Heidegger och frågan om Varat

I filosofins gryning tänkte man mycket på frågor som, "vad innebär det att vara?" och "hur kan tomrum, det som inte finns, finnas?". Jag har berört dessa frågor tidigare i inlägget om tomrummets existens. Man kan lätt få för sig att det är den här typen av "djupa" frågor som lämpar sig för filosofin. Medan vetenskaperna ägnar sig åt enklare saker som t.ex. atomers, hundars och människors olika sätt att existera. Själva frågan om varat i sig själv, vad det är för något, framstår som en metafysisk fråga.

I botten på dessa urgamla frågor om varat, tror jag ligger upplevelser, som kanske de flesta haft när de varit små. Själv minns jag att tillvaron plötsligt kunde upplevas som en gåta. Man kan spekulera i att när det lilla barnet första gången upptäcker - på en förspråklig nivå - att det finns en skillnad mellan mig och och en ibland ogin omvärld, så är det som att det får en metafysisk chock. "Jag är faktiskt inte allsmäktig", inser det, vilket ju är ett sorgligt faktum. Men det får man ju försöka leva med resten av livet.(Det har förstås funnits filosofer som, på ett teoretiskt plan, aldrig lyckats acceptera detta faktum...)

Att det finns något utanför mig som gör motstånd, är en insikt, som fortfarande verkar mystisk om man lyckas - t.ex. genom meditation - regrediera tillbaka till den här tidiga, ordlösa utvecklingsnivån. Att beskriva den här upplevelsen i ord går av naturlig skäl inte helt. Det handlar snarare om en känsla, som beskrivits av många mystiker, som att allt hänger på något sätt ihop som en enhet.

Religionens och filosofins vägar skildes tidigt åt, och filosofin ägnade sig åt frågor som kan formuleras i ord, och analyseras på ett begripligt sätt. Aristoteles behandlar i sin "Metafysik" sådana frågor om "varat", som är meningsfulla att behandla på ett tankemässigt plan. Han ansåg själv att det var ett stort framsteg för filosofin, när den slutar spekulera över varat i allmänhet, och istället som han själv - undersöka vad t.ex. "substansen" skulle kunna vara. Olika företeelser finns ju till på olika sätt, och substansen är det som kan finnas till självständigt. Ett tings egenskaper, t.ex. rosens röda färg, är beroende av att tinget finns. Likaså har rosens geometriska form ingen självständig existens. Men vad är det som gör att rosen är ett ting (och inte flera som en hög med sandkorn)?

Aristoteles utredningar om vad substansen består i, är både läsvärda och tänkvärda än idag. De begrepp han analyserar används än idag, utan att vi är riktigt medvetna om det aristoteliska ursprunget. Ett exempel på är det intressanta begreppet "potentiell".

Heidegger menade att filosofin slog in på fel bana när den började diskutera "varafrågorna" på ett rationellt sätt. Den västerländska filosofin som helhet var förfelad och och man borde gå tillbaka till försokratikerna. Metafysiken skulle bort och man borde börja på ny kula. Det var det projektet han inledde med "Sein und Zeit". Men i praktiken var han inte så förutsättningslös. Han använde sig av på den tiden moderna filosofiriktningar, som fenomenologi och hermeneutik, och lånade även insikter om den mänskliga praktikens betydelse från Karl Marx (vilket han naturligtvis inte nämnde).

Hermeneutiken handlade före Heidegger mest om att tolka texter. Men Heidegger tillämpade detta på ett överraskande sätt på "varat". Han frågade inte "vad är varat?", utan "vad är varats mening?". Och svaret trodde han sig få genom att ställa frågor till "varat". Men varifrån kom svaren? Jo, från Heideggers eget inre förstås! Så Heidegger hade i själva verket inte övervunnit motsättningen mellan materialism och idealism, som han påstod. Hans filosofi var lika hopplöst idealistisk som fenomenologen Husserls. Ett ytterligare belägg för detta är att för att besvara frågan om varat, så började han med att ställa frågan om människans vara, "tillvaron". Och så kom han inte längre i "Sein und Zeit". Den handlar inte om tingens "vara" utan om hur "tillvaron" uppfattar tingen.

Heidegger erkände senare att han faktiskt misslyckats med att nå målet med sitt mästerverk, men fortsatte att kämpa på med varats gåta. Formuleringen om "varats mening" ersattes dock med den lika nippriga "varats sanning".

Tyvärr lever en del av Heideggers idéer vidare inom t.ex. postmodernismen. Där ägnade man sig ju med liv och lust åt att "tolka" och ifrågasätta allt som den västerländska filosofin åstadkommit. Heideggers ord "destruera" ersattes med Derridas "dekonstruera", men tanken var densamma. Kanske gick vissa postmodernister lite längre än Heidegger när de utropade att "allt är text".