Filosofen Schopenhauer hade många beska ord att säga om Hegels dunkla skrivsätt. Och det är sant att den för ett par år sen till svenska översatta "Andens fenomenologi" till större delen är gräsligt skriven och obegriplig. Men den boken är ett bottennapp. "Inledning till estetiken", översatt av Sven-Olov Wallenstein på Daidalos, går däremot att begripa även för icke-specialisten. Jag återkommer i senare inlägg till bokens syn på konsten, men här följer ett smakprov på att Hegel kunde uttrycka sig förståeligt. (Det ska väl sägas att det handlar om föreläsningsanteckningar, så han kunde ju inte förstöra språket vilket han säkert gjort om han publicerat den som en "lärd" avhandling.)
Hegel skriver att människan är som "en amfibie genom att hon måste leva i två världar som motsäger varandra":
"Ty å ena sidan ser vi människan fångad i den vanliga verkligheten och den jordiska tidsligheten, betryckt av behov och nöd, trängd av naturen, insnärjd i materien, de sinnliga syftena och den njutning de ger, behärskad och driven av naturdrifterna och lidelserna; å andra sidan höjer hon sig till eviga idèer, till ett tankens och frihetens rike, ger sig själv såsom vilja allmänna lagar och bestämningar, avkläder världen dess levande och blomstrande verklighet och upplöser den till abstraktioner, i det att anden endast hävdar sin rätt och värdighet genom att förneka naturen sin rätt och misshandla den, och utlämnar den åt den nöd och det våld som anden själv erfarit från den. Men med denna klyvning mellan liv och medvetande ställs nu den moderna bildningen och dess förstånd inför kravet att den ska upplösa denna motsägelse."
Hegel ansåg att det är filosofins uppgift att upplösa den motsägelsen, och att han själv lyckats med det. Hans lösning är intressant men så fantastisk att knappast någon numera accepterar den. Marx lösning med den dialektiska materialismen tycker jag är mycket mer trovärdig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar