"What is philosophy?" av Gilles Deleuze och Félix Guattari gjorde succé när den kom ut 1991. Det var visserligen i Frankrike, där den här typen av svårlästa tänkare har en större marknad än här i Sverige. Men jag blev besviken, eftersom den inte gav någon större förståelse för Manuel DeLandas nymaterialism, som jag skrivit om nyligen här på bloggen. Tvärtom skulle jag vilja karakterisera boken som filosofiskt babbel, visserligen bitvis underhållande.
Författarnas grundtes är att filosofi, vetenskap och konst rör sig på olika "plan" och är i grunden olika typer av verksamheter. Filosofin utgår från ett "immanensplan", där det skapas begrepp. Vetenskapen rör sig på ett "referensplan", men sysslar inte med begrepp utan "funktioner"! Och konsten i sin tur utgår från ett "kompositionsplan" och handlar om det sinnliga.
Den här skarpa skillnaden mellan filosofi och vetenskap tror jag inte alls på. Ibland leder filosofi till att vetenskaper utvecklas och ibland utgår filosofin från utvecklingen inom vetenskaperna. Exempel på det förra är både fysik och psykologi, på det senare kan nämnas Kants bearbetande av de filosofiska konsekvenserna av Newtons fysik. Men sedan finns också vad jag anser vara dålig filosofi som avfärdar vetenskaperna som irrelevanta och t.o.m skadliga för filosofin. Ett bra exempel på denna tredje variant är Martin Heidegger.
Deleuzes och Guattaris förnekande av att vetenskaperna skapar begrepp bygger på ett enkelt pinsamt misstag. Det är visserligen sant att t.e.x fysiken använder sig av matematik, där funktionsbegreppet är centralt. Olika fysikaliska storheter representeras matematiskt av variabler och mellan dessa råder matematiska samband. Men fysiken kan ju inte reduceras till matematik. De fysikaliska storheterna är just fysikaliska begrepp för t.ex. massa, energi, rörelsemängd och dessa begrepp uppstår inte på något enkelt sätt av sig själva.
Författarna försöker inte heller ens förklara hur begrepp som mervärde och kapital i den politiska ekonomin skulle kunna ses som matematiska funktioner. De är för fokuserade på Riemanns differentialgeometri och kaosteori som idealvetenskaper .
Sista kapitlet handlar om hjärnan, och kan kanske låta "materialistiskt". Men kan lika gärna tolkas som att hela naturen är besjälad. Någon dialektisk materialism handlar det i alla fall inte om. Ett problem för den dialektiska materialismen är att förklara hur medvetande och tankar uppstår ur det "fysiska". Det problemet erkänner författarna inte utan tror att man kan gå förbi det med förment djupsinniga resonemang om kaos som ursprung till allt och att vetenskap och filosofi skulle vara "kaoider" (de älskar att hitta på nya ord).
Det kan tilläggas att DeLanda inte uppskattade denna bok. Men av fel orsak... Han ansåg att det inte finns någon filosofi överhuvudtaget. (På liknande sätt menade han också att Marx hade fel när han talade om "samhället"!) Där får man nog säga att DeLanda driver sin "antiessentialism" in absurdum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar