Materialism och idealism

Materialism och idealism är sen gammalt två motsatta sätt att se på verklighetens natur. Grovt sett går det förra ut på att allt består av materia, och det senare att allt är andligt eller mentalt. Renodlad materialism och idealism är "monistiska" synsätt. Verkligheten har en och endast en natur.

Det är ändå inte lätt att dra en skarp gräns mellan materialism och idealism. Den dialektiska materialismen inom marxismen erkänner t.ex. båda typerna av fenomen, men anser att materien är det primära och att det mentala inte kan existera utan en materiell grund.

Idealister kan delas in i subjektiva och objektiva. För äkta ideliaster är det som vi uppfattar som materia också något andligt, men en "grövre" form av ande. Extrema subjektiva idealister är solipsister - det enda som existerar är mina egna tankar och upplevelser. Berkeley var inte lika extrem - Gud finns och är upphovet till våra mentala fenomen. Den objektiva idealismen representeras av t.ex. Platons lära om idévärlden och Hegels om den Absoluta Anden.

En dualist anser att det finns både materiella och mentala fenomen. Den dialektiska materialismen kan ses som en svag form av dualism. Kant kan ses som dualist, även om han kallade sig för transcendental idealist. Han erkände ju att "tinget-i-sig" existerar oberoende av det subjektiva, även om det är ovetbart.

Descartes däremot stod för en stark form av dualismen, där materia och ande betraktas som två väsensskilda "substanser". Materians kännetecken är utsträckning i rummet och det mentalas är tänkande i tiden. Det blir då svårförståeligt hur dessa två helt olika substanser kan påverka varandra. Descartes föreslog att denna växelverkan sker i tallkottkörteln, men fick inga anhängare på den punkten.

Den mest kände materialisten är nog Demokritus, som ansåg att det enda som existerar är atomer och tomrum. Själen består också av atomer, men speciellt lätta och fina. Vilket väl betyder att han i verkligheten också stod för en svag form av dualism?

Det är nog inte många materialister som helt förnekar det mentalas existens. Även om man påstår att det mentala är en illusion, så kommer man väl inte ifrån att illusioner själva är något mentalt...

"Hjärnan utsöndrar tankar på samma sätt som njurar utsöndrar urin" var det en materialist som skrev. Men vad är tankar? De kan inte vägas eller mätas, så de tycks inte vara materiella. I så fall vad? En märklig idé är att de är "epifenomen", biprodukter av det materiella utan förmåga att påverka det materiella. Men vad är en tanke? Och är det inte uppenbart att våra mentala beslut påverkar vårt handlande?

Det cartesianska problemet om förhållandet mellan kropp och själ kvarstår alltså. Men hans beskrivning av de två "substanserna" är tvivelaktig. Nästa inlägg handlar om begreppet materia.