"Limits to Capital" av David Harvey är ett försök att motivera "Kapitalets" aktualitet idag. I vissa avseenden stämmer beskrivningarna i "Kapitalet" faktiskt bättre idag än för 1800-talets kapitalistiska samhälle. Kapitalet är t.ex. betydligt rörligare idag tack vare kraftigt förbättrade transporter och en effektiv finansmarknad.
Harvey bemöter också den kritik som riktats mot centrala teorier hos Marx, från både borgerliga ekonomer men också från marxistiska ekonomer under 1900-talet. Främst gäller det "arbetsvärdeläran", enligt icke-marxistisk terminologi, eller "värdelagen" enligt marxistisk dito.
Harvey är, tror jag, inne på rätt spår, när han betonar den filosofiska skillnaden mellan t.ex. David Ricardos klassiskt borgerliga, och Marx syn på vad "värdet" av en vara är. Även om jag kanske tycker att Harvey nedvärderar den likhet som ändå finns mellan de två uppfattningarna. Men "Kapitalet" skulle knappast se ut som den gör om inte Marx varit materialistist och dialektiker.
Enligt Harvey ansåg Ricardo att bytesvärdet, den förkroppsligade arbetstiden, är en inneboende egenskap hos varan, medan för Marx är värdet en samhällelig relation. "Värdet" är för Marx resultatet av den vetenskapliga undersökningen, inte en dogm man ska utgå från.
För Marx var skillnaden mellan "värde" och "bytesvärde" viktig. Den samhälleligt nödvändiga arbetstiden, värdet, måste anta formen av pengar, den "universella varan". Borgerliga ekonomer som försökt bevisa att en krisfri kapitalism, har förbisett att pengar av en mängd skäl kan dras ut ur varucirkulationen och därmed orsaka störningar och kriser. Enligt Harvey är dagens internationella ekonomiska system, som efter Bretton Woods-systemets fall, inte längre grundas på guldet, i grunden instabilt. Liknande synpunkter förs fram i följande intressanta amerikanska marxistiska blogg.
Adam Smiths "osynliga hand" har stora likheter med Marx "värdelag". Regleringen av ekonomin sker bakom ryggen på både arbetare och kapitalister. Marx menade liksom Smith att denna reglering sker genom marknaden, men marknaden innefattar nödvändigtvis de ekonomiska kriserna. Dessutom är marknaden ett historiskt fenomen, som uppstått en gång i tiden, och även kommer att försvinna när samhället tar över regleringen genom en medveten planering av ekonomin.
fredag 30 april 2010
söndag 18 april 2010
Vad är kritisk (eller "transcendental") realism?
Roy Bhaskars "A Realist Theory Of Science" gör anspråk på att presentera en alternativ vetenskapsfilosofi till den dominerande "empiriska" vetenskapsfilosofin med rötter hos David Hume. Exempel på moderna vetenskapsfilosofer i denna tradition är Popper och Kuhn.
Enligt Hume är det enda vi kan vara säkra på, våra sinnesintryck, men inte att de har sin grund i en värld oberoende av våra sinnesintryck. Tanken om orsak och verkan reducerade Hume till att vissa händelser regelbundet tycks följa efter vissa andra händelser. Denna regelbundenhet, t.ex. i att solen går upp varje morgon, ansåg Hume kan vi dock aldrig vara säkra på. Hume var en radikal skeptiker, men den vetenskapsfilosofi som han inspirerade till, försökte grunda vetenskaperna just på denna idé om regelbundenhet hos "händelser".
Bhaskar är lika kritisk mot Immanuel Kant, som ju reagerade på Humes skepsis mot förekomsten av "säkra" kunskaper. För Kant är kunskapens källa inte begränsad till sinneserfarenheten, vilken visserligen omfattar allt kunskapsinnehåll, men inte formerna för den. Rum och tid är t.ex. former som finns endast i oss, men inte i den av oss oberoende verkligheten. Detsamma gäller orsakslagen. På så sätt "räddade" Kant orsakslagen, men kostnaden var hög: den sågs som subjektiv och inte objektiv. Kant kallade därför också sin filosofi för "transcendental idealism".
