"Philosophical Arabesques", publicerad av Monthly Review Press, skrevs i fängelset, i väntan på att bli avrättad för diverse brott mot den sovjetiska staten. Bucharin hade erkänt sig skyldig till de "politiska brotten" under Moskvarättegångarna, men bestred alla anklagelser om spioneri och terrorism. Ett långt förord i boken går igenom den politiska förhistorien, men det är svårt att se att boken självt på något sätt skulle ha blivit påverkad av omständigheterna kring dess tillblivelse.
Bucharin hade blivit kritiserad av Lenin för att inte riktigt ha förstått "dialektiken", den ena "halvan" av den dialektiska materialismen, som Marx och Engels filosofiska uppfattning kommit att kallas. Om världen enligt materialismen är materia i rörelse, så handlar dialektiken om rörelsens och förändringens former. Förändringar är inte bara kvantitativa utan även kvalitativa (något som "mekanisk", "naturvetenskaplig" materialism inte vill erkänna).
Enligt förordet hade Bucharin efter Lenins död tillhört dem som betonat naturvetenskapernas vikt för filosofin. Därmed hade han riskerat att hamna nära den mekaniska materialism, som lärofäderna kritiserat. Men hans "filosofiska arabesker" visar att han sedermera noga studerat de klassiska idealistiska filosoferna och speciellt då dialektikens mästare, Hegel.
Själv tycker jag att han i den här boken på ett mycket bra sätt har undvikit båda de ytterlighetspositioner, som funnits bland marxister: den "hegelianska" och den "anti-hegelianska marxismen". Den förra kännetecknas av bristande materialism och kvarhållande vid idealistiska drag, den senare av bristande dialektik. Det är ingen lätt uppgift att vaska fram den "rationella kärnan" ur Hegels idealistiskt anstrukna dialektik. Marx tillämpade dialektiken, men fick aldrig tid att beskriva den. Men jag tycker att Bucharin klarat uppgiften väl.
Jag har tidigare efterlyst ett marxistiskt alternativ till Hegels "Logik". Det ser nästan ut som att Bucharin velat göra detta, men tyvärr hann han bara börja på detta i boken, genom att antyda hur separeringen mellan det idealistiska och det dialektiska skulle kunna göras.
Det krävs antagligen mycken historisk forskning för att kunna beskriva hur de grundläggande begrepp vi fortfarande använder för att förstå världen, har utvecklats under historiens gång. Det räcker då inte med idéhistoria, utan en materialistisk dialektik kräver en beskrivning av den praktik som lett fram till idéerna. Man kan t.ex. då inte bara ta Aristoteles s.k. kategorier som ett faktum eller något självklart, som Kant och Heidegger kunde göra.
Det märks att författaren verkligen har kämpat med att försöka besvara de allra svåraste invändningarna mot den dialektiska materialismen. Han undviker t.ex. inte frågan om medvetandets relation till det fysiska. Jag tror att han har rätt i att den frågan bara kan "lösas" genom att utgå från och acceptera den dialektiska motsägelsen. Medvetandet är både fysiskt och icke-fysiskt.
Ett plus är att Bucharin kommenterar vissa filosofiska riktningar även från 1900-talet som pragmatismen, och även t.ex. fascismens antirationella och mystiska idéer. Han har också intressanta hypoteser om varför asketismen passat väldigt hierarkiska länder i Asien.
Sammanfattningsvis är detta en utmärkt bok för den som vill sätta sig in i den dialektiska materialismens filosofi, skriven av en person som verkligen satt sig in i den och förstått den på djupet, inte bara okritiskt anammat den.
