Cogito, ergo sum

Hegel påpekade i sin encyklopedi att Descartes berömda sats, "Jag tänker, alltså finns jag till" inte är ett bevis, som man brukar anta. Utan snarare ett axiom, som man har omedelbar visshet om, och som man kan använda som en utgångspunkt för vidare resonemang.

Ordet "alltså" i satsen pekar mot att det handlar om en slutledning. På Descartes tid var det den aristoteliska syllogismen som gällde inom logiken. "Alla män är svin, Pelle är en man, alltså är Pelle ett svin" är en giltig syllogism (trots att en av premisserna ju kan diskuteras). "Jag tänker, alltså finns jag till" är ingen syllogism, eftersom den syllogistiska "mellantermen" saknas!

Descartes skrev faktiskt själv att om man skulle formulera tankegången som "Allt som kan tänka finns till, jag tänker, alltså finns jag till", ja då får man en syllogism, och ett "bevis". Men för Descartes var den nya premissen tvärtom en följd ur "jag tänker, alltså finns jag till".

Om min existens är säker för mig, är då inte min kropps existens, andra människors existens, min omvärlds existens lika säker för mig? Varför behövde Descartes ta omvägen via Guds existens för att nå fram till övertygelsen om omvärldens existens?

Min kritik av Kants vederläggning av den subjektiva idealismen var därför kanske för hård. Man kan se Kants poäng som att vi kan vara lika förvissade om "tingens" existens som om våra subjektiva tankars existens. Hans försök att framställa sitt resonemang som ett regelrätt bevis tycker jag nog var misslyckat liksom Descartes "bevis".

Descartes anses vara den som införde den djupa klyftan mellan tänkande och fysisk verklighet i västerländsk filosofi. Då är det ganska ironiskt att, hans berömda sats faktiskt postulerar en identitet mellan tanke och existens. (Eller som Hegel uttrycker det, mellan Idé och vara.)