Slavoj Zizeks senaste bok, "Absolute Recoil" har underrubriken "Towards a New Foundation of Dialectical Materialism". Första frågan som inställer sig är: behöver ens den dialektiska materialismen grundas i något annat, något djupare? Mitt spontana svar är nej, och boken får mig inte att ändra åsikt. Alla Zizeks försök att filosofiskt, utifrån vissa idéer, motivera materialism och dialektik tyder på att han är fången i ett idealistiskt synsätt.
Underrubriken skulle lika gärna kunnat vara "Zizek fortsätter att försöka återaktualisera Hegel". Det försöket misslyckas också, enligt min mening. Det går inte att låtsas att Hegel egentligen inte var idealist, även om hans idealism ibland kommer väldigt nära en materialism.
Men "Absolute Recoil" är ändå läsvärd för den filosofiskt intresserade, på grund av Zizeks många utvikningar i olika ämnen, t.ex. teologihistoria. Redogörelsen för Schellings teologi är fascinerande. Av någon anledning kopplar Zizek inte ihop idéerna om skapargudens ursprung i "Gudomen" med gnosticismens idéer om "demiurgen". Han är mer intresserad av att utveckla sin egen teologi - en något märklig sysselsättning av en "dialektisk materialist", kan man tycka.
Hur allvarligt ska man se på Zizeks "teologi"? Som materialist kan han försvara sig med att han anser att Gud är död. Men han dog enligt Zizek på korset i gestalt av Jesus Kristus, och överlät åt världen att räddas av den Helige Ande, d.v.s. de "heligas samfund", Kyrkan.
Zizek tror knappast på det här, men han är så förtjust i dessa idéer, så att han faktiskt framställer dem som om de vore sanna i någon mening. Samma sak gäller för flera andra av hans hegelianskt inspirerade tankar, som exempelvis att det skulle finnas något som är mindre än ingenting, "less than Nothing". Att spekulera över begrepp som "Intet" och "Varat" är typiskt hegelianskt, men knappast något som en materialist ägnar sig åt.
Ändå ska det erkännas att Zizek försöker motivera sina spekulationer utifrån dagens naturvetenskap. Higgsfältet är t.ex. ett "Intet", som inte är tomt, eftersom det innehåller energi. Det riktigt tomma rummet är alltså mindre än Intet (tomrummet som inte innehåller materia)!
En annan av Zizeks älsklingsidéer, att det finns ett "ontologiskt gap" i verkligheten med utgångspunkt från kvantmekaniken, kan ses som en materialistisk förklaring av dialektikens påstående att det finns "motsägelser i alla ting". Men tyvärr skojar han bort det genom att "förklara" det här gapet med Guds slöhet, när han skapade Världen. Gud hade nämligen inte förutsett att människorna någonsin skulle upptäcka kvantmekanikens motsägelsefulla lagar.
Zizeks tankar om det Ena, "the One", är svåra att smälta för en materialist. Han tycks tro att begreppet betyder något bestämt, oavsett vad det syftar på. Och då blir det förstås väldigt mystiskt, och ger utrymme för spekulationer som att "Två kommer före Ett". Men "en " (person) kan samtidigt bestå av miljarder (celler) - det beror ju på vilken enhet vi är intresserade av att tala om. "Ett" är en abstraktion så länge vi inte pekat ut det konkreta ting vi syftar på.
torsdag 12 februari 2015
torsdag 5 februari 2015
Den unge Hegel, Marx och Lukacs, del 4
Jag blev förvånad över att Lukacs i "The Young Hegel", menar att det var Schelling och Hegel, som uppfann den objektiva idealismen. Nog var väl Platon långt före? Och de flesta religioner måste väl sägas representera former av "objektiv idealism"? Gud är en ande, som inte sammanfaller med individens ande, utan är åtminstone delvis "transcendent".
Den objektiva idealismen är alltså den traditionella, etablerade och dominerande varianten. Finns det överhuvudtaget någon filosof som själv sagt sig vara en subjektiv idealist?
