tisdag 22 september 2009

Ateistens dilemma

PC Jersild skrev en krönika i våras, som lite skämtsamt klagade på hur svårt det är för ateister idag att angripa den kristna gudsbilden. Denna är ju nämligen så vag och obestämd att den inte går att komma åt med argument. I förhållande till t.ex. Zeus är vi ju alla numera ateister men hur är det med den kristna Guden? Stämmer det att Han är allsmäktig, allvis och allgod?

Igår debatterades frågan på S:ta Katharinastiftelsen mellan Jersild och biskopen i Lund, Antje Jackelén. Jersild försökte pressa biskopen på vilka egenskaper Gud har, om Jesus var gudomlig, hur lidande och ondska kan finnas i världen o.s.v., men han var inte speciellt nöjd med precisionen i hennes svar.

Enligt biskop Jackelén betonas numera andra delar i gudsbilden än förut. Gud som kärlek, snarare än som allsmäktig domare. En New Age-föreställning tycks det mig, och inte det gamla kärva budskapet alltså där begrepp som synd, skuld och straff ingick. Men intressant nog börjar enligt biskopen treenighetstanken komma tillbaka , efter en period då kyrkan snarast skämts för den.

Teodicéproblemet är inte löst, erkände hon, men hänvisade till människans fria vilja. Och låtsades inte om att den tanken betraktats som kätteri, alltsedan Augustinuspå 400-talet tog Pelagius i upptuktelse. Luther skrev om den "trälbundna viljan", och i Kalvins predestinationslära var det förutbestämt vem som skulle hamna i helvetet. Men idén om arvsynden tillhör väl de föråldrade lärosatserna. Liksom den gamla idén att Gud varnar och straffar genom farsoter och naturkatastrofer.

Den nya gudsbilden är onekligen mer mysig och sympatisk än den gamla, men hänger nog ihop sämre och förklarar mindre än den gamla.

Det känns svårt att protestera mot att kyrkan anpassar läran till den tid man lever i. Men man kan fråga sig när anpassningen är så omfattande att det är mest hederligt att sluta kalla sig för kristen.

Men varför skulle gudsbildens förvandlingar vara ett problem för ateisten eller den icke-kristne?
"Ateistens dilemma" är nog inte ett dilemma för alla ateister. Bara för dem som anar att det kanske trots allt finns en andlig dimension i tillvaron. Det handlar om mer än att hitta en angripbar gudsbild i den svenska kyrkan. När man som Jersild frågar varifrån ondskan kommer, så har man ju faktiskt accepterat att det finns någon sorts metafysisk verklighet ovanför Naturens blinda krafter. Då spelar man redan på den andliga planhalvan...

2 kommentarer:

  1. Jag är inte så säker på att jag håller med om dina spekulationer i sista stycket. Men vad jag ville kommentera var denna mening:

    "Men man kan fråga sig när anpassningen är så omfattande att det är mest hederligt att sluta kalla sig för kristen."

    Detta tror jag är ett dåligt alternativ för de flesta kristna, även om deras tro är väldigt "urvattnad", ty för många är det nog en poäng att vara en del av den kristna traditionen och gemenskapen. Detta är nog också anledningen till att det är en ganska onödig sak att hålla debatter mellan kristna och ateister. De förstnämnda har ofta starkare anledningar än rent intellektuella att behålla sin ståndpunkt.

    SvaraRadera
  2. Om det dogmatiska innehållet i en modern kristens tro börjar bli tillräckligt "urvattnat", då kanske den andligt nyfikne ateisten och den odogmatiske kristne i själva verket i grunden har samma uppfattning. Så att debatterna kanske kan handla om hur man gemensamt ska motarbeta fundamentalism av olika slag... Då skulle den ena av de två skiljelinjer som P.C. Jersild, talade om, ha fallit bort.

    SvaraRadera