Platons "Staten" - en högerutopi

På baksidan av Nya Doxas version av "Staten", i översättningen från 1922, står att "Staten" är "en av hörnstenarna i vårt kulturella arv från antiken. I mer än 2000 år har västerlandets män brottats med detta första och kanske mest storslagna försök att nå fram till de grundläggande principerna för ett rättvist och gott samhälle." Det går kalla kårar efter ryggraden... Platons språkrör Sokrates avfärdar ju den atenska demokratin som ett riktigt uselt statsskick, som automatiskt förfaller i tyranni. Den bästa statsformen är aristokratin, där en filosofiskt skolad elit styr utan inflytande från pöbeln.

Karl Poppers ursinniga angrepp mot det fördärvliga inflytandet från Platon på det politiska tänkandet i "Det öppna samhället och dess fiender" är lätt att instämma i. Liberalen Popper, som också attackerade Hegel och Marx i boken, lär ha sagt att han skrev den som en sorts intellektuell värnplikt under andra världskriget. Det gällde då att försvara demokratin mot fascismen (men också mot den "totalitära kommunismen").

Varför kan det ändå vara värt att läsa "Statens" drygt 400 sidor? Av samma skäl som Thomas Hobbes´ "Leviathan" är värd att studera - här lägger Fienden, den reaktionära högern, fram sina bästa argument.

Till dessa "argument" räknar jag inte den berömda "grottliknelsen", som är tänkt att ge en åskådlig bild av Platons idélära, att den med sinnena uppfattade världen är en blek avglans av den himmelska, sanna världen.

Inte heller är argumentationen mot litteraturen och musiken speciellt intressant. Dessa avbildar den empiriska världen, som i sin tur avbildar "idévärlden". Platon förespråkade den strängaste religiösa censur mot allt som skulle kunna få respekten för "gudarna" att minska.

Hur kommer det sig att Platon lyckats lura så många? Att så få genomskådat hans plädering för att den högsta styresformen består i att han och hans atenska aristokratkompisar ska få styra enväldigt?

Platon och Sokrates framställer sitt politiska program som ett sätt att nå högsta möjliga "rättfärdighet" och "rättvisa". Men samtiden tycks inte ha gått på bluffen - den dömde ju som bekant Sokrates till döden.

Platons ideal är alltså aristokratien, där filosofkungarna styr. Men intressant nog framställer han denna styresform som en utopi - den förfaller nämligen spontant till den näst bästa styresformen, den krigiska "timokratin", som fanns i t.ex. Sparta.

Timokratin tenderar sedan att förfalla till oligarki, där de rika styr och de fattiga inte har något att säga till om. Lägg märke till att den reaktionära högern alltid säger sig vara motståndare till penning- och borgarvälde. Krigaren står högre än "affärsmannen", men allra högst står Ledaren.

En tänkvärd iakttagelse av Platon är att en allvarlig svaghet med en "oligarkisk stat" är att den inte så lätt kan föra krig, eftersom det lilla fåtalet rika drar sig för att beväpna massorna av fattiga.

En tanke som faller en in vid läsningen, är att avståndet mellan Aten på 300-talet och dagens samhälle är förvånansvärt kort. Man känner igen sig i beskrivningarna av t.ex. den långt drivna specialiseringen i samhället. Skomakarens son borde också bli skomakare - Platon hyllade helt det indiska kastsystemets principer.

Ändå har det kanske skett en "utveckling" till idag. De härskande har blivit skickligare på att bedra massorna. Det är ju uppenbart det oligarkiska systemet vi har idag, men vi tror att vi lever i en demokrati, vilken enligt Platon är den styrelseform som oligarkin förfaller till.

Demokratin där medborgarna tillsammans styr, var för Platon alltså det näst sämsta styrelseskicket. "Tyranniet" var det sämsta, där (enligt Platon) moraliskt dåliga människor har tillskansat sig makten. Man kan ju undra vad det är för skillnad i praktiken mellan tyranniet och aristokratin. Jag skulle vilja säga att Platons faktiska förslag är ett "tyranni", där tyrannerna i utopisk anda sägs ha förvandlats till moraliskt oklanderliga och högtstående personer.

Ett intressant inslag, som lurat personer som filosofen Alain Badiou, är Platons "kommunism". Den styrande eliten föreslås leva i egendomsgemenskap. Ja, även kvinnor och barn ska "ägas" gemensamt! Därmed upprätthålls enheten inom den härskande klassen.

En besvärlig invändning som möter Sokrates i början av "Staten" är att den "rättrådighet" som Sokrates förespråkar ofta inte blir belönad i samhället. Och att skurkarna därför många gånger lever lyckligare liv än de rättrådiga.

Den religiösa "lösningen" på problemet med orättvisan i världen är som bekant att orättvisan rättas till i livet efter detta. Platon har en egen variant genom att berätta en myt om en man som återkommit från dödsriket och därför kunde vittna om att synden där får sitt straff.

Men Platon har också en annan "lösning", som är riktigt motbjudande, och som går ut på att orättvisorna bara är skenbara. De som är lyckliga har i själva verket alltid förtjänat det, även om det kanske inte ser ut så!

John Locke och demokratin

Locke anses vara en av föregångarna för den "västerländska demokratin". Men i "Two Treatises of Government" används inte det urgamla begreppet 'demokrati' överhuvudtaget!