I "A Realist Theory Of Science" kallar Bhaskar sin vetenskapsuppfattning för "transcendental realism". Varför? Jo, för att han menar att de mekanismer i naturen som vetenskaperna upptäckt, är verkliga, finns objektivt och är alltså inte tankekonstruktioner, vilket den empiristiska filosofin anser.
Detsamma gäller för de objekt som vetenskaperna upptäckt. Atomer är lika verkliga som hus. Så är det faktiskt inte för en "radikal empirist" som David Hume. (För den radikale empiristen existerar inte heller "hus", som något skilt från ett antal sinnesförnimmelser.)
Bhaskars starkaste argument mot "empiristerna" är att vi måste utgå från de faktiska resultat som vetenskaperna faktiskt har uppnått, och därefter fråga oss: "hur måste verkligheten vara beskaffad för att vetenskapen ska vara så framgångsrik?" Dessutom bör vi observera hur naturvetenskaperna jobbar i praktiken, istället för att kläcka idéer i länsstolarna. Då visar det sig att vetenskapsmän inte letar efter regelbundna samband mellan händelser, utan i experiment genom att manipulera och kontrollera olika faktorer i "slutna system" upptäcker naturens mekanismer.
Vilken är skillnaden mellan denna "transcendentala", kritiska realism och Marx dialektiska materialism? Ingen alls så vitt jag kan se! Visserligen tycks Bhaskar mer bygga på Aristoteles begrepp men Bhaskar erkänner existensen av utveckling hos "tingen".
Till skillnad från "nymaterialismen", som jag skrivit om i tidigare inlägg, finns det inga tendenser hos Bhaskar i denna bok, till att utveckla den dialektiska materialismen vidare utifrån den allra senaste vetenskapen. Men försvar för gamla insikter behövs ju också...
Enligt Hume är det enda vi kan vara säkra på, våra sinnesintryck, men inte att de har sin grund i en värld oberoende av våra sinnesintryck. Tanken om orsak och verkan reducerade Hume till att vissa händelser regelbundet tycks följa efter vissa andra händelser. Denna regelbundenhet, t.ex. i att solen går upp varje morgon, ansåg Hume kan vi dock aldrig vara säkra på. Hume var en radikal skeptiker, men den vetenskapsfilosofi som han inspirerade till, försökte grunda vetenskaperna just på denna idé om regelbundenhet hos "händelser".
Bhaskar är lika kritisk mot Immanuel Kant, som ju reagerade på Humes skepsis mot förekomsten av "säkra" kunskaper. För Kant är kunskapens källa inte begränsad till sinneserfarenheten, vilken visserligen omfattar allt kunskapsinnehåll, men inte formerna för den. Rum och tid är t.ex. former som finns endast i oss, men inte i den av oss oberoende verkligheten. Detsamma gäller orsakslagen. På så sätt "räddade" Kant orsakslagen, men kostnaden var hög: den sågs som subjektiv och inte objektiv. Kant kallade därför också sin filosofi för "transcendental idealism".
I "A Realist Theory Of Science" kallar Bhaskar sin vetenskapsuppfattning för "transcendental realism". Varför? Jo, för att han menar att de mekanismer i naturen som vetenskaperna upptäckt, är verkliga, finns objektivt och är alltså inte tankekonstruktioner, vilket den empiristiska filosofin anser.
Detsamma gäller för de objekt som vetenskaperna upptäckt. Atomer är lika verkliga som hus. Så är det faktiskt inte för en "radikal empirist" som David Hume. (För den radikale empiristen existerar inte heller "hus", som något skilt från ett antal sinnesförnimmelser.)
Bhaskars starkaste argument mot "empiristerna" är att vi måste utgå från de faktiska resultat som vetenskaperna faktiskt har uppnått, och därefter fråga oss: "hur måste verkligheten vara beskaffad för att vetenskapen ska vara så framgångsrik?" Dessutom bör vi observera hur naturvetenskaperna jobbar i praktiken, istället för att kläcka idéer i länsstolarna. Då visar det sig att vetenskapsmän inte letar efter regelbundna samband mellan händelser, utan i experiment genom att manipulera och kontrollera olika faktorer i "slutna system" upptäcker naturens mekanismer.
