Heidegger formulerar sin tes så här (sid 30, Daidalos 2005): "Så skulle konstens väsen vara detta: det varandes sannings sig-sättande-i-verket." Vad är det här för idealistiskt svammel? Det är väl konstnären som skapar verket och inte "sanningen" som skapar konstverket? Nej, det är på allvar, se sid. 62: "Eftersom det hör till sanningens väsen att inrätta sig i det varande, för att först på så sätt bli sanning, så ligger i sanningens väsen dragningen till verket som en alldeles särskild möjlighet för sanningen att mitt bland det varande själv bli varande."
Den här varamystiken ska jag återkomma till i ett senare inlägg, men det är väl ganska klart att någon förståelse för konstens ursprung, det får man inte. Och faktum är att i efterordet tycks han ta tillbaka allt. "Anspråket att lösa gåtan ligger i fjärran. Uppgiften är att få syn på gåtan." Och troligen är syftet med boken snarare att formulera hans nya metafysiska idéer än att förklara vad konst är. Han har nämligen upptäckt förekomsten av en för honom ny dialektik mellan "jord" och "värld", vilken säkert gladde de politiska makthavarna 1935. "Blut und Boden" hade han ju talat om tidigare.
I den här boken delar Heidegger in tingen i "blotta ting" (ex. en sten) , "don" (ex en sko som fyller ett konkret syfte), och "verk" (konstverk). De två huvudexempel på konstverk han tar upp är dels van Goghs målning av två bondskor, dels ett grekiskt tempel. Hur stämmer de med hans tes om vad ett konstverk är? Inte speciellt bra...
Vad är det för sanning som stiger fram från van Goghs skor? Heidegger presenterar ingenting annat än vanliga associationer, gissningar om vem som ägt skorna, var de använts m.m..
Och det grekiska templet då? Heidegger beskriver själv det religiösa syftet med templet. Det uppfördes inte som ett konstverk utan som ett kultcentrum, och måste väl snarare betecknas som ett "don". Om man nu inte tror att de grekiska gudarna faktiskt bodde i templet och uppenbarade sig för folket...
På sidan 73 kommer plötsligt en ny insikt, "Sanning såsom det varandes ljusning och förborgande sker i det att den diktas. Allt konst är, i egenskap av det som låter ankomsten av sanningen hos det varande som sådant ske, i sitt väsen diktning." Heidegger gillade poesi, och främst Hölderlin. Men ska man ta honom på orden eller inte? Om man gör det, så är det ju nonsens, men om man föredrar att inte tolka honom bokstavligt, så hamnar man i samma besvärliga läge som någon som försöker förstå en tungomålstalare. Heidegger är ingen filosof - han är en (dålig) mystiker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar