"Medvetandets evolution" av Daniel C. Dennett

"Från bakterier till Bach och tillbaka. Medvetandets evolution."  av Daniel C. Dennett

 Dennett är känd för sin "materialistiska" syn på medvetandet. Han kallar medvetandet  en "användarillusion". Jag instämmer stort sett i Lars Bergströms kritiska recension av Dennetts senaste bok i Filosofisk tidskrift. 

"Menar Dennett att vi inte har några upplevelser, att det är en illusion att vi har upplevelser. Eller menar han att vi har upplevelser, men att de upplevelser vi har är illusioner, alltså att det vi upplever inte är verkligt." 

"En tredje möjlighet, egentligen en variant av det första alternativet, är att upplevelser visserligen finns, men att de inte är de subjektiva fenomen vi vi tycker att de är, utan enbart neurologiska händelser och tillstånd i hjärnan. Alltså något objektivt, fysikaliskt."

Efter att ha läst  boken håller jag  med Bergström om att Dennett är oklar på denna punkt. Men kanske Dennett faktiskt inte har en bestämd ståndpunkt i denna filosofiska fråga. Trots att han flera gånger påpekar att han är filosof till yrket! Bokens syfte är, som titeln säger, att beskriva hur medvetandet uppstått som ett resultat dels av den biologiska evolutionen, dels den sociala, kulturella "evolutionen". Den senare som ett resultat av "memernas" angrepp på våra hjärnor.

Slutresultatet av denna evolution, medvetandet, är dock inte vad Descartes trodde, en immateriell själslig materia, res cogitans, skild från den fysiska materien. Så långt är det lätt att hålla med Dennett. Han är noga med att poängtera att han anser att medvetandet faktiskt  existerar, i princip endast hos människan. Där står han på samma sida som Descartes! Men den existerar som en illusion.

Dennett distanserar sig alltså från den mest reduktionistiska materialismen. Olika organismer har olika "manifesta bilder" av omvärlden, beroende av vilka behov de har i kampen för tillvaron, och av vilka sinnen de använder. Fladdermöss och hundar använder andra sinnen än synen, som är människans viktigaste sinne. Är det bara detta Dennett vill säga? Att olika organismer upplever omvärlden på olika sätt och bara är medvetna om olika snitt ur verkligheten, betyder ju inte att upplevelser och medvetande inte skulle existera? Som illusioner fyller de ju en funktion.

Dennett tar naturligtvis avstånd från det kristna argumentet att den avancerade designen som finns i naturen, måste vara resultatet av en intelligent designer, Gud. Men han erkänner att det finns ett stort mått av design hos växter och djur. Men det är en design, som inte är intelligent, utan oavsiktlig, ett resultat av de lagar som Darwin upptäckte.  Vid en viss tidpunkt uppstår det verkliga intelligenta designers, d.v.s.  i stort sett bara människor. Man väntar sig när man läser boken att han ska förklara hur detta är möjligt. Men det säger han inget om. 

Om han föresatt sig att skingra mysteriet om medvetandets uppkomst, så blir man besviken. Gåtan kvarstår.

Materia och energi 2

 Att förstå kvantmekaniken / En hjälp till fysikstudenter av Lars-Göran Johansson har antagligen två syften. Det första är att visa att kvantmekaniken ryms inom en materialistisk världsuppfattning. De fenomen som studeras existerar oberoende av våra sinnen, så filosofiskt är han "realist". (Filosofer idag undviker beteckningen "materialism" och talar i  stället om "realism".) Traditionellt har materialismen också inbegripit övertygelsen att naturen styrs av lagar, "naturlagarna". Båda dessa aspekter har förnekats i vissa, mystiska tolkningar av kvantmekaniken. Men Johansson tar avstånd från dessa tolkningar. 

Mikrokosmos skiljer sig avsevärt från den bild av omvärlden som vårt synsinne ger oss. Nämligen att den består av "ett antal väl avgränsade föremål", vilka "flyttar sig kontinuerligt i rummet". Att mikrokosmos inte ser ut så är inte särskilt förvånande. Elektroner och protoner är inte små biljardbollar. Begreppet "partikel", en kropp utan utsträckning, är en abstraktion från den makroskopiska världen.

"Svårigheterna med att förstå kvantmekaniken hänger ihop med, tror jag, att vi mer eller mindre medvetet utgår från ett antal antaganden om hur naturen måste se ut." Före Galilei och Newton var det en självklarhet att det krävs en kraft för att förflytta ett föremål. Efter dem blev det en självklarhet för fysiker att likformig rörelse inte kräver någon kraft. Men kraftbegreppet behölls - det är accelerationen som förklaras med krafter. 

Einsteins invändning mot kvantmekaniken var att "Gud spelar inte tärning". Det går inte att förutsäga vilken atom i ett radioaktivt ämne som sönderfaller i ett givet ögonblick. Men halveringstiden, sannolikheten, går att beräkna. Det är som om den enskilda atomen "väljer" att sönderfalla med en viss sannolikhet. Inte bara människor utan även materia har "fri vilja",  Detta strider mot en djupt rotad filosofisk tro att naturen till skillnad från människan styrs av järnhårda, deterministiska lagar.

Men om vi bortser från fysikernas fördomar, vad är det som är så oerhört svårförståeligt  med kvantmekaniken? Även Johansson tycks mena att det är dualismen mellan partikel- och vågegenskaperna. hos materians  minsta byggstenar. Han "löser" motsägelsen genom att anta att energin utbreder sig  kontinuerligt medan energiutbytet är atomärt. Det är som om fotonerna bara existerar när det sker ett energiutbyte mellan ljus och elektroner.  

Johansson avskaffar materian till förmån för energin.  Men i de kvantfältteorier som fysikerna sammanfattat alla kända krafter (utom gravitatione) så finns partiklarna kvar. Dessa har massa, laddning, spin o.s.v. Krafterna motsvaras av s.k. kraftpartiklar. 

Den ontologiska frågan om vad som är kanske kan besvaras med att partiklar och deras fält är ett, då de inte kan existera separat. Vi kan med hjälp av tanken särskilja dem, vilket leder till att vi talar om elektronen skild från "dess" elektriska fält. 

Materia och energi 1

Kan man längre skilja mellan materia och energi? Enligt Einsteins speciella relativitetsteori kan ju massan hos en mängd materia omvandlas i energi. Fast kan den göra  det helt och hållet? Strålningen från en atombomb består väl också av partiklar? Och fotoner är ju också partiklar. även om de inte har någon massa.

Sådana här tankar kan man få om man läser en recension i Filosofisk tidskrift nr 4 2023, av boken Att förstå kvantmekaniken: En hjälp till fysikstudenter. Jag har ännu inte läst boken, så jag ber att få återkomma senare till boken. Men recensenten Ingvar Johansson har tolkat boken, tror jag, som att allt är energi och jag frågar mig då vart materien tog vägen.

Bokens huvudtes är enligt recensenten att kvantmekaniken kan "visualiseras" om man utgår från att energin vanligen är kontinuerlig, t.ex. när den transporteras.  Men vid utbyte av energi t.ex. mellan en foton och en elektron, så kan detta endast ske i kvanta, i  ögonblickliga  "hopp", som inte lyder Schrödingerekvationen. Naturen opererar med två helt skilda lagar. Men det är inte själva mätningen som orsakar kollapsen av Schrödingervågen, enligt en del mystiska tolkningar. Det är utbytet av energi vilket inte kräver någon "iakttagare".  

Bokens författare tycks mena att Planck och Einstein hade rätt i att energin bara kan utbytas i "kvanta". Men man kan inte dra slutsatsen att energin, innan dessa kvantiserade hopp, är kontinuerlig och oändligt delbar. Kvantmekaniken blir kanske åskådligare för fysiker men priset man får betala verkar vara en ny form av den dualism, som kvantmekaniken plågats av. 

Energibegreppet ersatte på 1800-talet alltmer begreppet rörelse. "Rörelsen är materiens existensform" ansåg Friedrich Engels. Rörelse har  olika former, av vilka den mekaniska rörelsen var den enklaste. Värme reducerades ju till vibrationer hos atomer och molekylerna.