Vilken är skillnaden mellan denna "transcendentala", kritiska realism och Marx dialektiska materialism? Ingen alls så vitt jag kan se! Visserligen tycks Bhaskar mer bygga på Aristoteles begrepp men Bhaskar erkänner existensen av utveckling hos "tingen".
Till skillnad från "nymaterialismen", som jag skrivit om i tidigare inlägg, finns det inga tendenser hos Bhaskar i denna bok, till att utveckla den dialektiska materialismen vidare utifrån den allra senaste vetenskapen. Men försvar för gamla insikter behövs ju också...
tisdag 6 april 2010
Karl Polanyis angrepp på liberalismen
Den lysande boken "Den stora omdaningen" anses vara en av föregångararna till Wallersteins världssystemteori. Men framförallt är den en intressant beskrivning av framväxten av det kapitalistiska industrisamhället i England, ur en lite annan synvinkel än Marx klassiska skildringar i "Kapitalet". De politiska, sociala, moraliska och ideologiska aspekterna ges större vikt än hos Marx.
Polanyi talar inte om "kapitalism" utan om en "självreglerande marknadsekonomi". De politiska ekonomernas liberala ekonomiska teorier hade direkt inverkan på det historiska skeendet enligt Polanyi. Attacken mot liberalismen är jämförbar i moralisk indignation med Marx, som faktiskt kritiseras för att ha varit för påverkad av David Ricardos teorier!
Det utmärkande för liberalernas "självreglerande marknadsekonomi" var att de deklarerade att arbete, jord och pengar är varor. Men säger Polanyi, de är inte egentliga varor eftersom de inte produceras för försäljning som andra varor. De är "fiktiva varor". När människan,bäraren av varan arbetskraft, börjar behandlas som en marknadsvara, då är det en fördärvbringande innovation i människans historia.
Pengarna som vara, leder i sin tur till liberalernas försvar för guldmyntfoten. En äkta liberal är motståndare till att staterna inför centralbanker. Växelkurser bör ju reglera sig själva enligt tillgång och efterfrågan på de nationella valutorna. Men just centralbankerna är ett tecken på att "samhällena" började försvara sig mot den självreglerande marknaden. Andra tecken är protektionism, arbetarskyddslagar m.m. Och Polanyi trodde inte att liberala perioden hade en chans att komma tillbaka. Att "samhället" hade lärt sig av alla de mänskliga katastrofer han beskriver.
"Den stora omdaningen" kom ut 1944. Polanyi hade nog blivit väldigt förvånad över nyliberalismens renässans från 1970-talets slut. Men inte över finanskraschen 2008.
Det han skriver om fascismen som reaktion mot 30-talskrisen för den "självreglerande marknadsekonomin", kan vi säkert lära oss av idag. Fascismen kan anta de mest skiftande former. Vi ska inte automatiskt tänka på den tyska eller italienska varianten.
Till sist ett citat som visar att den kristne socialisten Polanyi kunde låta lite som en marxist trots alla distanseringar från Marx:
"Socialism är i grund och botten den inneboende tendensen i en industriell civilisation att överskrida den självreglerande marknaden genom att låta den underordnas ett demokratiskt samhälle. Den är den naturliga lösningen för industriarbetarna som inte ser någon anledning till att produktionen inte skulle regleras direkt och till att marknaderna skulle vara mer än ett nyttigt men underordnat inslag i ett fritt samhälle. Ur hela samhällets synvinkel är socialism enbart fortsättningen på den strävan att göra samhället till ett typiskt förhållande mellan personer, som i Västeuropa alltid associerats med de kristna traditionerna."
Polanyi talar inte om "kapitalism" utan om en "självreglerande marknadsekonomi". De politiska ekonomernas liberala ekonomiska teorier hade direkt inverkan på det historiska skeendet enligt Polanyi. Attacken mot liberalismen är jämförbar i moralisk indignation med Marx, som faktiskt kritiseras för att ha varit för påverkad av David Ricardos teorier!
