I filosofins gryning tänkte man mycket på frågor som, "vad innebär det att vara?" och "hur kan tomrum, det som inte finns, finnas?". Jag har berört dessa frågor tidigare i inlägget om tomrummets existens. Man kan lätt få för sig att det är den här typen av "djupa" frågor som lämpar sig för filosofin. Medan vetenskaperna ägnar sig åt enklare saker som t.ex. atomers, hundars och människors olika sätt att existera. Själva frågan om varat i sig själv, vad det är för något, framstår som en metafysisk fråga.
I botten på dessa urgamla frågor om varat, tror jag ligger upplevelser, som kanske de flesta haft när de varit små. Själv minns jag att tillvaron plötsligt kunde upplevas som en gåta. Man kan spekulera i att när det lilla barnet första gången upptäcker - på en förspråklig nivå - att det finns en skillnad mellan mig och och en ibland ogin omvärld, så är det som att det får en metafysisk chock. "Jag är faktiskt inte allsmäktig", inser det, vilket ju är ett sorgligt faktum. Men det får man ju försöka leva med resten av livet.(Det har förstås funnits filosofer som, på ett teoretiskt plan, aldrig lyckats acceptera detta faktum...)
Att det finns något utanför mig som gör motstånd, är en insikt, som fortfarande verkar mystisk om man lyckas - t.ex. genom meditation - regrediera tillbaka till den här tidiga, ordlösa utvecklingsnivån. Att beskriva den här upplevelsen i ord går av naturlig skäl inte helt. Det handlar snarare om en känsla, som beskrivits av många mystiker, som att allt hänger på något sätt ihop som en enhet.
Religionens och filosofins vägar skildes tidigt åt, och filosofin ägnade sig åt frågor som kan formuleras i ord, och analyseras på ett begripligt sätt. Aristoteles behandlar i sin "Metafysik" sådana frågor om "varat", som är meningsfulla att behandla på ett tankemässigt plan. Han ansåg själv att det var ett stort framsteg för filosofin, när den slutar spekulera över varat i allmänhet, och istället som han själv - undersöka vad t.ex. "substansen" skulle kunna vara. Olika företeelser finns ju till på olika sätt, och substansen är det som kan finnas till självständigt. Ett tings egenskaper, t.ex. rosens röda färg, är beroende av att tinget finns. Likaså har rosens geometriska form ingen självständig existens. Men vad är det som gör att rosen är ett ting (och inte flera som en hög med sandkorn)?
Aristoteles utredningar om vad substansen består i, är både läsvärda och tänkvärda än idag. De begrepp han analyserar används än idag, utan att vi är riktigt medvetna om det aristoteliska ursprunget. Ett exempel på är det intressanta begreppet "potentiell".
Heidegger menade att filosofin slog in på fel bana när den började diskutera "varafrågorna" på ett rationellt sätt. Den västerländska filosofin som helhet var förfelad och och man borde gå tillbaka till försokratikerna. Metafysiken skulle bort och man borde börja på ny kula. Det var det projektet han inledde med "Sein und Zeit". Men i praktiken var han inte så förutsättningslös. Han använde sig av på den tiden moderna filosofiriktningar, som fenomenologi och hermeneutik, och lånade även insikter om den mänskliga praktikens betydelse från Karl Marx (vilket han naturligtvis inte nämnde).
Hermeneutiken handlade före Heidegger mest om att tolka texter. Men Heidegger tillämpade detta på ett överraskande sätt på "varat". Han frågade inte "vad är varat?", utan "vad är varats mening?". Och svaret trodde han sig få genom att ställa frågor till "varat". Men varifrån kom svaren? Jo, från Heideggers eget inre förstås! Så Heidegger hade i själva verket inte övervunnit motsättningen mellan materialism och idealism, som han påstod. Hans filosofi var lika hopplöst idealistisk som fenomenologen Husserls. Ett ytterligare belägg för detta är att för att besvara frågan om varat, så började han med att ställa frågan om människans vara, "tillvaron". Och så kom han inte längre i "Sein und Zeit". Den handlar inte om tingens "vara" utan om hur "tillvaron" uppfattar tingen.
Heidegger erkände senare att han faktiskt misslyckats med att nå målet med sitt mästerverk, men fortsatte att kämpa på med varats gåta. Formuleringen om "varats mening" ersattes dock med den lika nippriga "varats sanning".
Tyvärr lever en del av Heideggers idéer vidare inom t.ex. postmodernismen. Där ägnade man sig ju med liv och lust åt att "tolka" och ifrågasätta allt som den västerländska filosofin åstadkommit. Heideggers ord "destruera" ersattes med Derridas "dekonstruera", men tanken var densamma. Kanske gick vissa postmodernister lite längre än Heidegger när de utropade att "allt är text".
Ja, visst var Heideggers anspråk stora. Hans försök att reda ut filosofihistoriens ”varaglömska” var väl också unikt? Han läste filosofhistorien baklänges, sägs det, men fann inte mycket för sitt projekt förrän hos försokratikerna, Visserligen fann han en del hos Aristoteles, som samlade sin tids vetande överhuvudtaget, även sånt som sen placerades vid sidan av hans fysik, metafysiken. Men Heideggers varafilosofi var, och är, något nytt, i den västerländska filosofin? Genom den 'ontologiska differensen' införde han en skillnad mellan de ontologiska villkoren för människor och hur de levs av varje särskild människa, vilket brukas kallas det ontiska. I stället för att närma sig en människa med naturvetenskapliga teorier ges här möjligheten att undersöka en människas subjektiva erfarenhetsvärld utan att objektivisera henne. Det krävs dock att hon blir 'en fråga för sig själv', d v s att hon intresserar sig för sig själv och sitt liv, snarare än att intressera sig för sin psykologi, som den kan se ut i olika psykologiska teorier. Hos grekerna hette detta 'eudaimonia' när det gällde att leva ett gott liv och hos Platon (Sokrates) att ”ett icke undersökt liv är inte värt att levas”.
SvaraRaderaI vår tid dominerar snarare funktionalitet, d v s en människa ska fungera, men hur hon brukar sin funktionalitet betyder inget för hennes hälsa. Det märks även i hälsobegrepp, där det ofta är frånvaro av sjukdom som avses, men det skulle kanske snarare handla om vars och ens möjlighet att förverkliga viktiga värden i sitt liv, vilket vidgar och relativiserar hälsobegreppet? (Nordenfeldt har diskuterar detta i sitt hälsobegrepp).
Att se sig själv i världen är även en mera radikal och djup strävan eftersom den leder till ökad medvetenhet och till ökad ansvarighet. Eftersom människans ses som i världen, är hon alltid envolverad i den och ”sörjer” för den mer eller mindre medvetet (sorge-begreppet). Centralt är att välja sin väg och inte okritiskt följa ”massan” (das Man). Jag finner det djupt olyckligt att vänstern oftast glömt hela detta område och sett allt sysslade med den egna grundläggande utgångspunkten som ”borgerligt” och snarare förordat ett okritiskt kollektivistisk följsamhet där det egna subjektiva är ointressant. Missförståndet är nog att skilja det gemensamma från det personliga, vilket i stället kan ses som varandras förutsättningar. Det personliga utvecklas genom det gemensamma, och det gemensamma av medvetenheten hos de personer som bildar en gemensam rörelse. Detta är förståeligt när så mycken psykologi inte sett människan i världen (som Heidegger och fenomenologin) utan som föremål för modernitetens teknologi, som allt annat. Naturvetenskapen har bidragit till många viktiga framsteg, men när den tillämpas även på vår livsvärld, där vi lever, väljer och handlar, sker ett stort misstag. Inte kan vi formulera naturlagar för moralen? Inte finns det etik som entydigt kan följas oberoende av situation och omständigheter? Kort sagt inte går det att reducera allt till science, som mera förklarar funktion och orsaker, när vi stället behöver förstå oss själva och våra skäl till hur vi ska leva och handla, som person och som personer som bildar gemenskaper?
Jag kanske lämnade Heidegger där och skrev mera ur eget sinne, men det är ändå min förståelse av Heidegger som jag vill bidra med här. Jag är även tveksam till Heideggers filosofi och det är genom att ta fasta på den kritik som Levinas har lagt fram och som för fenomenologin bortom Heidegger. Men den diskussionen, om bristen på etik i Heideggers filosofi, är nu en helt annan historia.
"I stället för att närma sig en människa med naturvetenskapliga teorier ges här möjligheten att undersöka en människas subjektiva erfarenhetsvärld utan att objektivisera henne."
SvaraRaderaDen marxistiska filosofin har varit kritisk mot den s.k. "mekaniska materialismens" reduktion av människan till en maskin utan fri vilja, som går att förstå fysikaliskt. Såtillvida sammanfaller Heideggers kritik med marxismens.
Men frågan är om inte Heidegger ändå i viss mening föll i samma fälla som den mekaniska materialismen... Heidegger ville ju nämligen inte skilja mellan det som är subjektivt och det som är objektivt. Utan försökte grunda sin egen filosofi ("ontologi") på sina egna subjektiva tankar, utan att han ansåg sig behöva ta någon hänsyn till den objektiva kunskap som vetenskapen kommit fram till. Heideggers filosofi är med andra ord en variant av idealismen. Är den inte ett försök till en "objektiverad subjektivism". En egen psykologisk teori, med anspråk att vara generellt giltig.
Det lär vara så att Freuds patienter hade drömmar som passade in Freuds teorier, Jungs patienter drömde "jungianska" drömmar och Adlers "adlerianska" dito. Och om man läser Heidegger kanske man till slut får ett heideggerianskt psyke... :-)
Det här betyder alltså inte att jag förnekar det subjektivas och personligas existens och unikhet. Skönlitteraturen passar ju bra för att beskriva detta.
Men som du skriver så hänger "det gemensamma och det personliga" ihop på ett dialektiskt sätt.
Det gemensamma kan man formulera vetenskapliga teorier om, vilka förmodligen en terapeut kan ha nytta av till en viss gräns. Jag är lite nyfiken på vilken konkret nytta man kan ha av Heideggers idéer i en terapi.