onsdag 9 december 2009

Aristoteles, "Metafysiken" och tingens väsen

Hugh Lawson-Tancreds engelska översättning från 1998 av "Metaphysics" är en underhållande och spännande filosofisk thriller. Översättaren varnar visserligen i förordet att tolkningen av den klassiska grekiskan till nutidsengelska inte räcker för den akademiske forskaren, som är ute efter exakt hur Aristoteles tänkte. Men man får en god bild av de problem filosofen brottades med, och hur han resonerade och argumenterade för olika lösningar av de filosofiska problem han listar i boken.

Grundproblemet som avhandlas i "Metafysiken" är frågan om substansen, d.v.s. vad är det som finns till i sig och inte är beroende av existensen av något annat. Varför ställer man sig en sådan fråga? Jo, bakgrunden är Platons idealistiska teori att tingen i vår föränderliga värld är avbilder av "formerna" i en annan oföränderlig perfekt värld, som finns utanför tid och rum, idévärlden. För Platon är substansen i Aristoteles mening just dessa eviga idéer, eller former. Det är denna teori som "Metafysiken" är ett enda långt angrepp på.

Men hur kom Platon fram till en så bisarr teori som läran om idévärlden? Ett tillvägagångssätt är att fråga sig varför t.ex. individer i en djurart liknar varandra. Finns det något sådant som en art Häst, och inte bara individuella hästar? Om man erkänner att det finns en art Häst vid sidan om de individuella hästarna, kanske som en sorts mall för dessa, så är vi redan ganska nära Platons uppfattning. Och vi berör därmed ett filosofiskt tvisteämne som hett debatteras ännu idag. "Antiessentialisterna" är motståndare till Platon och förnekar att det finns en allmän egenskap vi skulle kunna kalla "hästhet" . Men de är även motståndare till Aristoteles! Ett exempel på en utförlig argumentation för antiessentialismen (eller nominalismen som är en äldre beteckning) kan man hitta i Karl Poppers "Det öppna samhället och dess fiender". Popper attackerar där både Platons och Aristoteles "essentialism".

Aristoteles förnekade alltså inte att det finns en allmän egenskap eller "form", hästhet, som innehas av individuella hästar. Men till skillnad från Platon, ansåg han inte att arten Häst finns separat från de enskilda hästarna, utan arten Häst är immanent, inneboende, i varje häst.Det här är avgörande! Aristoteles var alltså i grunden en materialist, inte en idealist som Platon - i motsats till den vedertagna uppfattningen, som utgående från Aristoteles syn på materien förklarar honom för en nästan-platonsk idealist. Nästa gång tar jag upp denna Aristoteles uppfattning som går ut på att alla ting är en förening av form och materia.

Alltså: enligt Aristoteles är det de individuella hästarna som finns till. Dessa har en hästnatur, en essens eller "väsen" (gammalt mossigt klingande ord), som är inneboende i dem, men som inte finns utanför dem som separata väsen. Utifrån dagens naturvetenskap är hans teori fullt förståelig. Orsaken till att hästar liknar varandra är att deras DNA är så gott som identiskt, vilket leder till kroppar som liknar varanda. Ett annat exempel: vattnets "väsen" är att bestå av molekyler med två väteatomer och en syremolekyl. Det går alltså att på vetenskaplig väg komma fram till vad som "gör hästar till hästar" och "gör vatten till vatten". Aristoteles uttrycker detta tingets väsen som "what-it-was-to-be-that-thing". Men för att beskriva detta väsen menar han att man kan ge en definition som utgår från vad som skiljer arten från släktet. Detta klassifikatoriska tänkande som vi känner från Linnés namngivning av växter och djur, har sina för- och nackdelar, och det återkommer jag till.

Aristoteles trodde att arterna är oföränderliga, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att Darwins utvecklingslära bevisades ju vetenskapligt först ett par tusen år senare. Filosofiskt var det först Hegel som beskrev föränderliga "väsen".

5 kommentarer:

  1. Nietzsche gjorde sig ju, vad jag förstår, till en massiv kritiker av Platons idealiserade idevärld och metafysik i allmänhet. I "human, all too human" säger han att alla filosofier som är baserade på föreställningen om en mer perfekt, idealisk värld än just denna, bottnar i en sjukdom hos filosofen som denne önskar överkomma... :-)

    SvaraRadera
  2. Platon hade en ju idé om att allting i denna värld degenererar och blir sämre. Att kvinnan är en urartad form av mannen, och djuren härstammar från människan genom degeneration. Vad man politiskt maximalt kan uppnå är att hejda alla förändringar genom att upprätta hans idealstat där filosoferna styr som kungar. Som utopi är hans vision inte speciellt lockande. Men om Nietzsche menade att det inte är meningslöst att arbeta för en bättre värld, så liknar det ju faktiskt Platons syn. Och Nietzsches idéer om en ny moral för "övermänniskan", kan jag inte sympatisera med. Vad jag förstår, så ville han avskaffa just det i kristendomen som är värt att behålla.

    SvaraRadera
  3. Nietzsche menade absolut att det är meningsfullt att arbeta för en bättre värld; han attackerar de som vänder sig från jorden och lever för något bortomjordiskt då han anser att detta är livsfrånvänt beteende.
    Så på just den punkten att det är meningsfullt att arbeta för en bättre värld håller han med Platon. Däremot är ju Nietzsches "stora grej" att gott och ont, sant och falskt, är falska dikotomier och att allt är relativt. Och han ser Platon som källan till vad han kallar "sanning = skönhet = bra", ett perspektiv där det finns ett objektivt ideal som alla värden kan utgå från. Det perspektivet gillar han inte - han är av uppfattningen att verklighetsuppfattningar ska dömas efter hur livsbefrämjande det är, inte hur sanna de är, och detta är alltid i relation till subjektet.
    Men jag borde absolut läsa mer av Platon själv, hellre än bara de som attackerar honom, så att jag blir bättre insatt.

    SvaraRadera
  4. Platon betecknas som "idealist" men i själva verket är han en överdriven realist. Han tycker att den allmänna idén är något som existerar i sig. Aristoteles kan skilja mellan de enskilda företeelser eller tingen och den mentala konstruktionen som sammanfattar dem i ett allmänt begrepp. Det finns ett materiell (självständig) grund och en form som uppfattas av våra tankar. Man borde kanske skilja också mellan Form och Funktion. Ty det som vi uppfattar som Form eller sakens väsen, relateras till dess funktion i vår existens. Funktionen kan uttryckas i verbform, formen i substantivform. Vi uppfattar något som ett bord därför att vi "bordar" med det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dina idéer om Form och Funktion får mig att tänka på Karel Kosík syn på en "konkret totalitet, alltså en strukturerad helhet som utvecklar sig och formar sig", som jag skrev om här:
      http://filosofifunderingar.blogspot.se/2009/10/det-konkretas-dialektik.html

      Struktur, som var ett populärt begrepp på 60-talet, motsvarar väl Form hos Aristoteles. Men till strukturen måste man lägga till att tingen förändras och utvecklas. Jag har för mig att han i sin bok använde begreppet "process" för detta (liksom Marx i Kapitalet). Och resultatet blir då en materialistisk dialektik.

      Du betonar i och för sig det subjektiva, begreppet som konstrueras av tanken. Där tror jag att en materialistisk dialektiker mer skulle framhålla att begreppen "avspeglar" processerna. Men det kan de bara göra ofullständigt och bara fånga enskilda sidor av den.

      Radera