Liedman, Marx, Hegel och dialektiken

Vad var skillnaden mellan Marx och Hegel egentligen? Marx kom sig aldrig för att skriva den korta uppsats han ville göra om den "rationella kärnan" i Hegels mystifierande dialektik. Sven-Erik Liedmans nya biografi , "Karl Marx", har mycket intressanta sidaor om "Grundrisse", förarbetet till Kapitalet, där Liedman kan ha  hittat en trovärdig förklaring av skillnaden.  Ett litet citat från sidan 399 (2015):

"Hegel hävdar att blotta konstaterandet av växelverkan mellan två moment - som i hans exempel mellan sedvänjor och lagar - inte får oss att begripa (få begrepp om) helheten ifråga. Med begreppet samordnas de båda momenten i en enhet. Motsättningen mellan de båda upphävs, om än tillfälligt. De båda sidorna i växelverkan fattas som "moment i något tredje och högre som är begreppet". Med begreppet får samspelet en betydelse."
...
"Eftersom Marx inte finner  denna enhet nödvändig eller ens möjlig att uppnå, kan han infoga fyra bestämningar i samma helhet. Han söker med  andra ord inte den punkt där skillnaderna mellan momenten upphör. I stället söker han ett dominerande eller övergripande moment, ett moment som på samma gång bestämmer de övriga (och sig självt) och står i ett förhållande av växelverkan med dem."

Enligt Liedman består Hegels helhet, totalitet, aldrig av fler än två moment. För Marx består det kapitalistiska ekonomiska systemet av inte mindre än fyra "moment": produktion, konsumtion, utbyte av varor och distribution av produktionsresultatet till de olika samhällsklasserna.

Den här skillnaden som Liedman upptäckt är inte riktigt den som Marx framhävde själv, att han skulle ha "vänt Hegel rätt". För Hegels idealism var tänkandet det primära och den materiella verkligheten sekundär. Men Marx kanske var lite orättvis mot Hegel?

Visst  hade Marx  rätt i att i Hegels system spelade tänkandet första fiolen - d.vs. i praktiken.  Men för Hegel kanske det var snarare som Liedman skriver, att  då det "andliga" och det "materiella" var två oskiljbara moment i en helhet så blev frågan om vilken "sida" som är primär,  meningslös att ställa.

En annan intressant iakttagelse av Liedman är att begreppet växelverkan nedvärderas  hos Hegel. Att säga att  A orsakar B och att B i sin tur påverkar A är inte tillräckligt för att förstå helheten där A och B ingår. För Marx är växelverkan inte heller tillräcklig för att definiera helheten - det är det moment som dominerar som gör det.

Då Marx aldrig förklarade skillnaden mellan sin egen och Hegels dialektik, så har det hegelska tänkandet levt vidare inom marxismen, skulle man kunna gissa i alla fall. Ett belägg för det kan vara att man ofta i Hegels efterföljd betonat polära motsatser, alltså motsatser mellan två "sidor i ett ting".

Zizek försöker grundlägga den dialektiska materialismen

Slavoj Zizeks senaste bok, "Absolute Recoil" har underrubriken "Towards a New Foundation of Dialectical Materialism". Första frågan som inställer sig är: behöver ens den dialektiska materialismen grundas i något annat, något djupare? Mitt spontana svar är nej, och boken får mig inte att ändra åsikt. Alla Zizeks försök att filosofiskt, utifrån vissa idéer, motivera materialism och dialektik tyder på att han är fången i ett idealistiskt synsätt.

Underrubriken skulle lika gärna kunnat vara "Zizek fortsätter att försöka återaktualisera Hegel". Det försöket misslyckas också, enligt  min mening. Det går inte att låtsas att Hegel egentligen inte var idealist, även om hans idealism ibland kommer väldigt nära en materialism.

Men "Absolute Recoil" är ändå läsvärd för den filosofiskt intresserade, på grund av  Zizeks många utvikningar i olika ämnen, t.ex. teologihistoria. Redogörelsen för Schellings teologi är fascinerande. Av någon anledning kopplar Zizek inte ihop idéerna om skapargudens ursprung i "Gudomen" med gnosticismens idéer om "demiurgen". Han är mer intresserad av att utveckla sin egen teologi - en något märklig sysselsättning av en "dialektisk materialist", kan man tycka.

Hur allvarligt ska man  se på Zizeks "teologi"? Som materialist kan han försvara sig med att han anser att Gud är död. Men han dog enligt Zizek på korset i gestalt av Jesus Kristus, och överlät åt världen att räddas av den Helige Ande, d.v.s. de "heligas samfund", Kyrkan.

Zizek tror knappast på det här, men han är så förtjust i dessa idéer, så att han faktiskt framställer dem som om de vore sanna i någon mening. Samma sak gäller för flera andra av hans hegelianskt inspirerade tankar, som exempelvis att det skulle finnas något som är mindre än ingenting, "less than Nothing". Att spekulera över begrepp som "Intet" och "Varat" är typiskt hegelianskt, men knappast något som en materialist ägnar sig åt.

Ändå ska det erkännas att Zizek försöker motivera sina spekulationer utifrån dagens naturvetenskap. Higgsfältet är t.ex. ett "Intet", som inte är tomt, eftersom det innehåller energi. Det riktigt tomma rummet är alltså mindre än Intet (tomrummet som inte innehåller materia)!

En annan av Zizeks älsklingsidéer, att det finns ett "ontologiskt gap" i verkligheten med utgångspunkt från kvantmekaniken, kan ses som en materialistisk förklaring av dialektikens påstående att det finns "motsägelser i alla ting". Men tyvärr skojar han bort det genom att "förklara" det här gapet med Guds slöhet, när han skapade Världen.  Gud hade nämligen inte förutsett att människorna någonsin skulle upptäcka kvantmekanikens motsägelsefulla lagar.

Zizeks tankar om det Ena, "the One", är svåra att smälta för en materialist. Han tycks tro att begreppet betyder något bestämt, oavsett vad det syftar på. Och då blir det förstås väldigt mystiskt, och ger utrymme för spekulationer som att "Två  kommer före Ett". Men "en " (person) kan samtidigt bestå av miljarder (celler) - det beror ju på vilken enhet vi är intresserade av att tala om. "Ett" är en abstraktion så länge vi inte pekat ut det konkreta ting vi syftar på.

Den unge Hegel, Marx och Lukacs, del 4

Jag blev förvånad över att Lukacs i "The Young Hegel", menar att det var Schelling och Hegel, som uppfann den objektiva idealismen. Nog var väl Platon långt före? Och de flesta religioner måste väl sägas representera former av "objektiv idealism"? Gud är en ande, som inte sammanfaller med individens ande, utan är åtminstone delvis "transcendent".

Den objektiva idealismen är alltså den traditionella, etablerade och dominerande varianten. Finns det överhuvudtaget någon filosof som själv sagt sig vara en subjektiv idealist?

Immanuel Kant förnekade indignerat att han skulle förfäktat någon sorts subjektiv idealism. Men Hegel tog ingen notis om det utan påstod helt frankt att  - jodå, Kant var objektivt sett skyldig till denna skamliga lära. Enligt Kant kan man ju inte veta något alls om "tinget-i-sig", så hur kunde han samtidigt vara säker på att det finns ett ting-i-sig?

Det här är typiskt - ingen vill själv erkänna sig vara det, trots att alla andra smädar en med beteckningen. För vad innebär subjektiv idealism? Jo, att de egna tankarna och det egna medvetandet är det enda man kan vara säker på, och - mer eller mindre klart uttalat - det enda som existerar.

Den renodlade solipsismen - "världen är en skapelse av mina tankar" - är alltså den absurda logiska slutsatsen man måste dra av en sådan filosofi.

Biskop Berkeley kom väldigt nära solipsismen, men räddade sig genom att på slutet smuggla in Gud, som varande den som framkallar "mina" tankar och sinnesförnimmelser.  Kant gick inte på det där utan förkastade Berkeleys filosofi som rena rama subjektiva idealismen...

Lukacs beskriver i sin bok, hur Kants otillfredsställande försök till kompromiss mellan idealism och materialism ledde Fichte till en form av subjektiv idealism, där  jaget skapar världen.  Men  om man som Fichte kallar jaget för "Egot", skapar för "sätter" och Världen för "icke-egot", så låter det ju lite mindre orimligt kanske...

Schelling och Hegel var först medarbetare i den klassiska tyska idealismens övergång från subjektiv  till objektiv idealism, men de skilde sig åt i detaljerna. Personligen tror jag att Lukacs överdriver skillnaderna dem emellan. Slutresultatet för båda var nämligen varianter av försoning med luthersk teologi och  Kyrkan. Marxistiska hegelianer som Lukacs och Slavoj Zizek vill inte riktigt låtsas om Hegel slutade som konservativ lutheran.

Den tyska idealismen utgick ifrån den som man tyckte gåtfulla klyftan mellan "subjektet" och "objektet", vilket filosofin på något sätt borde brygga över. Det var förstås medvetande kontra materia, det rörde sig om, uttryckt på ett filosofiskt finare sätt.

Schellings "lösning" var att helt enkelt kalla den sökta enheten för subjekt-objektet. Subjektet är ju faktiskt ett objekt för andra subjekt och vice versa! /Lukacs  själv var i sin ungdom inspirerad av den här tanken - i sin "Historia och klassmedvetande" utropade han det revolutionära proletariatet till det historiska "subjekt-objektet"!)

Att Hegels idealism kan kallas "objektiv" beror på hans begrepp "Anden",  i dess olika varianter: folkande, världsande, absolut ande o.s.v. Anden är skild från enskilda personers medvetanden, men samtidigt är den inte det!  Så vad han  egentligen ansåg är något oklart, och det kommer alltid finnas utrymme för nya tolkningar.

Det här får bli den sista delen i serien om reflektioner över Lukacs bok. 

Den unge Hegel, Marx och Lukacs, del 3

Filosoferna kan delas in i materialister och idealister, samt dessutom den stora grupp som vacklar mellan dessa två. Hur ska man då definiera dessa två ytterligheter? Det bidrar inte till att minska förvirringen att alla riktningar har sin egen definition. Och måste nödvändigtvis ha det!

Hegel var enligt Lukacs hela sitt liv idealist. Och det är sant att han alltid sa sig vara idealist. Hur kommer det sig då att han kom så nära materialismen, så att Lenin i marginalen till sin "Logik" med beundran kunde instämma i det mesta. Hegels "svammel" om Gud tycktes för Lening vara en så oväsentlig del av Hegels filosofi,  så att det räckte att rycka på axlarna åt det.

Att Hegel aldrig tog materialismen på allvar, tror  jag beror på att han identifierade materialismen med den extremt mekaniska materialismen från Upplysningstiden. Om "människan är en maskin" (LaMettrie), så existerar inte medvetande och  idéer, annat än möjligen som fiktioner, skuggor. Och det är en orimlig ståndpunkt - i det hade Hegel rätt. Erfarenheten och sunda förnuftet är på Hegels sida.

Men Hegel erkände existensen av inte bara idéerna utan också av "Naturen". Han var idealist eftersom han  såg idéerna som det  "primära" - inte på något enkelt sätt utan på ett svårförståeligt, mystifierande sätt. Dom flesta filosofer håller nog med om han var den idealist han utgav sig för att vara.  Möjligen är Slavoj Zizek ett undantag (hans projekt går ut på att "grunda" den dialektiska materialismen utifrån tanken på en "Hegel beyond Hegel").

Lenin är känd för att ha definierat skillnaden mellan materialism och idealism som skillnaden mellan uppfattningen att  materian är primär kontra uppfattningen att medvetandet är det. "Den dialektiska materialismen", som han stod för, erkänner att både materia och idéer finns, men materien ses som det primära. Idéer förutsätter en materia som bas. Tänkande utan en hjärna är omöjlig.

