måndag 2 mars 2009

David Hume och orsakslagen

David Hume är känd för sin kritik av idén om kausalitet, att vissa saker orsakar andra. För om man noga betraktar t.ex. en fot som sparkar till en boll som flyger iväg, så ser man inte varför det förra skulle orsaka det senare. Man ser ingen "länk" mellan orsaken och verkan, bara att "orsaken" kommer tidsmässigt före "verkan".

David Pinker har en intressant diskussion om detta i "The STUFF of THOUGHT. Language as a Window into Human Nature". Hume har enligt Pinker faktiskt också en helt annan beskrivning av att A orsakar B: förutom att händelsen B följer efter A så kan man säga att B inte inträffar om A inte inträffar. Nu tycker jag nog att Pinker kanske överdriver skillnaden något mellan dessa två beskrivningar, eftersom tidsföljden ingår även i den andra. Men det är den andra beskrivningen som ofta utnyttjas när man gör vetenskapliga experiment. Då manipulerar man förutsättningarna medvetet genom att ta bort olika faktorer för att se vilken faktor det som är den verkande. Vi kan faktiskt skilja mellan korrelation och orsak-verkan. Men Pinker skriver också om vissa situationer där den här andra uppfattningen ger paradoxala resultat, så den har sina brister.

Pinker argumenterar starkt för att tidsföljden i sig inte räcker för att uttömmande beskriva vårt intuitiva kausalitetsbegrepp. Anta till exempel att jag kliar mig på näsan alltid innan jag sparkar en boll. Uppenbarligen är inte kliandet en orsak till bollens rörelse trots att den kommer före sparken i tid. Det konstaterar jag enkelt "experimentellt" genom att låta bli att klia mig före.

Pinker har en tredje förklaring till att "orsakslagen" är inbyggd i oss: vi har genom den biologiska utvecklingen fått en intuitiv uppfattning om "kraftdynamik". Foten som sparkar på bollen påverkar den med en "kraft", som ju är större ju hårdare vi sparkar.

Den här intuitiva "fysiken" vi tillämpar i vardagslivet stämmer visserligen ganska dåligt med den fysik som Galilei, Newton och Einstein gett oss. Men den räcker för våra vanliga behov. Newton är nödvändig t.ex. när vi ska skicka raketer till månen. Enligt Bertrand Russell har Newtons kraftekvation, som förutsäger en kropps momentana ändring av sin hastighet beroende på dess massa och vilken kraft som påverkar den, helt enkelt ersatt orsakslagen med en exakt ekvation.

Orsakslagen som vi uppfattar den, skulle man alltså kunna säga bygger ytterst på de naturlagar som vetenskaperna upptäckt. Hume skulle kunna invända att anledningen till att vi litar på dessa lagar är att vi drar slutsatser från experimentella observationer som ytterst bygger på att något händer före något annat. Och då är vi väl tillbaka där vi började! Man kan inte logiskt bevisa att bollen ska sticka iväg när vi sparkar den. Och det är sant att de naturlagar vi funnit är empiriska, men ändå i hög grad tillförlitliga med tanke på allt experimentellt stöd som finns för dem.

Immanuel Kants idealistiska lösning på problemet håller inte. Han gick med på Humes påstående att orsakslagen inte kan härledas empiriskt, men ansåg att den är inbyggd i vårt medvetande, liksom vår uppfattning om rummets och tidens existens. Men Kant har fel, vi kan nå förbi våra intuitiva uppfattningar, som alltså inte alls är "nödvändiga". I kvantmekaniken är det ju t.ex. inte alls så att B alltid följer efter A, utan det är bara sannolikt till en grad som framgår ur de kvantmekaniska ekvationerna. En mikroskopisk värld som bygger på sannolikheter kan sedan på makroskopisk nivå bete sig som en värld med en järnhård orsakslag. (Men även på den makroskopisa nivån kan man ju i och för sig undra om inte experimentatorn som manipulerar förutsättningarna för experimentet, ändå på något sätt måste slinka förbi orsakslagen! Själva den fråga som han ställer till naturen finns ju knappast i de ekvationer han testar...)

1 kommentar: