Aristoteles, "Metafysiken" och tingens väsen

Hugh Lawson-Tancreds engelska översättning från 1998 av "Metaphysics" är en underhållande och spännande filosofisk thriller. Översättaren varnar visserligen i förordet att tolkningen av den klassiska grekiskan till nutidsengelska inte räcker för den akademiske forskaren, som är ute efter exakt hur Aristoteles tänkte. Men man får en god bild av de problem filosofen brottades med, och hur han resonerade och argumenterade för olika lösningar av de filosofiska problem han listar i boken.

Grundproblemet som avhandlas i "Metafysiken" är frågan om substansen, d.v.s. vad är det som finns till i sig och inte är beroende av existensen av något annat. Varför ställer man sig en sådan fråga? Jo, bakgrunden är Platons idealistiska teori att tingen i vår föränderliga värld är avbilder av "formerna" i en annan oföränderlig perfekt värld, som finns utanför tid och rum, idévärlden. För Platon är substansen i Aristoteles mening just dessa eviga idéer, eller former. Det är denna teori som "Metafysiken" är ett enda långt angrepp på.

Men hur kom Platon fram till en så bisarr teori som läran om idévärlden? Ett tillvägagångssätt är att fråga sig varför t.ex. individer i en djurart liknar varandra. Finns det något sådant som en art Häst, och inte bara individuella hästar? Om man erkänner att det finns en art Häst vid sidan om de individuella hästarna, kanske som en sorts mall för dessa, så är vi redan ganska nära Platons uppfattning. Och vi berör därmed ett filosofiskt tvisteämne som hett debatteras ännu idag. "Antiessentialisterna" är motståndare till Platon och förnekar att det finns en allmän egenskap vi skulle kunna kalla "hästhet" . Men de är även motståndare till Aristoteles! Ett exempel på en utförlig argumentation för antiessentialismen (eller nominalismen som är en äldre beteckning) kan man hitta i Karl Poppers "Det öppna samhället och dess fiender". Popper attackerar där både Platons och Aristoteles "essentialism".

Aristoteles förnekade alltså inte att det finns en allmän egenskap eller "form", hästhet, som innehas av individuella hästar. Men till skillnad från Platon, ansåg han inte att arten Häst finns separat från de enskilda hästarna, utan arten Häst är immanent, inneboende, i varje häst.Det här är avgörande! Aristoteles var alltså i grunden en materialist, inte en idealist som Platon - i motsats till den vedertagna uppfattningen, som utgående från Aristoteles syn på materien förklarar honom för en nästan-platonsk idealist. Nästa gång tar jag upp denna Aristoteles uppfattning som går ut på att alla ting är en förening av form och materia.

Alltså: enligt Aristoteles är det de individuella hästarna som finns till. Dessa har en hästnatur, en essens eller "väsen" (gammalt mossigt klingande ord), som är inneboende i dem, men som inte finns utanför dem som separata väsen. Utifrån dagens naturvetenskap är hans teori fullt förståelig. Orsaken till att hästar liknar varandra är att deras DNA är så gott som identiskt, vilket leder till kroppar som liknar varanda. Ett annat exempel: vattnets "väsen" är att bestå av molekyler med två väteatomer och en syremolekyl. Det går alltså att på vetenskaplig väg komma fram till vad som "gör hästar till hästar" och "gör vatten till vatten". Aristoteles uttrycker detta tingets väsen som "what-it-was-to-be-that-thing". Men för att beskriva detta väsen menar han att man kan ge en definition som utgår från vad som skiljer arten från släktet. Detta klassifikatoriska tänkande som vi känner från Linnés namngivning av växter och djur, har sina för- och nackdelar, och det återkommer jag till.

Aristoteles trodde att arterna är oföränderliga, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att Darwins utvecklingslära bevisades ju vetenskapligt först ett par tusen år senare. Filosofiskt var det först Hegel som beskrev föränderliga "väsen".