Parallella universum?

Det var rätt så många år sedan,  som jag intresserade mig för teorierna om parallella universa. En del gamla inlägg i denna blogg berör detta ämne,  och de var väl överlag ganska skeptiska till idén. Men ett avsnitt av Filosofiska Rummet tillförde faktiskt en del för mig nya aspekter till ämnet.

Utgångspunkten för samtalet var Max Tegmarks bok "Vårt matematiska universum". Både strängteoretikern Ulf Danielsson och författaren Helena Granström hade en del, som jag tycker, goda invändningar mot Tegmarks teser.

Ulf Danielsson var visserligen ganska  positiv till flervärldsteorierna. Strängteorins nuvarande ståndpunkt är att det finns ett oerhört stort antal "möjliga världar" med  olika naturkonstanter.  Den kosmologiska "inflationsteorin" säger att det tidiga universum expanderade extremt snabbt, och det uppstod nya "universa" utan kontakt med varandra .  Nyligen har inflationsteorin tyckts bekräftats genom satellitobservationer av "vårt" tidiga Universum. Inflationsteorin förklarar enligt Ulf Danielsson hur strängteorins "möjliga världar" förverkligades genom inflationen.

Men vad menas egentligen med "parallella universa"? För lekmannen är ju Universum samma sak som "allt som finns", men Max Tegmark förklarade i programmet att för fysikerna betyder universum "den del av världen som vi kan observera". Då ljushastigheten inte är oändligt stor så finns det en gräns bortom vilken vi inte kan nå med våra teleskop.

Max Tegmarks argument i programmet för att det skulle finnas parallella universa med helt andra egenskaper än vårt, tycker jag var rätt svaga. Han upprepade gång på gång att mänskligheten flera gånger tvingats konstatera att världen var mycket större än vad man trodde tidigare. Kedjan av planetsystem, vintergata, andra galaxer o.s.v. kan tyckas"naturligt" ge upphov till idén om andra "universa" i ett Kosmos, som kanske är oändligt stort.

Idén om ett oändligt universum, som Einstein tycktes ha torpederat med sin allmänna gravitationsteori, vilken medgav ett begränsat universum, tycks ha fått ett uppsving igen. Och då har vi kommit in på sådana filosofiska frågor, "antinomier", som Kant behandlade i "Kritik av det rena förnuftet".

Filosofiska frågor tangerades även på andra sätt i "Filosofiska rummet". Medan Ulf Danielsson inspirerad av Kant (?) trodde att matematikens enorma framgångar i fysiken beror på att människan är en varelse som på något sätt är konstruerad för att tänka matematiskt, så ansåg Max Tegmark att världen är matematisk! Och då den är matematik så är det ju intealls konstigt att matematiken kan beskriva den på ett så förbluffande exakt sätt.

Det hade varit intressant om deltagarna hade fördjupat sig lite mer i denna fråga. Vad menar Tegmark egentligen med att världen är matematik? De "matematiska strukturerna" upptäcks enligt honom - man "hittar inte på" dem. Men var finns dessa strukturer:  i en annan platonsk "idévärld"? (I en av de första inläggen på denna blogg diskuterade jag frågan om var  talet 2 "finns", och anslöt mig närmast till Aristoteles materialistiska syn på saken.)

Ett argument Tegmark hade för sin tes var att en elektron kan beskrivas med ett fåtal siffror, t.ex. storleken på dess laddning  och "spin".  Några andra egenskaper har elektronen inte!

 Men gör sig inte Tegmark då skyldig till ett pinsamt enkelt misstag: laddning och spin är "kvalitativt" olika egenskaper. I grundskolans fysikundervisning fick vi ju lära oss att en fysikalisk storhet består både av ett tal och en enhet (t.ex. kg, ampere, volt o.s.v.).

Diskussionen i programmet om den populära nutida "flervärldstolkningen" av kvantmekaniken var  också värd att lyssna på. Hur ska man uppfatta den grundläggande Schrödingerekvationen? Handlar den om sannolikheter för var en partikel ska observeras? Eller ska den tolkas som att en partikel faktiskt finns på fler ställen än ett samtidigt? Både Ulf Danielsson och Helena Granström tyckte jag hade en mer sansad uppfattning än Tegmark i denna fråga.

Nikolai Bucharin som filosof

"Philosophical Arabesques",  publicerad av Monthly Review Press, skrevs i fängelset, i väntan på att bli avrättad för diverse brott mot den sovjetiska staten. Bucharin hade erkänt sig skyldig till de "politiska brotten" under Moskvarättegångarna, men bestred alla anklagelser om spioneri och terrorism. Ett långt förord i boken går igenom den politiska förhistorien, men det är svårt att se att boken självt på något sätt skulle ha blivit påverkad av omständigheterna kring dess tillblivelse.

Bucharin hade blivit kritiserad av Lenin för att inte riktigt ha förstått "dialektiken", den ena "halvan" av den dialektiska materialismen, som Marx och Engels filosofiska uppfattning kommit att kallas.  Om världen enligt materialismen är materia i rörelse, så handlar dialektiken om rörelsens och förändringens former. Förändringar är inte bara kvantitativa utan även kvalitativa (något som "mekanisk", "naturvetenskaplig" materialism inte vill erkänna).

Enligt förordet hade Bucharin efter Lenins död tillhört dem som betonat naturvetenskapernas vikt för filosofin. Därmed hade han riskerat att hamna nära den mekaniska materialism, som lärofäderna kritiserat. Men hans "filosofiska arabesker" visar att han sedermera noga studerat de klassiska idealistiska filosoferna och  speciellt då dialektikens mästare,  Hegel.

Själv tycker jag att han i den här boken på ett mycket bra sätt har undvikit båda de ytterlighetspositioner, som funnits bland marxister: den "hegelianska" och den "anti-hegelianska marxismen". Den förra kännetecknas av bristande materialism och kvarhållande vid idealistiska drag, den senare av bristande dialektik. Det är ingen lätt uppgift att vaska fram den "rationella kärnan" ur Hegels idealistiskt anstrukna dialektik. Marx tillämpade dialektiken, men fick aldrig tid att beskriva den. Men jag tycker att Bucharin klarat uppgiften väl.

Jag har tidigare efterlyst ett  marxistiskt alternativ till Hegels "Logik". Det ser nästan ut som att Bucharin velat göra detta, men tyvärr hann han bara börja på detta i boken, genom att antyda hur separeringen mellan det idealistiska och det dialektiska  skulle kunna göras.

 Det krävs antagligen mycken  historisk forskning för att kunna beskriva hur de grundläggande begrepp vi fortfarande använder för att förstå världen,  har utvecklats under historiens gång. Det räcker då inte med idéhistoria, utan en materialistisk dialektik kräver en beskrivning av den praktik som lett fram till idéerna. Man kan t.ex. då inte bara ta Aristoteles s.k. kategorier som ett faktum eller något självklart, som Kant och Heidegger kunde göra.

Det märks att författaren verkligen har kämpat med att försöka besvara de allra svåraste invändningarna mot den dialektiska materialismen. Han undviker t.ex. inte  frågan om medvetandets relation till det fysiska. Jag tror att han har rätt i att den frågan bara kan "lösas" genom att utgå från och acceptera den dialektiska motsägelsen. Medvetandet är både fysiskt och icke-fysiskt.

Ett plus är att Bucharin kommenterar vissa  filosofiska riktningar även från 1900-talet som pragmatismen, och även t.ex. fascismens antirationella och mystiska idéer. Han har också intressanta hypoteser om varför asketismen passat väldigt hierarkiska länder i Asien.

Sammanfattningsvis är detta en utmärkt bok för den som vill sätta sig in i den dialektiska materialismens filosofi, skriven av en person som verkligen satt sig in i den och förstått den på djupet, inte bara okritiskt anammat den.

Borde Torbjörn Tännsjö bli vegetarian?

I dagens DN (200140517) har vår svenska Ayn Rand-wannabe Lena Andersson en krönika där hon angriper den "hedoniske utilitaristen" Torbjörn Tännsjö, för att han inte är vegetarian. Hon har nämligen läst aprilnumret av Filosofisk tidskrift, där en doktorand i filosofi argumenterar för att Tännsjö av logiska skäl borde bli vegetarian. Jag ska inte i detalj kritisera Simon Rosenvists argument här. De är exempel på riktigt usel idealistisk analytisk filosofi, tycker jag. (Han ställer upp tre godtyckliga, tvivelaktiga principer som han tror Tännsjö är anhängare av,  och visar att de är logiskt oförenliga.)

Utgångspunkten för både Rosenqvist och Lena Andersson är följande Tännsjö-citat:

"Jag tycker inte det är fel att äta kött, det viktiga är att vi erbjuder djuren ett bra liv och en bra död. Om man bojkottar kött tycker jag det är en signal om att djuren inte borde finnas. Jag menar också att det är få liv, djurens eller människors, är så dåliga att det hade varit bättre om de aldrig funnits."

Nu är jag inte själv vegetarian ("Vegomyten och jordbrukets framtid"), men kan inte annat än tycka att Tännsjös argument visserligen är roligt -  men inte kan det tas på blodigt allvar! I varje fall träffar knappast argumentet vegetarianer som inte är rättroende "hedonistiska utilitarister".

Nu är jag inte expert på de olika varianterna av utilitarism, men ska man tro Filosofisk tidskrift, så är en logisk följd av den,  att ju fler människor och ju fler djur av en viss "lyckograd", som finns till, desto bättre värld är det! (Den är nämligen den totala mängden "lycka" som är avgörande.)  Min enkla fråga är: varför?

Måste man vara filosof för att inte fatta att det är att bättre att ett djur överhuvudtaget aldrig avlas fram till ett eländigt liv i en djurfabrik, än att det lever på strax över "nollgränsen för lycka" i denna fabrik?

Vad gäller utilitarism i allmänhet, så finns det många skäl som talar emot den. I vilken enhet ska man mäta "lycka"? Kan man verkligen addera denna "lycka" till en totalsumma - även om det skulle finnas en sådan enhet? O.s.v. Allmänt förefaller det naivt att tro att det skulle gå att sammanfatta moral och politik till en enda princip.

Lena Andersson däremot kritiserar utilitarismen för att den betonar konsekvenserna av våra handlingar. Men det är ju snarare just det som är sympatiskt med utilitarismen, medan Lena Andersson istället för pläderar för andra principer än utilitaristernas. Men hennes luftiga principer om autonomi och frihet, har uttryckligen ingen grund i någon beskrivning av samhället. Migration är definitionsmässigt något bra - oavsett om orsaken är arbetslöshet, fattigdom, krig eller annat tvång!