Immanuel Kant förnekade indignerat att han skulle förfäktat någon sorts subjektiv idealism. Men Hegel tog ingen notis om det utan påstod helt frankt att - jodå, Kant var objektivt sett skyldig till denna skamliga lära. Enligt Kant kan man ju inte veta något alls om "tinget-i-sig", så hur kunde han samtidigt vara säker på att det finns ett ting-i-sig?
Det här är typiskt - ingen vill själv erkänna sig vara det, trots att alla andra smädar en med beteckningen. För vad innebär subjektiv idealism? Jo, att de egna tankarna och det egna medvetandet är det enda man kan vara säker på, och - mer eller mindre klart uttalat - det enda som existerar.
Den renodlade solipsismen - "världen är en skapelse av mina tankar" - är alltså den absurda logiska slutsatsen man måste dra av en sådan filosofi.
Biskop Berkeley kom väldigt nära solipsismen, men räddade sig genom att på slutet smuggla in Gud, som varande den som framkallar "mina" tankar och sinnesförnimmelser. Kant gick inte på det där utan förkastade Berkeleys filosofi som rena rama subjektiva idealismen...
Lukacs beskriver i sin bok, hur Kants otillfredsställande försök till kompromiss mellan idealism och materialism ledde Fichte till en form av subjektiv idealism, där jaget skapar världen. Men om man som Fichte kallar jaget för "Egot", skapar för "sätter" och Världen för "icke-egot", så låter det ju lite mindre orimligt kanske...
Schelling och Hegel var först medarbetare i den klassiska tyska idealismens övergång från subjektiv till objektiv idealism, men de skilde sig åt i detaljerna. Personligen tror jag att Lukacs överdriver skillnaderna dem emellan. Slutresultatet för båda var nämligen varianter av försoning med luthersk teologi och Kyrkan. Marxistiska hegelianer som Lukacs och Slavoj Zizek vill inte riktigt låtsas om Hegel slutade som konservativ lutheran.
Den tyska idealismen utgick ifrån den som man tyckte gåtfulla klyftan mellan "subjektet" och "objektet", vilket filosofin på något sätt borde brygga över. Det var förstås medvetande kontra materia, det rörde sig om, uttryckt på ett filosofiskt finare sätt.
Schellings "lösning" var att helt enkelt kalla den sökta enheten för subjekt-objektet. Subjektet är ju faktiskt ett objekt för andra subjekt och vice versa! /Lukacs själv var i sin ungdom inspirerad av den här tanken - i sin "Historia och klassmedvetande" utropade han det revolutionära proletariatet till det historiska "subjekt-objektet"!)
Att Hegels idealism kan kallas "objektiv" beror på hans begrepp "Anden", i dess olika varianter: folkande, världsande, absolut ande o.s.v. Anden är skild från enskilda personers medvetanden, men samtidigt är den inte det! Så vad han egentligen ansåg är något oklart, och det kommer alltid finnas utrymme för nya tolkningar.
Det här får bli den sista delen i serien om reflektioner över Lukacs bok.
Den objektiva idealismen är alltså den traditionella, etablerade och dominerande varianten. Finns det överhuvudtaget någon filosof som själv sagt sig vara en subjektiv idealist?
Immanuel Kant förnekade indignerat att han skulle förfäktat någon sorts subjektiv idealism. Men Hegel tog ingen notis om det utan påstod helt frankt att - jodå, Kant var objektivt sett skyldig till denna skamliga lära. Enligt Kant kan man ju inte veta något alls om "tinget-i-sig", så hur kunde han samtidigt vara säker på att det finns ett ting-i-sig?
Det här är typiskt - ingen vill själv erkänna sig vara det, trots att alla andra smädar en med beteckningen. För vad innebär subjektiv idealism? Jo, att de egna tankarna och det egna medvetandet är det enda man kan vara säker på, och - mer eller mindre klart uttalat - det enda som existerar.
Den renodlade solipsismen - "världen är en skapelse av mina tankar" - är alltså den absurda logiska slutsatsen man måste dra av en sådan filosofi.
Biskop Berkeley kom väldigt nära solipsismen, men räddade sig genom att på slutet smuggla in Gud, som varande den som framkallar "mina" tankar och sinnesförnimmelser. Kant gick inte på det där utan förkastade Berkeleys filosofi som rena rama subjektiva idealismen...