Rörelseenergin hos en kropp  i rörelse uttrycks matematiskt med (m x v x v)/2, massan gånger hastigheten i kvadrat genom 2.  Divisionen med 2 sågs länge som en pinsamhet, vilket dagens fysiklärare inte låtsas om. (Orsaken är matematisk.)

Engels berättar i "Naturens dialektik" om den långa debatten om hur man borde mäta rörelsens storlek. Det andra alternativet var m x v, vilket idag är ett mått på rörelsemängden. Så båda sidor fick rätt, men uttrycket "rörelsens storlek"  används inte längre. Vilket kanske är lite synd, för det känns väl mer åskådligt än både energi och impuls/rörelsemängd. 

Wikipedia om det fysikaliska begreppet energi:

Energi (av grekiskans ἐνέργεια energeia, arbete) är en fysikalisk storhet som beskriver något med potential att medföra rörelse, alltså inte nödvändigtvis arbete. ... Energi kan vara lagrad (till exempel som lägesenergi) eller något som överförs. Ibland avses med energi helt enkelt utfört arbete.

Lägg märke till att rörelsen är central i detta försök till definition!

Fortsättning följer. 

Bokbål och yttrandefrihet

 Lena Andersson kritiserar i Axess magasin, novembernumret 2023, den numera rätt vanliga idén på högerkanten att koranbränning ingår i yttrandefriheten. En del vänsterskribenter har t.o.m. anammat den idén! Hon har en del goda argument för sitt avståndstagande, vilket jag delar, men hon har även en del resonemang som man kan kritisera. De senare hänger ihop med hennes radikala  liberalism, vilken  hon motiverar, inte bara med John Lockes teorier,  utan uttryckligen utifrån den extremliberale ekonomen Murry Rothbard. 

Hon skriver att  hon instämmer i Rothbards åsikt, att det mer eller mindre är självklart att "alla friheter naturligt och logiskt måste vara underställda äganderätten". Lena Andersson utgår då från John Lockes tvivelaktiga idé att människans frihet har sin grund i att hon "äger sig själv". Äganderätten till de materiella ting man har, följer av detta eftersom dessa på något sätt hör ihop med en själv. Det man bearbetar från naturen  genom sitt arbete, äger man också  naturligen, enligt Locke. Som den liberalismens filosof han var, gick Locke vidare från detta och försvarade kapitalistens  rätt till resultatet av den anställdes arbete. Marx var väl den förste som visade varför Locke hade "rätt" logiskt men fel ekonomiskt. 

För Lena Andersson är det naturligt att Bonniers "yttrandefrihet" inte får inskränkas av Staten. Hon ställer sig inte frågan om inte Bonnier genom sina tidningar har en större  yttrandefrihet än de som bara kan sprida sina åsikter via sociala media.  Förutom yttrandefriheten finns väl också "yttrandemakt", hur stor påverkan olika personers yttranden kan ha. För Lena Andersson tycks endast styrkan i ens argument ha någon kraft. 

En annan tveksam idé är att totalt skilja mellan "materia" och "yttrande". Yttranden har enligt henne inga direkta verkningar. Det har endast de materiella handlingar som  yttrandena kan leda till. Där är hon lite naiv, tycker jag. Uppmaningar till mord är av goda skäl straffbara handlingar!

Det ligger ändå någonting i hennes resonemang om människans frihet. Allt som är tillåtet är inte rekommendabelt. Det finns ett område mellan det förbjudna och det påbjudna där samtalet om det rätta måste ha sin plats. Fast vissa frågor kan väl inte enbart lösas genom intellektuella diskussioner? Till exempel frågan om vem som ska äga produktionsmedlen? 

Lena Andersson har rätt i att yttrandefriheten inte är helig. Men det beror inte på att äganderätten skulle stå över den. Som om den skulle vara helig. Yttrandefriheten är  nyttig för att den den tjänar vissa klassers intressen. Den tidiga bourgeoisien  behövde yttrandefriheten i kampen för att avskaffa feodaladeln. Dagens bourgeoisie är numera  mer inställd på att undergräva den. Arbetarklassen behöver den, men har efter tidigare revolutioner inskränkt och t.o.m.  tillfälligt avskaffat den (under för lång  tid har det senare visat sig...)

Materialism kontra idealism 14

 Ilya Prigogine och tidens irreversibilitet 

Nobelpristagaren  i kemi, Ilya Prigogines "The End of Certainty, Time Chaos and the New Laws of Nature" är en kritik inte bara av den newtonska mekanikens determinism utan även av kvantmekanikens. Naturlagarna medger inte fullständig förutsägbarhet utan måste innehålla en viss grad av sannolikhet. 

Kvantmekanikens berömda Schrödingerekvation är lika deterministisk som Newtons lagar. Att kvantmekaniken brukar anses medföra en grad av slumpmässighet beror inte på ekvationerna utan på mätningsprocessen, vilken"kollapsar" Schrödingers vågfunktion och därmed inför ett subjektivt element i teorin, vilket Prigogine ogillar. Fysikens lagar ska inte vara beroende av observatören! Därför gör han en tolkning och utvidgning av kvantmekaniken, så att den helt bygger på "verkliga" sannolikheter. Det jag tycker är intressant med denna teori är att den förnekar att det kollektiva beteendet hos "partiklarna" skulle kunna reduceras till summan av de individuella partiklarnas  beteende. 

Kritiken av determinismen hänger på något sätt samman hos Prigogine med tanken att tiden inte kan vara reversibel, som den är i både Newtons mekanik och kvantmekaniken. Intuitionen säger oss däremot att det finns en "tidspil", att den har en riktning. Därför måste dessa teorier sakna något väsentligt. 

Nu finns det ju en fysikalisk teori, termodynamiken, som stöder vår intuition. Entropin är en storhet som ökar, eller åtminstone inte minskar,  med tiden i ett slutet system. Prigogine är kritisk mot den tolkning av termodynamiken, den mekaniska värmeteorin, som brukar förknippas med Ludwig Boltzmann, vilken kopplade entropin till mängden av oordning i ett system. Att oordningen har en tendens att öka beror på att sannolikheten är större  för oordnade än för ordnade konfigurationer. Men det innebär, ansåg Prigogine, att det inte finns en verklig tidspil. Sannolikheten kan visserligen vara mycket liten, men inte noll, att systemet återvänder till sitt utgångsläge.  Och egentligen måste det ske oändligt många gånger om tillräcklig tid ges! 

Prigogine har i sin forskning ägnat sig ät system som är instabila, som är långt ifrån en jämvikt och som därför kan "självorganisera" och vara kreativa. Uppkomsten av helt nya företeelser kan därför förstås, men behöver för den skull inte kunna förutsägas. Han tar också upp kaosteorin, där det också finns processer, vars resultat inte kan förutsägas, trots att de lagar som styr dem är strikt deterministiska. Här har vi alltså förslag på fysikaliska orsaker till Hegels idealistiska "negationer".  

Materialism kontra idealism 13

Georgij Plechanov och upplysningsmännens materialism

På det marxistiska internetarkivet finns en mängd artiklar av den ryska marxismens fader, Georgij Plechanov. Flera av dessa handlar om skillnaden mellan materialismen hos upplysningsmän som Holbach och Helvetius. kontra den "moderna materialismen" hos Marx och Engels. 

Skriften "Utvecklingen av den monistiska historieuppfattningen" försöker visa begränsningen hos upplysningsmännen vad gäller synen på den historiska utvecklingen av samhällena. Han visar där varför förklaringarna utifrån t.ex. den "allmänna opinionen", inte håller på grund av sin cirkelkaraktär. Miljön bestäms av åsikter och åsikterna bestäms av miljön! Den historiska materialismen undgick denna onda cirkel genom att peka på den underliggande gemensamma orsaken till både opinionen och miljön: produktivkrafternas tillväxt. Plechanov  inspirerade antagligen den inom rysk marxism vanliga s.k. teorin om produktivkrafterna.

Enligt  Plechanov hade 1700-talsmarxisterna däremot en riktig syn på förhållandet mellan materien och tänkandet. Materien besitter förmågan att tänka. Medvetandet är en lika fundamental existensform för materien som rörelsen.  Tänkandet reduceras inte helt till materia som hos vissa vulgära materialister. Visserligen förekom idéer bland upplysningsfilosoferna  som att "hjärnan alstrar tankar på samma sätt som levern utsöndrar galla". Men det väsentliga var att materien i allmänhet endast sågs som primär och medvetandet sekundärt. Utan materia, inget medvetande. 

Men det fanns olika åsikter bland upplysningstänkarna om på vilken nivå som medvetandet uppstått. Om all materia eller endast levande varelser har detta medvetande. Denis Diderot lutade åt "panpsykismen", tanken att all materia mer eller mindre har egenskapen att vara medveten. För Plechanov var detta en underordnad fråga som materialister inte behövde ta ställning till. 

Skillnaden mellan den s.k. mekaniska och den dialektiska materialismen har, tror jag, överdrivits av marxister under påverkan av Hegels "dialektiska logik".  Det är sant att A är lika med icke-A, om man tar hänsyn till tiden, att allt förändras. Men denna dialektiska "lag" säger ju inget om vad icke-A är för något och är alltså ingen större hjälp i upptäckten av naturlagarna. Det är den  materialistiska inställningen, att "söka sanningen ur fakta", som är grundläggande. Den idealistiska inställningen att utgå från idéerna kompletterar materialismen genom att frågorna vi ställer till naturen uppkommer som idéer i våra huvuden i form av hypoteser och teorier. 

Materialism kontra idealism 12

 A. N. Whitehead och processfilosofin

Stanford Encyclopedia of Philosophy har en lång artikel om Whitehead, vilken fick mig att delvis läsa hans "Of Concept of Nature" och ögna lite i "The Principle of Relativity". Den senare är mycket teknisk och använder t.ex. tensorkalkyl, som var den matematiska teknik som Einstein behövde för att formulera lagarna för sin allmänna relativitetsteori.

Enligt den länkade artikeln utformade Whitehead sin egen gravitationsteori, vilken skiljde sig ifrån Einsteins, men Whiteheads teori har på senare tid konstaterats stämma sämre  överens med experimenten än Einsteins. Whiteheads fysikaiska insatser bör väl därför kunna betraktas som mindre intressanta. Whitehead skiljde sig från Einstein bl.a. i att han till skillnad från denna ansåg att begreppet "samtidighet" har en mening, även om samtidigheten är relativ. För mig verkar det mest handla om en strid om ord. 

Whitehead gillade inte heller den särställning som Einstein gav åt ljushastigheten. Men denna förklarade vad jag förstår Einstein enkelt med att "ljuspartiklarna", fotoner, inte har någon vilomassa. 

Whiteheads sätt att filosofiskt grunda relativitetstanken kan möjligen vara intressantare. Särskilt som Einsteins filosofisk inspirationskälla, Ernst Machs "neutrala monism", knappast har så många anhängare idag. Machs filosofi gavs förresten en svidande uppgörelse av ingen mindre än Lenin, i dennes filosofisk huvudverk "Materialism och empiriokriticism". 

Whiteheads filosofi tycks ändå i "The Concept of Nature" vara mycket lik Machs monism. Det som han kallar Natur är i själva verket vad vi uppfattar med våra sinnen. Det handlar  i själva verket om en förklädd idealism. 

Det för mig intressanta med Whiteheads tänkande är att han betraktar händelser som det grundläggande i naturen. Rummet och tiden är abstraktioner. Hans krångliga sätt att motivera det här, övertygar däremot inte mig. Men i sak tror jag att han har rätt. Åtminstone tycks Einsteins relativitetsteori tyda på det, även om en riktigt övertygande tolkning av denna nog fortfarande saknas. Där skulle antagligen en utveckling av Whiteheads tankar möjligen kunna vara till hjälp.

Som sammanfattning hade Whitehead några intressanta idéer, men han nådde inte ända fram!