Roy Bhaskars "A Realist Theory Of Science" gör anspråk på att presentera en alternativ vetenskapsfilosofi till den dominerande "empiriska" vetenskapsfilosofin med rötter hos David Hume. Exempel på moderna vetenskapsfilosofer i denna tradition är Popper och Kuhn.
Enligt Hume är det enda vi kan vara säkra på, våra sinnesintryck, men inte att de har sin grund i en värld oberoende av våra sinnesintryck. Tanken om orsak och verkan reducerade Hume till att vissa händelser regelbundet tycks följa efter vissa andra händelser. Denna regelbundenhet, t.ex. i att solen går upp varje morgon, ansåg Hume kan vi dock aldrig vara säkra på. Hume var en radikal skeptiker, men den vetenskapsfilosofi som han inspirerade till, försökte grunda vetenskaperna just på denna idé om regelbundenhet hos "händelser".
Bhaskar är lika kritisk mot Immanuel Kant, som ju reagerade på Humes skepsis mot förekomsten av "säkra" kunskaper. För Kant är kunskapens källa inte begränsad till sinneserfarenheten, vilken visserligen omfattar allt kunskapsinnehåll, men inte formerna för den. Rum och tid är t.ex. former som finns endast i oss, men inte i den av oss oberoende verkligheten. Detsamma gäller orsakslagen. På så sätt "räddade" Kant orsakslagen, men kostnaden var hög: den sågs som subjektiv och inte objektiv. Kant kallade därför också sin filosofi för "transcendental idealism".
I "A Realist Theory Of Science" kallar Bhaskar sin vetenskapsuppfattning för "transcendental realism". Varför? Jo, för att han menar att de mekanismer i naturen som vetenskaperna upptäckt, är verkliga, finns objektivt och är alltså inte tankekonstruktioner, vilket den empiristiska filosofin anser.
Detsamma gäller för de objekt som vetenskaperna upptäckt. Atomer är lika verkliga som hus. Så är det faktiskt inte för en "radikal empirist" som David Hume. (För den radikale empiristen existerar inte heller "hus", som något skilt från ett antal sinnesförnimmelser.)
Bhaskars starkaste argument mot "empiristerna" är att vi måste utgå från de faktiska resultat som vetenskaperna faktiskt har uppnått, och därefter fråga oss: "hur måste verkligheten vara beskaffad för att vetenskapen ska vara så framgångsrik?" Dessutom bör vi observera hur naturvetenskaperna jobbar i praktiken, istället för att kläcka idéer i länsstolarna. Då visar det sig att vetenskapsmän inte letar efter regelbundna samband mellan händelser, utan i experiment genom att manipulera och kontrollera olika faktorer i "slutna system" upptäcker naturens mekanismer.
Vilken är skillnaden mellan denna "transcendentala", kritiska realism och Marx dialektiska materialism? Ingen alls så vitt jag kan se! Visserligen tycks Bhaskar mer bygga på Aristoteles begrepp men Bhaskar erkänner existensen av utveckling hos "tingen".
Till skillnad från "nymaterialismen", som jag skrivit om i tidigare inlägg, finns det inga tendenser hos Bhaskar i denna bok, till att utveckla den dialektiska materialismen vidare utifrån den allra senaste vetenskapen. Men försvar för gamla insikter behövs ju också...
Är det jag som har missat något eller är det egentligen inte stor skillnad på Bhaskars "transcendentala realism" och kritisk realism? Kritisk realism handlar snarare om att tingens beskaffenhet går att bevisa så till vida den mån att de ger oss intryck? Sen så ska man inte förväxla tingen med intrycken av tingen.
SvaraRadera