Lukacs beskriver i sin bok, hur Kants otillfredsställande försök till kompromiss mellan idealism och materialism ledde Fichte till en form av subjektiv idealism, där jaget skapar världen. Men om man som Fichte kallar jaget för "Egot", skapar för "sätter" och Världen för "icke-egot", så låter det ju lite mindre orimligt kanske...
Schelling och Hegel var först medarbetare i den klassiska tyska idealismens övergång från subjektiv till objektiv idealism, men de skilde sig åt i detaljerna. Personligen tror jag att Lukacs överdriver skillnaderna dem emellan. Slutresultatet för båda var nämligen varianter av försoning med luthersk teologi och Kyrkan. Marxistiska hegelianer som Lukacs och Slavoj Zizek vill inte riktigt låtsas om Hegel slutade som konservativ lutheran.
Den tyska idealismen utgick ifrån den som man tyckte gåtfulla klyftan mellan "subjektet" och "objektet", vilket filosofin på något sätt borde brygga över. Det var förstås medvetande kontra materia, det rörde sig om, uttryckt på ett filosofiskt finare sätt.
Schellings "lösning" var att helt enkelt kalla den sökta enheten för subjekt-objektet. Subjektet är ju faktiskt ett objekt för andra subjekt och vice versa! /Lukacs själv var i sin ungdom inspirerad av den här tanken - i sin "Historia och klassmedvetande" utropade han det revolutionära proletariatet till det historiska "subjekt-objektet"!)
Att Hegels idealism kan kallas "objektiv" beror på hans begrepp "Anden", i dess olika varianter: folkande, världsande, absolut ande o.s.v. Anden är skild från enskilda personers medvetanden, men samtidigt är den inte det! Så vad han egentligen ansåg är något oklart, och det kommer alltid finnas utrymme för nya tolkningar.
Det här får bli den sista delen i serien om reflektioner över Lukacs bok.
måndag 2 februari 2015
Den unge Hegel, Marx och Lukacs, del 3
Filosoferna kan delas in i materialister och idealister, samt dessutom den stora grupp som vacklar mellan dessa två. Hur ska man då definiera dessa två ytterligheter? Det bidrar inte till att minska förvirringen att alla riktningar har sin egen definition. Och måste nödvändigtvis ha det!
Hegel var enligt Lukacs hela sitt liv idealist. Och det är sant att han alltid sa sig vara idealist. Hur kommer det sig då att han kom så nära materialismen, så att Lenin i marginalen till sin "Logik" med beundran kunde instämma i det mesta. Hegels "svammel" om Gud tycktes för Lening vara en så oväsentlig del av Hegels filosofi, så att det räckte att rycka på axlarna åt det.
Att Hegel aldrig tog materialismen på allvar, tror jag beror på att han identifierade materialismen med den extremt mekaniska materialismen från Upplysningstiden. Om "människan är en maskin" (LaMettrie), så existerar inte medvetande och idéer, annat än möjligen som fiktioner, skuggor. Och det är en orimlig ståndpunkt - i det hade Hegel rätt. Erfarenheten och sunda förnuftet är på Hegels sida.
Men Hegel erkände existensen av inte bara idéerna utan också av "Naturen". Han var idealist eftersom han såg idéerna som det "primära" - inte på något enkelt sätt utan på ett svårförståeligt, mystifierande sätt. Dom flesta filosofer håller nog med om han var den idealist han utgav sig för att vara. Möjligen är Slavoj Zizek ett undantag (hans projekt går ut på att "grunda" den dialektiska materialismen utifrån tanken på en "Hegel beyond Hegel").
Lenin är känd för att ha definierat skillnaden mellan materialism och idealism som skillnaden mellan uppfattningen att materian är primär kontra uppfattningen att medvetandet är det. "Den dialektiska materialismen", som han stod för, erkänner att både materia och idéer finns, men materien ses som det primära. Idéer förutsätter en materia som bas. Tänkande utan en hjärna är omöjlig.
Den dialektiska materialismen förnekar däremot inte att idéer kan påverka verkligheten, förändra "materien". Påverkan går alltså åt båda hållen, och då kan man fråga sig om det är meningsfullt att utropa den ena polen i denna cirkel till den primära?
