Heidegger och psykiatriprofessorn

Sten Levander kommer i sin DN-artikel, "Hatet mot psykiatrin", lite överraskande in på 'filosofen Heidegger, en egensinnig och extremt begåvad nazist som formulerade begreppet ”In der Welt Sein”, kanske den bästa lösningen hittills av dualismproblemet men utvecklad in absurdum av hans efterföljare inom vänstern.'. Med dualismproblemet menar Levander förhållandet mellan medvetandet och den yttre verkligheten. Det här klassiska filosofiska problemet har jag ju skrivit om ett flertal gånger på den här bloggen.

Men att Heidegger skulle ha "löst problemet" är nog ett missförstånd hos professorn. Heidegger "löste" problemet genom att inte erkänna det! För hur har problemet uppstått? Jo, som jag skrev i förr blogginlägget, blev det akut i och med naturvetenskapens utveckling på 1600-talet. Den mekaniska materialismens deterministiska världsbild hamnade då i skarp konflikt med den mänskliga erfarenheten av t.ex. fritt handlande.

Vad Heidegger gjorde var att ställa sig på den vardagliga människans filosofiska och vetenskapliga nivå, och konstatera att "subjekt" och "objekt" är konstiga begrepp, som jag inte förstår och som inte rör mig i mitt vardagsliv. Att "vardagsmänniskan" inte grubblar över gamla filosofiska problem, är inget att beklaga sig över. Men Heidegger däremot, som anser sig vara en filosof, fuskar när han påstår sig ha kommit på en revolutionerande lösning.

Heideggers projekt att grunda en egen metafysik, utifrån vardagsförståelsen, i "Sein und Zeit" havererade, och boken blev aldrig avslutad. (Han lyckades inte med föresatsen att reducera rumsupplevelserna till tidsupplevelser, vilket var ett klart idealistiskt projekt.) Jag ska kommentera hans spekulationer om "varats mening" i senare inlägg, och även hans senare tankar om konst och teknik, där hans antivetenskapliga idéer får fullt spelrum.

Men hur kommer det sig då att Heidegger fått sådant genomslag i den kontinentala filosofin under 1900-talet? Ja, allt han skriver är förstås inte galet. En del har han knyckt utan namns nämnande från filosofer från den tradition som han förkastar (alltifrån Platon och framåt). En del är banaliteter. Och en del är så grumligt skrivet att man kan tolka in sina egna åsikter i hans texter. Men visst är det ändå en gåta att delar av vänstern fallit för en ultrareaktionär tänkare som hatar all modern vetenskap och teknik.

Jag avslutar med ett exempel på hans stil, första stycket i uppsatsen "Vändningen" ur "Teknikens väsen och andra uppsatser":

"Ställets väsen /das Wesen des Gestells/ är det i sig själv samlande ställande som förföljer sin egen väsenssanning med förgätenheten som tillhygge, ett förföljande som förställer sig genom att utvecklas till ett beställande av allt närvarande som bestånd, som inrättar sig i detta bestånd, och som själv härskar i egenskap av bestånd." Som synes skapar sig den storhetsvansinnige Heidegger ett eget språk, för inte ens det vanliga språket duger för honom.