Manuel DeLandas "Intensive Science and Virtual Philosophy" innehåller många spännande idéer om hur en materialistisk filosofi skulle kunna se ut utifrån de vetenskapliga framsteg som gjorts de senaste 100 - 200 åren inom matematik, fysik och biologi. Han utgår från Deleuze och Guettari, som onekligen kan behöva förklaras då de lider av den "kontinentalfilosofiska" sjukan att inte bara hitta på en egen rotvälska, utan även ändra denna från bok till bok.
Filosofiskt kan man säga att dessa filosofer knyter an till Aristoteles ontologi, d.v.s hans undersökningar av vilka "entiteter" som finns i verkligheten, oberoende av våra tankar. Måltavlan för kritiken är "essentialismen", där Aristoteles i och för sig utgjorde ett framsteg framför Platons "former", som denne såg som transcendenta, alltså som existerande separat från tingen i vår värld. För Aristoteles var däremot formerna, "essenserna", immanenta, vilket var ett klart framsteg.
Men enligt DeLanda & co är Aristoteles ändå en sorts "essentialist". För Aristoteles var visserligen individen det enda som existerar självständigt, men den viktigaste aspekten hos individen är "formen", som karakteriserar individen. Djur- och växtarter är exempel på dessa former vilka Aristoteles såg som eviga och vilka skildes åt genom klassificering efter egenskaper. Individerna sågs alltså som instanser av typer. Typen är det väsentliga medan skillnaderna mellan individerna är oväsentliga. Det förhållandet vill Deleuze & co vända på.
Det är alltså individerna som är verkliga. En djurart betraktas inte ontologiskt som en "klass" av individer utan en individ på en högre nivå. Relationen är en "bestå-av"-relation, inte en "instantiering av en typ"- relation. En djurindivid består förresten också av individer på en lägre nivå, nämligen av celler. Ontologin blir alltså "platt", i motsats till en klassteoretikers som lätt får ett oändligt antal nivåer (klasser av klasser av...) . Detta synsätt stämmer enligt DeLanda bra överens med en tendens på senare tid bland analytiska filosofer att mindre syssla med logikens teorier om klasser, metamatematiken, för att intressera sig för matematiska modeller av verkliga förlopp.
Så här långt är det relativt lätt att hänga med i resonemangen. Det blir värre när det vid sidan om de verkliga, existerande individerna införs begrepp som det "virtuella". Individerna är nämligen resultat av processer där "reella" men inte förverkligade företeelser som "attraktorer" (ett abstrakt matematiskt begrepp för punkter som attraherar "tillstånd" hos system) "kvasikausalt" orsakar ett sluttillstånd.
En elak fråga till Deleuze/DeLanda är väl om man vunnit något med att avskaffa de mystiska "essenserna" om man i gengäld återinfört dessa lite mystiska virtualiteter. I matematiska modeller kan virtualiteterna onekligen vara högst konkreta, men för mig är det lite tveksamt om de filosofiskt utgör något större framsteg.
Jag skrev i förra inlägget om DeLanda/Deleuze att deras idéer kan ses som försök att grunda en materialistisk dialektik, en motsvarighet till Hegels Logik vilken beskriver utvecklingen av tänkandets grundläggande kategorier ur varandra. Detta har knappast varit en medveten ambition för dessa, och de har långtifrån heller uppnått det resultatet. Men det finns intressanta ansatser, t.ex. för att utveckla begrepp som kvantitet och kvalitet ur mer primitiva kategorier.
Den grundläggande kategorin för Deleuze är differensen, skillnaden - inte motsägelsen eller motsatsen som i Hegels idealistiska dialektik. Det är rimligt, tycker jag,även om Engels anslöt sig till Hegel. Motsatserna spelar dock en roll i diskussionen om orsaksbegreppet.
Orsaksbegreppet får en renässans, både Aristoteles effektiva och finala variant. Attraktorerna fungerar på ett liknande sätt som de finala orsakerna, utan att förknippas med avsikter och medvetna mål.
Den klassiska fysikens naturlagar mer eller mindre upplöste orsaksbegreppet i regelbundenheter mellan fenomenen. Dessa "eviga lagar" mister nu sin särställning och historiebegreppet gör sitt intåg även på detta område (de moderna fysikaliska teorierna om symmetribrott är exempel på detta) . Men orsaksbegreppet inte bara återinförs, det förändras också till en "statistisk kausalitet". Ett exempel är nikotinanvändningens ökade risk för cancer. Kroppen som nikotinet verkar på är ju ingen passiv mottagare av orsaker, som alltid, enligt den gamla "lineära" orsaksuppfattingen, skulle svara med exakt samma verkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar