Privatliv

Jag nämnde Torbjörn Tännsjö och hans "hedonistiska utilitarism" i förra inlägget. Det var inte av en slump, utan för att jag precis läst hans nya bok "Privatliv".

Tännsjö skriver i början av boken, att han skrev den därför att han har omvärderat sin syn på FRA-lagen och därmed på skyddet för privatlivet. Efter att ha kritiserat statens insyn i våra elektroniska kommunikationer, har han övergått till att plädera för ett "öppet samhälle". Som "motprestation" till statens omfattande insyn i våra privatliv, bör medborgarna ha lika stor insyn i vad staten sysslar med.

"Om medborgarna ska lägga sina inre liv i öppen dager, för att samhället ska bli säkrare och mer lyckobringande, måste också myndigheterna göra detsamma med sin myndighetsutövning. Ska våra företag få inblick i våra liv måste vi få inblick i dessa företags ekonomiska myndighetsutövning. Ska vi alla registreras ska vi också regelmässigt, efter någon lämplig tid, t.ex. fem år, få veta vad som har registrerats. Öppenheten ska vara total."

Visst kan man hålla med om kravet på öppenhet från myndigheternas sida. Men är det inte politiskt naivt att acceptera att myndigheterna har total insyn i våra liv? Tännsjö är ju vänsterpartist, men statens klasskaraktär tycks inte bekymra honom. Han skriver ju om att "samhället ska bli säkrare och mer lyckobringande" med registreringen av oss! Varför skulle inte staten kunna använda uppgifterna istället till att slå ned politisk opposition? Men Tännsjö snarast myser åt att numera inte bara vänstern ("alla till vänster om socialdemokratins mitt") utan att alla registreras och övervakas!

Om man vore riktigt elak, så skulle man kunna spekulera i att Tännsjö retroaktivt försöker rehabilitera det östeuropeiska övervakningssamhället. Och faktiskt tar han upp "realsocialismen" i sista kapitlet, och kritiserar att "genomsiktligheten" inte tillämpades uppåt, mot makthavarna. Men han kritiserar faktiskt inte uttryckligen makthavarnas övervakning av medborgarna. (Dock hedrar det honom att han belyser Lenins och Trotskijs bristande respekt för demokratin. )

Tännsjös kritik av lagen mot förtal och hetslagstiftningen är jag benägen att instämma i. Han redogör för John Stuart Mills argument för en mycket vid yttrandefrihet och dessa argument håller fortfarande. Lagen mot förtal bottnar i en europeisk moralfilosofi, som inte brukar diskuteras av moralfilosofer, nämligen en "hedersmoral". Aktningen för privatpersoners heder kräver enligt denna "morallära" samhällets skydd. Tännsjö har nog rätt i att denna syn på "heder" börjar kännas ganska gammalmodig...

Förutom sin egen favorit, utilitarismen, behandlar Tännsjö dessutom de moraliska tankesystemen "rättighetstanken" och "autonomitanken". Den senare syftar på Kants moralfilosofi, men jag har en känsla av att han har blandat ihop den med den stoiska filosofin.

Diskussionen av "rättighetstanken" är lite intressantare. Både höger- och vänsterlibertanianer utgår från Lockes tanke om den privata äganderätten som den grundläggande rättigheten. Till att börja med "äger" man sin egen kropp. Nästa steg är att man har "rätt" att roffa åt sig t.ex. jord som ingen annan redan lagt beslag på. Man har också rätt att skänka sin egendom till någon annan (arvsrätten!), och rätt att köpa och sälja egendom. Därmed har dessa libertanianer "bevisat" att kapitalismen är det enda rättvisa systemet. Frågan är varför en filosof på vänsterkanten tar sådana här tankar på allvar...

Ett år har gått...

För nästan ett år sedan skrev jag ett inlägg där jag försökte sammanfatta min syn på filosofin. När jag läser igenom den igen, så konstaterar att jag fortfarande skriver under på de uppfattningar, som kom fram där. Jag anser fortfarande att det inte har skett några väsentliga framsteg inom filosofin sedan Marx och Engels formulerade den dialektiska och historiska materialismen.

I november förra året kände jag inte till att denna dialektiska materialism återuppstått under andra namn, som "kritisk materialism" och "nymaterialism". Men såvitt jag vet har dessa riktningar inte inneburit några större framsteg på de områden, som skulle behöva utvecklas. Engels idag rätt föråldrade s.k. naturdialektik skulle behöva en ordentlig uppfräschning. En materialistisk version av Hegels "Logik" låter också vänta på sig.

Ett underutvecklat område inom marxismen är också moralfilosofin. Ett exempel är den vänsterpartistiske moralfilosofen Torbjörn Tännsjö, som inte har hittat någon bättre krok att hänga upp sina tankar på än den gamle 1700-talsborgaren Jeremy Benthams "hedonistiska utilitarism".

Visst kan "största möjliga lycka åt största möjliga antal människor" ha ett visst värde som agitatorisk formel. Men i likhet med begreppet "jämlikhet" (istället för "klassernas avskaffande") tål inte denna formel någon analys. Det räcker med att ställa frågor som: hur definieras lycka, hur mäter man lycka?

Ett stort problem med avsaknaden av diskussion om moral bland marxister är att det är frestande för politiskt aktiva att reducera moralen till det politiskt lämpliga. Och därmed att omedvetet utgå från principen om att "ändamålet helgar medlen". Det finns förskräckande historiska exempel på det...

En svårighet med att utveckla en marxistisk moralteori är att en utgångspunkt för en sådan måste vara erkännandet av att moraluppfattningarna förändras under historiens gång. Det går knappast att formulera en allomfattande princip, som skulle gälla under alla tider. Ändå måste moralisk nihilism och jesuitisk ändamålsmoral avvisas.