Det utmärkande för liberalernas "självreglerande marknadsekonomi" var att de deklarerade att arbete, jord och pengar är varor. Men säger Polanyi, de är inte egentliga varor eftersom de inte produceras för försäljning som andra varor. De är "fiktiva varor". När människan,bäraren av varan arbetskraft, börjar behandlas som en marknadsvara, då är det en fördärvbringande innovation i människans historia.
Pengarna som vara, leder i sin tur till liberalernas försvar för guldmyntfoten. En äkta liberal är motståndare till att staterna inför centralbanker. Växelkurser bör ju reglera sig själva enligt tillgång och efterfrågan på de nationella valutorna. Men just centralbankerna är ett tecken på att "samhällena" började försvara sig mot den självreglerande marknaden. Andra tecken är protektionism, arbetarskyddslagar m.m. Och Polanyi trodde inte att liberala perioden hade en chans att komma tillbaka. Att "samhället" hade lärt sig av alla de mänskliga katastrofer han beskriver.
"Den stora omdaningen" kom ut 1944. Polanyi hade nog blivit väldigt förvånad över nyliberalismens renässans från 1970-talets slut. Men inte över finanskraschen 2008.
Det han skriver om fascismen som reaktion mot 30-talskrisen för den "självreglerande marknadsekonomin", kan vi säkert lära oss av idag. Fascismen kan anta de mest skiftande former. Vi ska inte automatiskt tänka på den tyska eller italienska varianten.
Till sist ett citat som visar att den kristne socialisten Polanyi kunde låta lite som en marxist trots alla distanseringar från Marx:
"Socialism är i grund och botten den inneboende tendensen i en industriell civilisation att överskrida den självreglerande marknaden genom att låta den underordnas ett demokratiskt samhälle. Den är den naturliga lösningen för industriarbetarna som inte ser någon anledning till att produktionen inte skulle regleras direkt och till att marknaderna skulle vara mer än ett nyttigt men underordnat inslag i ett fritt samhälle. Ur hela samhällets synvinkel är socialism enbart fortsättningen på den strävan att göra samhället till ett typiskt förhållande mellan personer, som i Västeuropa alltid associerats med de kristna traditionerna."
lördag 3 april 2010
Påskbetraktelse
Filosofins grundfråga, som Hegel beskrev den, handlar ju om hur man ska se på motsatsen mellan kropp och medvetande, eller mellan den materiella "världen" och den andliga "världen". Den som skarpast framställde denna motsats var Descartes, som ansåg att Gud skapat två "substanser" med helt olika egenskaper: den fysiska med egenskapen utsträckning i rummet, och tänkandet som endast existerar i tiden.
Descartes var alltså helt klart en dualist för vilken världen består av två oförenliga beståndsdelar. Orsaken till detta sakernas tillstånd kan man säga är ett oförklarligt mirakel - Gud beslutade sig helt enkelt för att det skulle vara på detta vis.
Jag tycker att Descartes inställning är sympatisk för han försökte inte förklara bort den här klyftan, i motsats till filosofiska monister av olika slag, för vilka den ena sidan i grunden är en illusion.
Immanuel Kant däremot var nästan lika skarp i sin dualism som Descartes. Men han misslyckades i sina försök att förklara hur de här två dimensionerna kan samexistera.
Hegel försökte upphäva motsättningen genom att visserligen erkänna att den finns, men att den ena sida, "Anden" är primär och grunden till det fysiska.
Den dialektiska materialismen med Marx vänder på Hegels tes och ser det "andliga" som resultat av en lång utveckling av den materiella världen. Denna filosofi stämmer bättre med kända fakta och sunt förnuft. Men innan t.ex. hjärnforskningen kommit mycket längre än den gjort idag, kan man naturligtvis inte påstå att denna filosofi skulle vara bevisad i någon mening. Fortfarande framstår medvetandets uppkomst som ett mirakel.
