Även om man inte är överens med Kant om t.ex. tinget i sig, så håller fortfarande hans resonemang om varför det är omöjligt att bevisa Guds existens. Hans uppfattning har trängt djupt ner i det kollektiva medvetandet - "tro och vetande" uppfattas som två skilda ting nuförtiden av de flesta, tror jag.
Kant ansåg att i grunden finns det bara tre varianter av gudsbevis: det ontologiska, det kosmologiska och det fysikoteologiska beviset. Det ontologiska beviset utgår från vilka egenskaper begrepp Gud har, nämligen det i alla avseenden fullkomliga och perfekta. I kristendomen talar man ju t.ex. om en allsmäktig, allgod och allvis gud. Om Gud existerar så är han mer fullkomlig än om han inte gör det. Om han alltså inte existerar så vore han inte fullkomlig. Alltså en självmotsägelse.
Kants svar är att det är en sak vilka egenskaper ett begrepp innehåller å ena sidan, och om begreppet har sin motsvarighet i verkligheten. Det handlar alltså om ett simpelt logiskt misstag. (Icke desto mindre fanns det teologer på 1900-talet som försökte återupprätta detta medeltida "bevis". Jag läste en sådan bok för ett antal år sedan och höll faktiskt på att bli övertygad om bevisets giltighet!)
Det kosmologiska beviset utgår från att Universum måste ha en orsak. Men säger Kant, om vi uttalar oss om världen som helhet så går vi utanför den möjliga erfarenheten och därmed en möjliga kunskapen. Dessutom, vad är det som säger att det är en Gud med de traditionella egenskaperna, som skulle vara denna orsak. Till den slutsatsen behövs stöd från det ontologiska gudsbeviset, med dess definition av gudsbegreppet. Och det beviset är ju redan förkastat.
Liksom det kosmologiska gudsbeviset, behöver det tredje beviset, det fysiko-teologiska, stöd av det första ontologiska beviset. Men denna variant utgår inte från universum som helhet, utan finner spår av en gud i naturens egenskaper. Det vanliga på Kants tid var att peka på ändamålsenligheten i naturen, som pekar på en intelligent konstruktör. Kant visade störst respekt för detta av de tre bevisen. Men sträng som han var så påpekade han att man kan inte utan vidare jämföra människors ändamålsenliga produkter med naturföremål.
Man får väl säga att evolutionsläran har tagit kraften ur detta bevis ur "intelligent design" även om kristna fundamentalister i USA stretar på med denna typ av argument. I vilket fall som helst är det en sorts byggmästare, en demiurg, och inte en Gud man får fram på detta vis.
Modern fysik och kosmologi har övertygat förvånansvärt många vetenskapsmän om Guds existens. Och då är det en variant av det tredje fysiko-teologiska beviset som det handlar om. Fysikerna har ju väldigt svårt att förklara varför naturkonstanterna (som inte framgår ur naturlagarna utan ur experimenten), råkar ha så lämpliga värden för att möjliggöra existensen av liv och därmed av oss. Fler och fler som inte är troende har tvingats ansluta sig till teorier om det skulle finnas massor med parallella universa, med andra värden på konstanterna. Vår existens skulle då inte framstå som så mystisk.
Jag tror att Kant skulle hållit fast vid sin negativa inställning till det fysiko-teologiska beviset, även om han känt till den "antropiska principen", att naturen tycks vara gjord för att möjliggöra människans existens. Kant hade nämligen ett eget argument för Guds existens i rockärmen. Det byggde inte på vetande utan på moral, och var så subtilt, så det får jag återkomma till.
En (kanske ogenomtänkt) reflektion:
SvaraRaderaPersonligen tycker jag att det jobbiga med gudsbevisen är att man inte är på det klara med VAD som skall bevisas. Så som det ser ut i gudsbevisen så definierar man guden genom att räkna upp olika egenskaper som den har. Det är väl som om jag skulle beskriva min byrå genom att säga att den kan innehålla kläder och sedan bevisa att den finns utifrån detta (jag kunde kanske säga att den måste existera, för var skulle jag annars förvara mina kläder). Själv är jag varken ateist eller agnostiker eftersom jag inte förstår frågan "Finns Gud"? Tills jag får en ungefärlig definition på Gud så kan jag inte svara på den (och jag är inte intresserad av medeltida gudsbilder, ty de tycks inte vara aktuella för dagens kristna...).
Jag betraktar mig själv som agnostiker, så jag borde alltså kunna definiera Gud...Men det är nog omöjligt att fånga alla historiska gudsbilder i en gemensam definition. Från ganska konkreta gudar som representerar naturkrafter i människo- eller djurgestalt till mystikernas Gud, som inte kan beskrivas i ord.
SvaraRaderaIbland är guden en del av världen, immanent, ibland utanför den, transcendent, ibland både och. Ibland är guden Skaparen av världen, och bryr sig inte om människornas väl och ve. Ibland som inom kristendom, judendom och islam, har Gud en personlig relation till människorna.
Panteismen hos t.ex. Spinoza har ingen Gud utanför den fysiska världen men ser Universum i sig själv som gudomlig. Buddhismen bryr sig inte, människan måste själv uppnå nirvana.
Den medeltida kristna teologins Gud finns väl däremellan. Och det är väl i första hand den gudsbilden som Kant resonerade kring - och i slutändan godtog. En trend bland kristna idag tycks vara att godta den medeltida bilden, men skippa allsmäktigheten för att komma ifrån problemet med lidandets existens.
Mystikerns Gud är svårast att inte tro på :-), eftersom gudsbilden inte förmedla till den icke-troende med hjälp av begrepp. Att mystikern anser sig få kontakt med gudomen genom meditation t.ex. är i och för sig intressant, tycker jag. Men icke-mystikern befinner sig i samma belägenhet som den blinde som försöker förstå vad rött är. Det är bara att acceptera att det kanske/kanske inte finns en verklighet som jag inte kommer åt.
Den antropiska principen tycks peka mot att det skulle kunna finnas en Skapare av vår värld, och som styr den så att människor kommit att finnas till . Men Skaparen behöver ju i och för sig inte vara den kristna Guden. Det finns ju de som spekulerar i att "Gud" är en programmerare och att vi lever i en virtuell värld, som "skapats" av honom. (Ett tecken som dessa tycker tyder på detta är de "buggar" som finns i världens konstruktion.)