Påskbetraktelse

Filosofins grundfråga, som Hegel beskrev den, handlar ju om hur man ska se på motsatsen mellan kropp och medvetande, eller mellan den materiella "världen" och den andliga "världen". Den som skarpast framställde denna motsats var Descartes, som ansåg att Gud skapat två "substanser" med helt olika egenskaper: den fysiska med egenskapen utsträckning i rummet, och tänkandet som endast existerar i tiden.

Descartes var alltså helt klart en dualist för vilken världen består av två oförenliga beståndsdelar. Orsaken till detta sakernas tillstånd kan man säga är ett oförklarligt mirakel - Gud beslutade sig helt enkelt för att det skulle vara på detta vis.

Jag tycker att Descartes inställning är sympatisk för han försökte inte förklara bort den här klyftan, i motsats till filosofiska monister av olika slag, för vilka den ena sidan i grunden är en illusion.

Immanuel Kant däremot var nästan lika skarp i sin dualism som Descartes. Men han misslyckades i sina försök att förklara hur de här två dimensionerna kan samexistera.

Hegel försökte upphäva motsättningen genom att visserligen erkänna att den finns, men att den ena sida, "Anden" är primär och grunden till det fysiska.

Den dialektiska materialismen med Marx vänder på Hegels tes och ser det "andliga" som resultat av en lång utveckling av den materiella världen. Denna filosofi stämmer bättre med kända fakta och sunt förnuft. Men innan t.ex. hjärnforskningen kommit mycket längre än den gjort idag, kan man naturligtvis inte påstå att denna filosofi skulle vara bevisad i någon mening. Fortfarande framstår medvetandets uppkomst som ett mirakel.

Hegels alternativ är på ett sätt mer tillfredsställande än den dialektiskt materialistiska eftersom den förklarar mer. Materien ger upphov till Anden och Anden ger i sin högsta utveckling upphov till Materien. Vi har alltså en cirkel istället för en rät linje! Jämför med Aristoteles som föreställde sig linje bakåt i tiden där det måste sitta en "orörlig rörare" som sätter igång världen och historien. Denna "rörare" (som han förresten såg sig tvungen att förutsätta i många exemplar på grund av sin astronomi) blir då något som tanken helt enkelt får acceptera. Den yttersta förklaringen saknas.

Religionerna består av två delar, dels gemenskapsskapande ritualer och myter, dels "andlighet" som handlar om att söka efter och kanske få kontakt med grunden till allt som finns. Andliga människor känner att det måste finnas något mer än denna värld. Världen kan inte vara något som bara existerar av en slump.

Mystiker anser att de genom t.ex. meditation kan ana sig till att allt hänger ihop på något sätt och att det faktiskt finns något "under" vår synliga värld. Men egentligen anser de, går det inte att beskriva dessa upplevelser i ord.

Kant delade in tillvaron i en vetbar del, som vetenskapen behandlar, och en ovetbar som rör det översinnliga. Och att dessa delar måste hållas noga isär. Även om jag inte alls håller med om hans filosofiska motivering för denna uppfattning, så ligger det något i den ändå. Andlighet är en privatsak som filosofen inte har något att säga om och inte ska lägga sig i.