I artikeln "Kritisk rationalism?" i aprilnumret av "Filosofisk tidskrift", kritiserar Lars Bergström en tidigare artikel av Gunnar Andersson i tidskriften, som hävdade att den kritiska rationalismen, Karl Poppers vetenskapsfilosofi, skulle undgå David Humes kritik av "induktionsprincipen". (Ett tidigare blogginlägg handlade om den "kritiska realismen", som också är kritisk till Popper, men som också innehåller ett alternativ till Popper, vilket Bergström avstår från att presentera.)
Induktionsprincipen brukar inom filosofin ställas i motsats till "deduktion", att dra slutsatser på ett logiskt korrekt sätt. Matematiken använder deduktion, medan naturvetenskaperna måste gå utöver den formella logiken och stödja sig på den empiriska verkligheten. Hume karikerade naturvetenskapernas sätt att arbeta och kallade det för "induktion", d.v.s. att dra slutsatser från iakttagna företeelser till framtida, icke iakttagna. Eftersom alla svanar man sett har varit vita så uppstår "teorin" att alla svanar är vita. Men då det visar sig att det faktiskt finns svarta svanar, så drog Hume slutsatsen att naturvetenskapens "induktiva" slutledningssätt är otillförlitlig. (Den kritiska realismen menar ju däremot att vetenskaperna inte sysslar med "induktion", utan letar efter de oftast osynliga mekanismer som förklarar de synliga fenomenen.)
Detta filosofiska "induktionsproblem", att man aldrig kan vara helt säker på något i den empiriska världen, har därefter besvärat filosoferna. Bertrand Russel var t.ex. oerhört plågad av att det inte tycks finnas någon lösning på "problemet".
Den "kritiska rationalismen" accepterar att det inte går att förnuftigt rättfärdiga induktionsprincipen, men ställer mot den sin egen princip, som Andersson och Bergström kallar "KR" och formulerar så här: "Det är förnuftigt att tro att P (vid tidpunkten t) om och endast om P är den hypotes som (vid tidpunkt t) bäst har stått emot sträng kritik." Den stränga kritiken handlar om att jämföra de förutsägelser man kan härleda ur P med det som faktiskt hände.
Principen "KR" kan tyckas vettig för de flesta, men Bergström genomför en till synes förintande kritik av den. Han tillämpar principen på principen själv och konstruerar på så sätt en "oändlig regress". De som rationellt försökt rättfärdiga "induktionsprincipen", brukar annars slås i huvudet med just detta filosofiska älsklingsargument...
Själv tycker jag nog inte att Bergströms resonemang är så övertygande. En hypotes som det talas om i "KR" är ju inte samma sak som en princip. Principer är inget man brukar behöva eller kunna bevisa - de kan däremot vara mer eller mindre vettiga. Och att "KR" är vettig ser man om man reflekterar över dess motsats.
Men den "kritiska rationalismen" innehåller mer än principen "KR": "...en avgörande punkt i den kritiska rationalismen tycks vara den, att man måste skilja mellan att en teori är sann, å ena sidan, och att det vid en viss tidpunkt är förnuftigt att hålla den för sann, å den andra. Den positiva evidens man enligt den kritiska rationalismen kan ha - nämligen att teorin har överlevt kritisk prövning - kan visa det senare, men aldrig det förra." Och Bergströms invändning, som jag instämmer helt i: "Men om de aktuella observationerna nu uppfyller relevanta kvalitetskrav, och sålunda enligt den kritiska rationalismen ger stöd åt hypotesen att det är förnuftigt att acceptera teorin, skulle man då inte också kunna säga att de samtidigt ger ett visst stöd åt teorin?"
Bergströms slutsats tycks vara att "induktivister" och "kritiska rationalister" är lika goda kålsupare. Min egen är snarare att det rena filosofiska tänkandet, utan kontakt med den empiriska verkligheten, är ganska sterilt.
Jag förmodar att Popper avser värld 3 när det sägs att man kan hålla något för sant.
SvaraRadera1+1=2 håller vi för sant i värld 3 men om vi påstår att det också är sant i värld 1 så är det ju många som inte håller med om det.
Jag tror alltså att det finns en vits med att inte sätta likhetstecken med värld 3 och värld 1 i alla lägen. Med andra ord så kan vi hålla något för sant utan att påstå att det är sant.
Det jag tycker vi borde diskutera är värld 3, om vi påstår för mycket om värld 1 så hamnar vi vanligtvis i en helt meningslös diskussion.
Jag är rätt skeptisk till Poppers trevärldsteori, att värld 1 är den fysiska världen, värld 2 medvetandet och värld 3 medvetandets produkter typ teorier om värld 1. Anledningen är att jag tror det är vettigare att säga att det finns en enda värld som innehåller dessa tre beståndsdelar (som den kritiska realismen hävdar). En annan att sanningshalten i teorier om den fysiska världen,tillhörande "värld 3", är ointressanta att diskutera om man bortser från "värld 1".
SvaraRaderaMatematikens natur är ju knivig att karakterisera. Den handlar inte direkt om den fysiska verkligheten, bara indirekt genom att idealisera den. Den både upptäcks och skapas.
Men det är kul att se att du börjat blogga igen!
Du skiljer i ditt inlägg på hypotes och princip, vilket jag tycker är helt rätt. Men är inte en liknande distinktion tillämpbar på din kommentar om Poppers tre världar. Detta är ju ingen hypotes, ingen teori, utan ett förhållningssätt som söker reda ut sådant som förhållandet mellan sanningshalt och kunskap. Dvs. Popper håller med dig om att det finns en enda värld med dessa tre beståndsdelar, han gör bara en (notera en av många möjliga) klassificeringar, som ger bra grund till givande filosofiska resonemang.
SvaraRaderaFör övrigt håller jag verkligen med om:
"... det rena filosofiska tänkandet, utan kontakt med den empiriska verkligheten, är ganska sterilt. "
Thomas, jag har stor respekt för Popper. Och jag håller med honom i hans trevärldsteori såtillvida som att man bör skilja mellan den "fysiska världen" (däri bör ingå också t.ex. den biologiska "världen"), medvetandet och kunskapen. Men jag tror inte att det bara är en olycklig terminologi av honom att tala om dessa tre som "världar". Som du skriver så handlar det om något mer än en teori - en filosofisk uppfattning nämligen. För att försvara dualismen materian -det mentala, inför han ett tredje element, kunskapen. Och en sådan "trialism" ser jag inte som ett filosofiskt framsteg...
SvaraRaderaFör att ytterligare understryka att vi inte bör hänga upp oss på val av ord ger jag här ett citatfrån "Epistemology without a knowing subject", Popper 1967:
SvaraRadera"The main topic of this lecture will be what I often call, for want of a better name, "the third world". To explain this expresson I will point our that, without taking the words too seriously, we may distinguish the following three words or universes: first, the world of physical objects or of physical states; secondly, the world of states of consciousness, or of mental states, or perhaps of behavioural dispositions to act; and thirdly, the world of objecdtive contents of thourght, especially of scientific and poetic thoughts and of works of art.
Thus what I call the third world has admittedly much in common with Plato's theory of Forms or Ideas, and therefore also with Hegel's Objective spirit, though my theory differs radically, in some decisive respects, from Plato's and Hegel's.
Personligen ser jag faktiskt denna uppdelning som ett filosofiskt framsteg, inte för att försvara dualismen materian-det mentala utan för att eliminera denna inbillade dualism.
Det är känsligt med ord eftersom vi lägger personliga värden vid orden.
SvaraRaderaMarx bytte ju ut orden när han ställde Hegels filosofi på fötterna. Med min tolkning så var detta inte enbart en intellektuell kullerbytta utan det var ju också en känsla att orden måste distanseras från den religösa historien..
I den meningen så märker jag förstås själv problem när jag talar om min dualism.. Jag förstår att varningsklockorna slår hos många..
Samma sak är det med mig när jag hör den dialektiska materialismen nämnas, jag ryggar nästan tillbaka.. Och det beror ju på diverse associationer.
Men om vi glömmer orden och bara tänker på den funktion man försöker teoretisera om så är min bedömning att den dialektiska materialismen har mycket mer gemensamt med Popper och Hegel än t.ex Dennett.
Så om man undrar om Popper är ett framsteg så får man fråga sig relativt vad då? Han tar sig ju vidare från den falska dikotomin substansdualism/reduktionistisk materialism i alla fall.
Popper formulerar en gyllene medelväg så att säga. I den meningen tror jag den dialektiska materialismen har väldigt mycket gemensamt med Popper men jag förstår likväl att det handlar om ganska viktiga ord..
Jag tror att Popper själv var väldigt plågad av den tidens materialistiska filosofi och det kan delvis förklara hans ordval.. Precis som Marx valdes alltså orden som en antites till det rådande paradigmet.. Popper gör det likväl tydligt att han bara tror på en enda substans, som interagerar med sig själv.
Jag håller mer er om att Poppers filosofi är ett framsteg om man jämför den med både den engelska positivismen och med den tyska materialismen från 1800-talet.
SvaraRadera