Ett argument för att ändå slå fast att materian är primär, är att den var "först på plan". En värld utan medvetande kan tänkas (!) men inte en värld med medvetande men utan materia.
Man skulle kunna tro att Hegel kom undan detta cirkelproblem. Man kan nämligen tolka honom som att "först kom materian, sedan uppstod allt mer avancerade former av medvetande, Ande, och till slut när Anden nått Absolut kunskap, så frambringade Anden Naturen, och cirkeln är sluten". (Fast "marxistiska hegelianer" som Slavoj Zizek förnekar frenetiskt att denna absurda tolkning ä rden riktiga)
Man får nog ändå tro Hegel på hans ord - han var idealist. Men han var en idealist som hämtade innehållet i sin filosofi från verkligheten. Så långt var han i praktiken "materialist". Men det innebär bara att han var en inkonsekvent idealist, vilket alla idealister är - om de inte är sinnessjuka!
Hegel delade in idealisterna i två grupper, subjektiva och objektiva idealister. Själv var han "objektiv idealist". Vad är det? Det får bli ämnet för nästa del om "Den unge Hegel".
Hegel var enligt Lukacs hela sitt liv idealist. Och det är sant att han alltid sa sig vara idealist. Hur kommer det sig då att han kom så nära materialismen, så att Lenin i marginalen till sin "Logik" med beundran kunde instämma i det mesta. Hegels "svammel" om Gud tycktes för Lening vara en så oväsentlig del av Hegels filosofi, så att det räckte att rycka på axlarna åt det.
Att Hegel aldrig tog materialismen på allvar, tror jag beror på att han identifierade materialismen med den extremt mekaniska materialismen från Upplysningstiden. Om "människan är en maskin" (LaMettrie), så existerar inte medvetande och idéer, annat än möjligen som fiktioner, skuggor. Och det är en orimlig ståndpunkt - i det hade Hegel rätt. Erfarenheten och sunda förnuftet är på Hegels sida.
Men Hegel erkände existensen av inte bara idéerna utan också av "Naturen". Han var idealist eftersom han såg idéerna som det "primära" - inte på något enkelt sätt utan på ett svårförståeligt, mystifierande sätt. Dom flesta filosofer håller nog med om han var den idealist han utgav sig för att vara. Möjligen är Slavoj Zizek ett undantag (hans projekt går ut på att "grunda" den dialektiska materialismen utifrån tanken på en "Hegel beyond Hegel").
Lenin är känd för att ha definierat skillnaden mellan materialism och idealism som skillnaden mellan uppfattningen att materian är primär kontra uppfattningen att medvetandet är det. "Den dialektiska materialismen", som han stod för, erkänner att både materia och idéer finns, men materien ses som det primära. Idéer förutsätter en materia som bas. Tänkande utan en hjärna är omöjlig.
Den dialektiska materialismen förnekar däremot inte att idéer kan påverka verkligheten, förändra "materien". Påverkan går alltså åt båda hållen, och då kan man fråga sig om det är meningsfullt att utropa den ena polen i denna cirkel till den primära?
Ett argument för att ändå slå fast att materian är primär, är att den var "först på plan". En värld utan medvetande kan tänkas (!) men inte en värld med medvetande men utan materia.
Man skulle kunna tro att Hegel kom undan detta cirkelproblem. Man kan nämligen tolka honom som att "först kom materian, sedan uppstod allt mer avancerade former av medvetande, Ande, och till slut när Anden nått Absolut kunskap, så frambringade Anden Naturen, och cirkeln är sluten". (Fast "marxistiska hegelianer" som Slavoj Zizek förnekar frenetiskt att denna absurda tolkning ä rden riktiga)
Man får nog ändå tro Hegel på hans ord - han var idealist. Men han var en idealist som hämtade innehållet i sin filosofi från verkligheten. Så långt var han i praktiken "materialist". Men det innebär bara att han var en inkonsekvent idealist, vilket alla idealister är - om de inte är sinnessjuka!
Hegel delade in idealisterna i två grupper, subjektiva och objektiva idealister. Själv var han "objektiv idealist". Vad är det? Det får bli ämnet för nästa del om "Den unge Hegel".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)