Hegels alternativ är på ett sätt mer tillfredsställande än den dialektiskt materialistiska eftersom den förklarar mer. Materien ger upphov till Anden och Anden ger i sin högsta utveckling upphov till Materien. Vi har alltså en cirkel istället för en rät linje! Jämför med Aristoteles som föreställde sig linje bakåt i tiden där det måste sitta en "orörlig rörare" som sätter igång världen och historien. Denna "rörare" (som han förresten såg sig tvungen att förutsätta i många exemplar på grund av sin astronomi) blir då något som tanken helt enkelt får acceptera. Den yttersta förklaringen saknas.
Religionerna består av två delar, dels gemenskapsskapande ritualer och myter, dels "andlighet" som handlar om att söka efter och kanske få kontakt med grunden till allt som finns. Andliga människor känner att det måste finnas något mer än denna värld. Världen kan inte vara något som bara existerar av en slump.
Mystiker anser att de genom t.ex. meditation kan ana sig till att allt hänger ihop på något sätt och att det faktiskt finns något "under" vår synliga värld. Men egentligen anser de, går det inte att beskriva dessa upplevelser i ord.
Kant delade in tillvaron i en vetbar del, som vetenskapen behandlar, och en ovetbar som rör det översinnliga. Och att dessa delar måste hållas noga isär. Även om jag inte alls håller med om hans filosofiska motivering för denna uppfattning, så ligger det något i den ändå. Andlighet är en privatsak som filosofen inte har något att säga om och inte ska lägga sig i.
Descartes var alltså helt klart en dualist för vilken världen består av två oförenliga beståndsdelar. Orsaken till detta sakernas tillstånd kan man säga är ett oförklarligt mirakel - Gud beslutade sig helt enkelt för att det skulle vara på detta vis.
Jag tycker att Descartes inställning är sympatisk för han försökte inte förklara bort den här klyftan, i motsats till filosofiska monister av olika slag, för vilka den ena sidan i grunden är en illusion.
Immanuel Kant däremot var nästan lika skarp i sin dualism som Descartes. Men han misslyckades i sina försök att förklara hur de här två dimensionerna kan samexistera.
Hegel försökte upphäva motsättningen genom att visserligen erkänna att den finns, men att den ena sida, "Anden" är primär och grunden till det fysiska.
Den dialektiska materialismen med Marx vänder på Hegels tes och ser det "andliga" som resultat av en lång utveckling av den materiella världen. Denna filosofi stämmer bättre med kända fakta och sunt förnuft. Men innan t.ex. hjärnforskningen kommit mycket längre än den gjort idag, kan man naturligtvis inte påstå att denna filosofi skulle vara bevisad i någon mening. Fortfarande framstår medvetandets uppkomst som ett mirakel.
Hegels alternativ är på ett sätt mer tillfredsställande än den dialektiskt materialistiska eftersom den förklarar mer. Materien ger upphov till Anden och Anden ger i sin högsta utveckling upphov till Materien. Vi har alltså en cirkel istället för en rät linje! Jämför med Aristoteles som föreställde sig linje bakåt i tiden där det måste sitta en "orörlig rörare" som sätter igång världen och historien. Denna "rörare" (som han förresten såg sig tvungen att förutsätta i många exemplar på grund av sin astronomi) blir då något som tanken helt enkelt får acceptera. Den yttersta förklaringen saknas.
Religionerna består av två delar, dels gemenskapsskapande ritualer och myter, dels "andlighet" som handlar om att söka efter och kanske få kontakt med grunden till allt som finns. Andliga människor känner att det måste finnas något mer än denna värld. Världen kan inte vara något som bara existerar av en slump.
Mystiker anser att de genom t.ex. meditation kan ana sig till att allt hänger ihop på något sätt och att det faktiskt finns något "under" vår synliga värld. Men egentligen anser de, går det inte att beskriva dessa upplevelser i ord.
Kant delade in tillvaron i en vetbar del, som vetenskapen behandlar, och en ovetbar som rör det översinnliga. Och att dessa delar måste hållas noga isär. Även om jag inte alls håller med om hans filosofiska motivering för denna uppfattning, så ligger det något i den ändå. Andlighet är en privatsak som filosofen inte har något att säga om och inte ska lägga sig i.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)