Ann Heberlein och moralen

Till min förvåning kunde jag hålla med om det mesta i "Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar". Jag hade förväntat mig en mer moralistisk bok av teologidocenten. Visst är den lite kärv ibland i sitt försvar för moral och ansvar. Men tror man att människan i princip har handlingsfrihet, så måste man också anse att hon därmed har ansvar för sina handlingar.

Heberlein har rätt i att en dålig barndom inte ursäktar t.ex. mobbning. Vilket i sin tur inte är ett argument mot t.ex. en bättre socialpolitik, kunde hon ha tillagt.

Moraluppfattningarna delar hon i tre huvudgrupper, egoism, altruism och reciprocitet. Egoisten ser uteslutande till sina egna intressen, medan altruisten - kanske lite originellt - tvärtom endast ser till andras. Därför avfärdar hon "altruismen" kanske lite för lätt. Hennes val är reciprociteten, ömsesidigheten. "Jag hjälper dig om du visar att du också ställer upp för mig." Denna inställning, som påminner starkt om arbetarrörelsens honnörsord "solidaritet", är väl rimlig, men som moralprincip inte helt tillräcklig. Moralen borde väl omfatta även framtida generationers intressen, vilket påverkar bl.a. miljöpolitiken.

Heberlein kritiserar moralfilosofen Peter Singer, som hävdar den universella principen att vi har moralisk skyldighet att slå lika mycket vakt om rättigheterna för människor på andra sidan jordklotet, som om våra egna barns. Hon menar att det är onaturligt och omöjligt för de flesta att resonera så. Och det kan det väl ligga något i. Men principen kan vara riktig för det, och värd att fundera över.