Förra avsnittet i "Eviga frågor" i AxessTV handlade om hur man ska tolka kvantmekaniken. Enligt Paul Davies ansluter sig de flesta forskarna idag till flervärldstolkningen av kvantmekaniken: att alla möjliga tillstånd som beskrivs i teorin faktiskt existerar i separata universa. Men Davies håller fast vid den traditionella tolkningen att de möjliga tillstånden är potentiella, inte "helt verkliga", och att en observation, en mätning tvingar endast en av möjligheterna att förverkligas.
Det finns svagheter med Niels Bohrs "köpenhamnstolkning", som Davies alltså ansluter sig nära till. Den opererar med dubbla naturlagar, en på mikro- och en på makronivå. Ingen vet tyvärr var gränsen skulle gå mellan dessa.
För flervärldstolkningen däremot gäller kvantmekaniken även i vår vardagliga värld - i och för sig till priset av att acceptera att det finns en oändlig mängd världar.
Davies hypotes är att den klassiska, "sunt-förnuft"-fysiken börjar gälla vid en viss komplexitetsnivå (inte vid en viss storlek av objekten, som man skulle kunna tro). Det påminner om idéerna om att nya egenskaper uppstår genom "emergens" ur egenskaper på en lägre nivå av verklighet.
En annan svaghet med den köpenhamnstolkningen är att ingen vet vad som krävs för att kalla något en mätning - krävs det ett medvetande för att "kollapsa vågfunktionen" och tvinga fram en verklighet ur tillståndsöverlagringen? För flervärldstolkningen existerar inte problemet med observatören - alla versioner finns ju parallellt i multiversa. Men Davies ser en tillgång i denna svårighet snarare: observatören måste ju också ingå på något sätt i en generell teori. Och medvetandets existens behöver också förklaras.
Jag lutar starkt åt Davies uppfattning. Och jag tror att Immanuel Kant skulle ha gjort detsamma - att spekulera om universa vi inte har någon kontakt med skulle han ha betraktat som ogrundad metafysik.
I all empirisk kunskap måste det finnas ett element av sinnesförnimmelse. Visserligen är ljusfläcken på den plåten som förråder att en elektron träffat den, något som är sinnligt förnimbart. Men så små objekt som elektroner kan vi aldrig direkt iaktta, bara indirekt. För Kant skulle nog kvantmekaniken handla om något som ligger på gränsen till det vetbara. Davies råd i slutet av programmet var också att avstå från alla försök att visualisera kvantmekaniken. Där är det matematik som gäller, inte intuiton eller sunt förnuft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar