Tinget i sig

Jag har aldrig förstått varför Immanuel Kants idé om "tinget-i-sig" brukar behandlas med sådan respekt. Dels för att idén inte är speciellt klar, dels för att den lett till vansinniga följder hos andra filosofer, dels för att den knappast fångar något väsentligt i tillvaron.

Kärnan i Kants idé är att man kan dra en knivskarp linje mellan världen som den ter sig "för oss", respektive världen som den är "i sig". Det förra kan man ha kunskap om, men inte det senare. Men varför skulle det finnas en sådan skiljelinje egentligen?

Ett argument för skiljelinjen mellan ting-för-oss ("fenomenen" med en annat uttryck) och tinget-i-sig ("det noumenala"), är att vi inte erfar världen direkt utan indirekt, via våra sinnesorgan och hjärnor. Men vi vet ju faktiskt mycket mer om världen genom vetenskapen än det som vi kan uppfatta med sinnena! Vi vet att det existerar radiovågor även om vi inte kan uppfatta dem, och kan medvetet utnyttja dem för att göra radioutsändningar.

Tinget-i-sig kan ses som det som orsakar våra sinnesförnimmelser. Men vi vet mycket mer om tingen än det våra sinnesförnimmelser visar oss. Visserligen indirekt, men de flesta litar lika mycket på det de ser med hjälp av glasögon, mikroskop och röntgenapparater som på vad de ser med blotta ögat.

Eller ska vi se det som att tinget-i-sig är det som vetenskapen ännu inte upptäckt eller förklarat? I så fall krymper tinget-i-sig i takt med vetenskapens framsteg, och skiljelinjen var inte så skarp. Och vad är det som säger att det måste bli något kvar till slut av "det ovetbara"?

Ett tredje sätt att motivera tinget-i-sig, är att utgå från Kants tes att alla ting-för-oss finns i rummet och tiden, medan själva rummet och tiden inte är några "ting för oss", utan finns inbyggda i oss som någon sorts subjektiva "åskådningsformer" - inte som något vi kan peka på i erfarenhetsvärlden. Alltså kan vi inte veta hur tingen är utanför Rummet och Tiden, dvs "i sig själva". Det här känns, tycker jag nog, som ren spekulation. Rum och tid ingår ju faktiskt i den allmänna relativitetsteorin, och är lika verkliga som bord och stolar.

Det fjärde sättet är att se tinget-i-sig är att helt enkelt påstå att det finns något som vi aldrig kan nå någon kunskap om, och det kan vi kalla tinget-i-sig. I så fall är det en obevisad hypotes, och till råga på allt en hypotes som aldrig kommer att kunna bevisas. Å andra sidan går den inte att motbevisa heller, men det gör ju inte hypotesen mer intressant...

Kant accepterade den newtonska fysiken och den naturvetenskapliga determinismen. Men samtidigt var han övertygad om den fria viljan, moralen och existensen av en Gud. Man kanske kan se hans filosofi som ett sätt att få ihop dessa två oförenliga synsätt. Tinget-i-sig ger ett metafysiskt "utrymme" för den fria viljan o.s.v. Bortsett från att konstruktionen inte känns hållbar, finns det idag andra sätt att ge "utrymme" åt den fria viljan, nämligen kvantmekaniken.

Kants filosofi är en sorts kompromiss mellan idealism och materialism. Det som är positivt med Kants idé om tinget-i-sig är att han erkänner att det finns en värld utanför våra medvetanden. Det är den materialistiska sidan. Det var förstås detta som de idealistiska filosoferna slog ner på. Fichte t.ex. fimpade tinget-i-sig, och kom till den enligt Bertrand Russell "vanvettiga uppfattningen" att det är Jaget som skapar Världen.

Schopenhauer däremot tog fasta på tanken att tinget-i-sig skulle vara utanför Rummet och Tiden, och att det därför bara kan finnas ett ting-i-sig. Skillnader mellan olika ting förutsätter nämligen att de kan finnas på fler platser än en, och förutsätter därmed rummets existens. Det finns alltså någon sorts underliggande enhet i världen, vilket påminner om tankar inom t.ex. buddismen. Jag vill inte utesluta att det skulle kunna vara så av andra skäl, men hans kantianska argument övertygar inte. En annan tanke hos Schopenhauer är att tingen-för-oss är ett utifrån-perspektiv på tingen, medan tingen-i-sig är ett inifrån-perspektiv på dem dem. Nu är ju en människa också ett fysiskt objekt men till skillnad från stenar kan vi ana hur vi är i-oss-själva. Och då kommer Schopenhauer fram till att den underliggande verkligheten är "Viljan". Inte den psykologiska viljan utan någon sorts energi snarare.