Den dialektiska materialismen förnekar däremot inte att idéer kan påverka verkligheten, förändra "materien". Påverkan går alltså åt båda hållen, och då kan man fråga sig om det är meningsfullt att utropa den ena polen i denna cirkel till den primära?

Ett argument för att ändå slå fast att materian är primär, är att den var "först på plan". En värld utan medvetande kan tänkas (!) men inte en värld med medvetande men  utan materia.

Man skulle kunna tro att Hegel kom undan detta cirkelproblem. Man kan nämligen tolka honom som att "först kom materian, sedan uppstod allt mer avancerade former av medvetande, Ande, och till slut när Anden nått Absolut kunskap, så frambringade Anden Naturen, och cirkeln är sluten". (Fast "marxistiska hegelianer" som Slavoj Zizek förnekar frenetiskt att denna absurda tolkning ä rden riktiga)

Man får nog ändå tro Hegel på hans ord - han var idealist. Men han var en idealist som hämtade innehållet i sin filosofi från verkligheten.  Så långt var han i praktiken "materialist". Men det innebär bara att han var en inkonsekvent idealist, vilket alla idealister är  - om de inte är sinnessjuka!

Hegel delade in idealisterna i två grupper, subjektiva och objektiva idealister. Själv var han "objektiv idealist". Vad är det? Det får bli ämnet för nästa del om "Den unge Hegel".

Den unge Hegel, Marx och Lukacs, del 2

"The Young Hegel" av Georg Lukacs beskriver hur den unge Hegel utvecklades till den mogne Hegel, vars filosofi utgör den  höjdpunkt inom filosofin som inte kan överskridas av det borgerliga medvetandet. Jag misstänker att en sådan nivå säkert hade kunnat nås på en annan väg än Hegels (t.ex som en utveckling av upplysningsfilosofernas "mekaniska" materialism) men Lukacs påstår att det var tvunget att vara en idealistisk filosof för att uppnå denna höjdpunkt.  Men det är intressant att följa Lukacs beskrivning av hur specifikt Hegel nådde fram till denna andliga topp.

I förra inlägget var jag förvånad över att just en idealistiskt filosof hade utvecklat en metod,  som Marx och Engels på ett enkelt sätt  kunde använda i sin materialistiska  och socialistiska historieuppfattning. Men det var inte så enkelt som att Hegels dialektik  var en samling formler eller "dialektiska lagar", som kunde övertas av marxister.

Att "kvantitativa förändringar kan leda till kvalitativa förändringar" är en sådan "lag", som brukar åberopas. Det hegelianska "negationens negation" har varit mer kontroversiellt och förkastades också av sovjetiska filosofer. Med viss rätta, för "negation" hänger nära ihop med innehållet i Hegels idealistiska teori, där det är begreppen som negeras till nyare, högre begrepp.

Ett av Hegels favoritbegrepp, "alienation", Enttäuscherung på tyska, användes flitigt även av Marx innan han blev mogen marxist, men detta begrepp som noga analyseras av Lukacs hänger också intimt ihop med Hegels idealism. ("Alienation" var populärt bland nyblivna Marxentusiaster på 70-talet.)

Lukacs argumenterar för att Hegels filosofi var från första början utpräglat  historisk. Hegel beskrev de samhälleliga förändringarna och utvecklingen till högre samhällsformer. Han såg också hur förändringarna ibland sker gradvis och ibland med språng, revolutionärt. Jag tror att  det är detta som är den "dialektik" som Marx övertog från Hegel, inte i första hand detaljer som "kvantitetens övergång i kvalitet". Att vatten fryser till is vid en viss temperatur är inte så relevant för samhällets historia...

Enligt Lukacs var Hegel faktiskt länge ointresserad av filosofi! Den brådmogne unge mannen var mer intresserad av politik. Han var liksom många intellektuella på den tiden, djupt missnöjd med tillståndet i det feodala efterblivna Tyskland, splittrat i en massa små furstendömen.

 Idealtillståndet för honom var demokratin i det antika Grekland.  Han var därför en varm  anhängare av  den franska revolutionen, som han trodde skulle föra med sig  en återgång till det antika, humanistiska idealtillståndet där människan fritt kunde utveckla alla sina förmågor, 

Med tiden insåg Hegel att hans vision inte var realistisk. Det går inte att gå tillbaka till ett  tidigare utvecklingsstadium.  Tragiskt nog för det var på många sätt var mer tillfredsställande än den splittrade och isolerade, egoistiska  människan som industrialismen hade skapat. Han var medveten också om polariseringen mellan rika och fattiga i de moderna industrialiserade länderna.

För att förstå det existerande (kapitalistiska) samhället studerade Hegel noga de brittiska ekonomerna, speciellt Adam Smith.  Precis som Marx gjorde senare!

Smith hade ju tryckt på arbetets avgörande roll i ekonomin, och det införlivade Hegel i sin filosofi. I "Andens fenomenologi" beskrev Hegel hur det är den producerande slaven och inte den konsumerande Herren som står för alla civilisatoriska framsteg!

Som synes fanns det uppenbara likheter mellan innehållet i Hegels och Marx teorier. Men ändå var Hegel hela sitt liv filosofiskt sett idealist, medan Marx blev materialist.

Hegels teorier är på sätt och vis "nästan" materialistiska. Det tror jag i grunden beror på att en idealistisk filosof som vill säga något betydelsefullt om verkligheten måste hämta sina idéer just ur denna verklighet, och så till vida tvingas han i praktiken vara "materialist".

Nästa avsnitt kommer att handla om skillnaden mellan idealism och materialism. Dessa två filosofiska grundtyper är ju rakt motsatta varandra så hur kan de samtidigt i fallet med Hegel och Marx vara så lika?

Den unge Hegel, Marx och Lukacs, del 1

Innan jag börjar beskriva innehållet i Lukacs bok "The Young Hegel", så tänkte jag ägna ett avsnitt åt att förklara varför jag tycker att  bokens ämne  är intressant.

Boken skrevs 1938, men kom inte ut förrän 1948 på grund av kriget.  Den fullständiga titeln är "The Young Hegel / Studies in the Relations between Dialectics and Economics".

Lukacs var ju marxist, och därmed dialektisk materialist,  men samtidigt en stor beundrare av den store idealistiske filosofen Hegel. Det är förbryllande, liksom det faktum att det finns ett så nära faktiskt samband mellan marxismens filosofi och den hegelska "absoluta idealismen".

Hegel ansåg att historien handlar om Världsandens utveckling till en högsta nivå, som - mer eller mindre utsagt - nåddes i och med hans egen filosofi. Vad i all sin dar kan det ha att göra med Marx och Engels "historiska materialism"?

Ett hävdvunnet sätt att se på relationen mellan Hegel och Marx, är att Marx tog över Hegels "dialektiska" metod , men bytte ut innehållet. Marx beskrev själv det som att han ställt Hegels dialektik på fötterna, eftersom den stod på huvudet. Men vad är "dialektik"?

Lenin tog sig tid från revolutionens plikter och studerade Hegels "Logik". Han gick så långt så att han skrev att "under ett halvsekel hade marxisterna inte studerat Hegels filosofi, och följaktligen hade de inte helt förstått Kapitalet - speciellt inte första kapitlet".

Men det låter märkligt att det skulle kunna gå att så behändigt separera undersökningens metod från dess resultat! Varför kom i så fall inte Hegel fram till samma slutresultat som Marx?

Inte överraskande visar Lukacs i den 568 sidor tjocka luntan, att relationen mellan Hegel och Marx var betydligt mer komplicerad än vad den gängse synen påstått. På köpet får man också en beskrivning av den klassiska tyska idealistiska filosofins utveckling från Kant, via Fichte och Schelling till slutpunkten Hegel.

På slutet gör Lukacs dessutom ett utförligt försök att förklara innebörden i Hegels närmast obegripliga mästerverket "Andens fenomenologi".