Kritik av den "kritiska rationalismen"

I artikeln "Kritisk rationalism?" i aprilnumret av "Filosofisk tidskrift", kritiserar Lars Bergström en tidigare artikel av Gunnar Andersson i tidskriften, som hävdade att den kritiska rationalismen, Karl Poppers vetenskapsfilosofi, skulle undgå David Humes kritik av "induktionsprincipen". (Ett tidigare blogginlägg handlade om den "kritiska realismen", som också är kritisk till Popper, men som också innehåller ett alternativ till Popper, vilket Bergström avstår från att presentera.)

Induktionsprincipen brukar inom filosofin ställas i motsats till "deduktion", att dra slutsatser på ett logiskt korrekt sätt. Matematiken använder deduktion, medan naturvetenskaperna måste gå utöver den formella logiken och stödja sig på den empiriska verkligheten. Hume karikerade naturvetenskapernas sätt att arbeta och kallade det för "induktion", d.v.s. att dra slutsatser från iakttagna företeelser till framtida, icke iakttagna. Eftersom alla svanar man sett har varit vita så uppstår "teorin" att alla svanar är vita. Men då det visar sig att det faktiskt finns svarta svanar, så drog Hume slutsatsen att naturvetenskapens "induktiva" slutledningssätt är otillförlitlig. (Den kritiska realismen menar ju däremot att vetenskaperna inte sysslar med "induktion", utan letar efter de oftast osynliga mekanismer som förklarar de synliga fenomenen.)

Detta filosofiska "induktionsproblem", att man aldrig kan vara helt säker på något i den empiriska världen, har därefter besvärat filosoferna. Bertrand Russel var t.ex. oerhört plågad av att det inte tycks finnas någon lösning på "problemet".

Den "kritiska rationalismen" accepterar att det inte går att förnuftigt rättfärdiga induktionsprincipen, men ställer mot den sin egen princip, som Andersson och Bergström kallar "KR" och formulerar så här: "Det är förnuftigt att tro att P (vid tidpunkten t) om och endast om P är den hypotes som (vid tidpunkt t) bäst har stått emot sträng kritik." Den stränga kritiken handlar om att jämföra de förutsägelser man kan härleda ur P med det som faktiskt hände.

Principen "KR" kan tyckas vettig för de flesta, men Bergström genomför en till synes förintande kritik av den. Han tillämpar principen på principen själv och konstruerar på så sätt en "oändlig regress". De som rationellt försökt rättfärdiga "induktionsprincipen", brukar annars slås i huvudet med just detta filosofiska älsklingsargument...

Själv tycker jag nog inte att Bergströms resonemang är så övertygande. En hypotes som det talas om i "KR" är ju inte samma sak som en princip. Principer är inget man brukar behöva eller kunna bevisa - de kan däremot vara mer eller mindre vettiga. Och att "KR" är vettig ser man om man reflekterar över dess motsats.

Men den "kritiska rationalismen" innehåller mer än principen "KR": "...en avgörande punkt i den kritiska rationalismen tycks vara den, att man måste skilja mellan att en teori är sann, å ena sidan, och att det vid en viss tidpunkt är förnuftigt att hålla den för sann, å den andra. Den positiva evidens man enligt den kritiska rationalismen kan ha - nämligen att teorin har överlevt kritisk prövning - kan visa det senare, men aldrig det förra." Och Bergströms invändning, som jag instämmer helt i: "Men om de aktuella observationerna nu uppfyller relevanta kvalitetskrav, och sålunda enligt den kritiska rationalismen ger stöd åt hypotesen att det är förnuftigt att acceptera teorin, skulle man då inte också kunna säga att de samtidigt ger ett visst stöd åt teorin?"

Bergströms slutsats tycks vara att "induktivister" och "kritiska rationalister" är lika goda kålsupare. Min egen är snarare att det rena filosofiska tänkandet, utan kontakt med den empiriska verkligheten, är ganska sterilt.