Locke var inte anhängare av demokrati i den antika betydelsen 'folkstyre', men om de som styr missköter sitt uppdrag grovt och under lång tid, så har folket enligt Locke rätt att göra revolution och skaffa sig nya styresmän.

Den synen på "demokrati" är nästan rakt motsatt den moderna borgerliga uppfattningen. Den går ju ut på fiktionen att när vi har allmän rösträtt, så är det faktiskt folket som styr. Och därför finns förstås ingen rätt att göra revolution mot dem som har makten i praktiken...

Men Locke nämner några gånger, närmast som en självklarhet, att i ett kollektiv är det majoritetens åsikt som gäller. Det räcker knappast för att göra honom till demokrat i någon mer radikal mening.

Den lagstiftande församlingen har till uppgift att stifta de lagar som den verkställande makten ska tillämpa. Men Locke tänker sig att detta inte behöver ta så lång tid. För det mesta är det den verkställande makten, som kan vara t.ex en monark, som styr.

Ju bättre kung, desto färre lagar behöver han. Det räcker att han lyssnar på sitt "naturliga förnuft". Uppgiften är i stort sett att slå vakt om den privata äganderätten och försvara landet mot inkräktare.

I likhet med Thomas Hobbes menade Locke att det är väsentligt att domstolsväsendet utgår från den skrivna lagen, inte från direktiv från den exekutiva makten.

Locke var trots sitt inflytande på de amerikanska revolutionärerna, inte någon anhängare av en strikt maktdelning mellan statens olika organ. Denna "moderna" demokratiuppfattning har han alltså inte inspirerat.

Locke skriver inte heller något om politiska partier, som ju är en så grundläggande del av den "moderna" demokratiuppfattningen. Att uppfatta folkets suveränitet som dess möjlighet att välja mellan konkurrerande fasta åsiktsblock, hade han nog uppfattat som en besynnerlig idé. Men så var han ju inte speciellt medveten om samhällets uppdelning i klasser.

Finns det någon anledning att intressera sig för Lockes "demokratisyn"? Ja, en anledning kan ju vara att man inser att uppfattningen om vad "demokrati" är för något, är något som kraftigt förändras historiskt. Och även kommer att förändras i framtiden...

En annan anledning är att Lockes resonemang handlade om ett klasslöst samhälle. Hans samhälle, liksom Hobbes', var förstås inte klasslöst, men det kanske kan uppstå ett sådant i framtiden. Därför kan det vara värt att granska deras argument för lagar, stat, domstolsväsen, m.m..

Lenin om demokratin

Ett citat ur "Staten och revolutionen", som borde undanröja en del vanliga missuppfattningar, om Lenins och marxismens syn på demokratin och om dess och statens "bortdöende".

"Demokratin är inte liktydig med att minoriteten skall underordna sig majoriteten. Demokratin är en stat, som erkänner minoritetens underordnande under majoriteten, d.v.s. en organisation varmed den ena klassen systematiskt utövar våld mot den andra, varmed en del av befolkningen utövar våld mot en annan.

Vi ställer statens avskaffande som vårt slutmål, d.v.s. avskaffandet av varje organiserat och systematiskt våld, varje användning av våld mot människor överhuvudtaget. Vi väntar inte tillkomsten av en sådan samhällsordning, där man inte iakttar principen att minoriteten skall underordna sig majoriteten. Men i vår strävan till socialismen är vi övertygade om, att den kommer att växa över till kommunism, och i samband därmed kommer varje nödvändighet att utöva våld mot människor överhuvudtaget, varje nödvändighet att underordna en människa under en annan, en del av befolkningen under en annan del att försvinna, ty människorna kommer att vänja sig att utan våld och utan underordnande iaktta de elementära villkoren för en samhällsgemenskap."

Det är just denna "utopi", som Thomas Hobbes inte trodde vara möjlig. Och som i grund och botten de allra flesta än idag förkastar som något helt orealistiskt.

Så länge det finns samhällsklasser och kamp mellan dessa klasser, så är det också utopiskt att tro att staten som den tvångsmakt som "håller ihop samhället", skulle kunna försvinna.

Med klassernas och klassmotsättningarnas försvinnande försvinner behovet av en statlig tvångsmakt, men behovet av "demokratiskt representativa" samhällsorgan finns förstås kvar.

Om man inte som Lenin skiljer mellan "demokratism", formerna, och "demokrati", syftet och innehållet, så uppstår förvirring. Och det finns naturligtvis de som tjänar på denna förvirring.

Tillägg:
Som komplement till ovanstående om demokratibegreppet, kan följande citat ur Lenins "Den proletära revolutionen och renegaten Kautskry", belysa innebörden i uttrycket "proletariatets revolutionära diktatur" hos Marx:

"Diktatur är makt som stöder sig direkt på våld och inte är bunden av några lagar."

Diktatur i marxismen betyder alltså inte envälde eller despotism. Även "demokratiska" stater är diktaturer enligt marxistiskt synsätt! Varför definieras inte ordet på "vanligt sätt"? Därför att själva det sakförhållande som den marxistiska "definitionen" uttrycker, nämligen att varje klassamhälle ytterst vilar på våld och hot om våld från armé och polis, är något som normalt inte erkänns.