Den unge Hegel, Marx och Lukacs, del 3

Filosoferna kan delas in i materialister och idealister, samt dessutom den stora grupp som vacklar mellan dessa två. Hur ska man då definiera dessa två ytterligheter? Det bidrar inte till att minska förvirringen att alla riktningar har sin egen definition. Och måste nödvändigtvis ha det!

Hegel var enligt Lukacs hela sitt liv idealist. Och det är sant att han alltid sa sig vara idealist. Hur kommer det sig då att han kom så nära materialismen, så att Lenin i marginalen till sin "Logik" med beundran kunde instämma i det mesta. Hegels "svammel" om Gud tycktes för Lening vara en så oväsentlig del av Hegels filosofi,  så att det räckte att rycka på axlarna åt det.

Att Hegel aldrig tog materialismen på allvar, tror  jag beror på att han identifierade materialismen med den extremt mekaniska materialismen från Upplysningstiden. Om "människan är en maskin" (LaMettrie), så existerar inte medvetande och  idéer, annat än möjligen som fiktioner, skuggor. Och det är en orimlig ståndpunkt - i det hade Hegel rätt. Erfarenheten och sunda förnuftet är på Hegels sida.

Men Hegel erkände existensen av inte bara idéerna utan också av "Naturen". Han var idealist eftersom han  såg idéerna som det  "primära" - inte på något enkelt sätt utan på ett svårförståeligt, mystifierande sätt. Dom flesta filosofer håller nog med om han var den idealist han utgav sig för att vara.  Möjligen är Slavoj Zizek ett undantag (hans projekt går ut på att "grunda" den dialektiska materialismen utifrån tanken på en "Hegel beyond Hegel").

Lenin är känd för att ha definierat skillnaden mellan materialism och idealism som skillnaden mellan uppfattningen att  materian är primär kontra uppfattningen att medvetandet är det. "Den dialektiska materialismen", som han stod för, erkänner att både materia och idéer finns, men materien ses som det primära. Idéer förutsätter en materia som bas. Tänkande utan en hjärna är omöjlig.

Den dialektiska materialismen förnekar däremot inte att idéer kan påverka verkligheten, förändra "materien". Påverkan går alltså åt båda hållen, och då kan man fråga sig om det är meningsfullt att utropa den ena polen i denna cirkel till den primära?

Ett argument för att ändå slå fast att materian är primär, är att den var "först på plan". En värld utan medvetande kan tänkas (!) men inte en värld med medvetande men  utan materia.

Man skulle kunna tro att Hegel kom undan detta cirkelproblem. Man kan nämligen tolka honom som att "först kom materian, sedan uppstod allt mer avancerade former av medvetande, Ande, och till slut när Anden nått Absolut kunskap, så frambringade Anden Naturen, och cirkeln är sluten". (Fast "marxistiska hegelianer" som Slavoj Zizek förnekar frenetiskt att denna absurda tolkning ä rden riktiga)

Man får nog ändå tro Hegel på hans ord - han var idealist. Men han var en idealist som hämtade innehållet i sin filosofi från verkligheten.  Så långt var han i praktiken "materialist". Men det innebär bara att han var en inkonsekvent idealist, vilket alla idealister är  - om de inte är sinnessjuka!

Hegel delade in idealisterna i två grupper, subjektiva och objektiva idealister. Själv var han "objektiv idealist". Vad är det? Det får bli ämnet för nästa del om "Den unge Hegel".