tisdag 2 juni 2009

Kant "vederlägger" idealismen

I andra upplagan "Kritik av det rena förnuftet" lade Kant till ett stycke i andra boken, om "Vederläggning av idelalismen", antagligen för att han ville rentvå sig från anklagelserna om idealism efter första upplagan. Hans studievägledning, "Prolegomena", visar hur upprörd han blev över att ha blivit så "missförstådd". Jag tror att det kritiken tog så hårt för att han kände att den i viss mån var berättigad. Det som han skrev om förnuftets "paralogismer" i första upplagan, och som han reviderade kraftigt i den andra, visar att han accepterat Berkeleys och Humes tankar om att det inte går att komma åt en verklighet utanför våra föreställningar.

Jag tror att Kant aldrig helt och hållet släppte idealismen, trots att t.ex. det han skrev om fenomen och noumena, pekar i en annan riktning. Och att han anses ha genom gått en utveckling. Han kallade ju också sin filosofi för "transcendental idealism", inte utan orsak. Men han vill ändå inte bli kallad för idealist. Han ansåg sig ju ha genomfört en "kopernikansk vändning" inom filosofin, och hade kommit med något helt nytt. Men jag trot inte det finns något mellanläge mellan att tro att allt finns inom mig, respektive att det finns något oberoende av mig. Kants försök till kompromiss fungerar inte, lika lite som någon annans försök har fungerat.

Kant menar sig alltså ge ett bevis för att både Descartes "metodiska" tvivel på yttervärldens existens och Berkeleys förnekande av denna, skulle vara ohållbara. Det är uppseendeväckande! Har Kant lyckats med det som ingen annan lyckats med? Varför hör man aldrig talas om detta sensationella bevis? Det har ju aldrig gått att överbevisa en idealist med intellektuella argument. Så länge professor Boström sitter i sin länsstol, så biter inga bevis på honom. Men han kommer definitivt att vägra bevisa sin tes praktiskt, om man skulle be honom sticka in huvudet i sin berömda kakelugn.

Vad går då Kants argument ut på? Jo, att det "interna sinnet" beror på tidens existens, vilken i sin tur beror på någon sorts klocka, som endast kan finnas i rummet, d.v.s. finnas för det yttre sinnet. Alltså är vårt inre beroende av yttre föremål. Vilket skulle bevisa!

Men det här är ju rena fusket, trolleri med ord bara. Distinktionen mellan "ting för oss" och "ting i sig" används inte i resonemanget. Så vad är det för föremål han talar om egentligen? Dessutom är ju både rum och tid, som används i "beviset", inre föreställningar, enligt Kant. Så det han bevisar är att det är skillnad på inre och yttre men båda är på sätt och vis inre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar