den för ett par år sen till svenska översatta "Andens fenomenologi" till större delen är gräsligt skriven och obegriplig. Men den boken är ett bottennapp. "Inledning till estetiken", översatt av Sven-Olov Wallenstein på Daidalos, går däremot att begripa även för icke-specialisten. Jag återkommer i senare inlägg till bokens syn på konsten, men här följer ett smakprov på att Hegel kunde uttrycka sig förståeligt. (Det ska väl sägas att det handlar om föreläsningsanteckningar, så han kunde ju inte förstöra språket vilket han säkert gjort om han publicerat den som en "lärd" avhandling.)

Hegel skriver att människan är som "en amfibie genom att hon måste leva i två världar som motsäger varandra":

"Ty å ena sidan ser vi människan fångad i den vanliga verkligheten och den jordiska tidsligheten, betryckt av behov och nöd, trängd av naturen, insnärjd i materien, de sinnliga syftena och den njutning de ger, behärskad och driven av naturdrifterna och lidelserna; å andra sidan höjer hon sig till eviga idèer, till ett tankens och frihetens rike, ger sig själv såsom vilja allmänna lagar och bestämningar, avkläder världen dess levande och blomstrande verklighet och upplöser den till abstraktioner, i det att anden endast hävdar sin rätt och värdighet genom att förneka naturen sin rätt och misshandla den, och utlämnar den åt den nöd och det våld som anden själv erfarit från den. Men med denna klyvning mellan liv och medvetande ställs nu den moderna bildningen och dess förstånd inför kravet att den ska upplösa denna motsägelse."

Hegel ansåg att det är filosofins uppgift att upplösa den motsägelsen, och att han själv lyckats med det. Hans lösning är intressant men så fantastisk att knappast någon numera accepterar den. Marx lösning med den dialektiska materialismen tycker jag är mycket mer trovärdig.